På ett plan handlar Resolutions om ett ständigt problem ombord på Voyager. Om befälet på rymdskeppet verkligen fortfarande kan organiseras som om skeppet är i kontakt med och en aktiv del av Federationens flotta, eller om det är rimligt att besättningen (som ju består av både Federationspersonal och individer från utbrytargruppen Maquis) åtminstone har ett visst inflytande på de övergripande beslut som fattas kring skeppets framtid. På ett helt annat plan handlar avsnittet också om en annan av de ständiga frågeställningarna ombord på rymdskeppet: Om och när Chakotay och Janeway kommer att ligga med varandra.

Den senare frågan ställs på sin spets efter att Janeway och Chakotay fått mystiska insektsbett efter ett ha landstigit på en obebodd planet. Ombord på Voyager gör bettet dem sjuka, men nere på den aktuella planeten blommar inte infektionen ut. Efter att hololäkaren gång på gång misslyckats med att finna ett botemedel så fattar Janeway ett drastiskt beslut. Att Voyager ska lämna henne och Chakotay kvar på planeten, och fortsätta sin långa resa hem utan dem. Befälet överlämnas till Tuvok som ju, lite oroväckande, är den mest fyrkantiga och reglementsrunkande person man kan hitta ombord. En sista instruktion lämnar Janeway dock till Tuvok och besättningen inför deras färd: kontakta inte Vidiierna för att försöka få tag i ett botemedel åt henne och Chakotay. De må vara i besittning av en väldigt avancerad läkarvård, men att förhandla med en civilisation som satt storskaliga organstölder i system är helt enkelt för farligt (det är ju faktiskt bara några avsnitt sedan de försökte borda Voyager senast). Gissa vad som händer sen?

Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.

Tuvok: In general, I believe it demonstrates faulty leadership to be guided by the emotions of a distraught crew. However, as Captain, I must not ignore the sensibilities of those I command. We will contact the Vidiians. This is my decision and mine alone. You are all absolved of responsibility in the matter. I will accept any consequences which may ensue. Lieutenant, set a course for the Vidiian convoy. Mister Kim, let me know when we’re within hailing range.

På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt  förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång  “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.

För Tuvok blir det också lite svettigt. Vidiierna låtsas bara vilja hjälpa Voyager, och lägger sig istället i bakhåll. Endast med hjälp av den vidiianska läkaren Danara Pel (hon som räddades till livet Lifesigns) får man det serum som behövs för att rädda Chakotay och Janeway. Och enbart genom att detonera en antimateriabehållare kan man oskadliggöra och undkomma de vidiianska skeppen.

Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.

Ett bra avsnitt, med både lite rymdskeppsaction, karaktärsutveckling och bitterljuv “det kan aldrig bli vi”-romantik. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är Janeways stela stunder med apan. Det samspelet känns faktiskt inte helt hundra.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 431 tv-avsnitt.