VOY: Demon. Det med kopiatorlivsformen på demonplaneten.

Kim ger svar på tal när Tuvok tillrättavisar honom på ett möte. Ett av de få tecknen på irritation hos besättningen på Voyager, som ju nu har hängt tillsammans på ett trångt skepp i snart fyra år. Men kaxigheten på mötet är också resultatet av en mindre uppenbarelse för Kim. När han först började på Voyager var han oerfaren och grön, och höll en ödmjuk och låg profil. Men under de fyra åren på skeppet har han ju faktiskt lärt sig massor, och borde egentligen inte finna sig i att bli hunsad av sina kollegor.

Dags att testa en ny självbild helt enkelt, och varför inte börja med att åka ner med en skyttel på en ogästvänlig planet, bli nerdragen i en pöl med trögflytande vätska, få rymddräkten perforerad av en främmande livsform och sedan få sitt dna kopierat. Kanske inte riktigt den belöning Kim väntat sig när han bestämde sig för att ta lite mer plats och våga ta risker. Men friskt vågat, hälften…död. Bra att han övertalade Tom Paris att följa med också, så att även hans bästis kunde ligga och känna livet sakta rinna ur honom på den där dämonplaneten.

Skälet till att man åkte till det där stället från första början var en akut brist på deuterium ombord på Voyager. Och det är tydligen så pass allvarligt att man gå rner på grå beredskap, vilket alltså betyder extremt energisparläge. Alla måste börja sova tillsammans i mässen och andra gemensamma utrymmen, och allt onödigt ombord stängs ner. Den enda planeten i närheten där man skulle kunna utvinna deuterium visar sig vara en riktigt skitplanet, kategoriserad som klass Y, också känt som en så kallad demonplanet på grund av sin giftiga atmosfär, livsfarliga strålning och extrema temperaturer. Det är det här stället som Paris och Kim åker ner till. Grattis!

När de två utsända inte kommer tillbaka använder Janeway skeppets sista energireserv för att landa på den ogästvänliga planeten. Man hittar Paris och Kim, men inte halvdöda som man väntat sig. I stället springer de runt på planeten i sina vanliga uniformer helt utan skydd eller andningshjälp. De berättar att de efter en plågsam, men kort, övergångsperiod kunde andas på planeten och uthärda dess miljö utan problem. Lika bra går det däremot inte när man strålas över till Voyager, där håller de genast på att kvävas.

Ganska snart inser Janeway att det är kopior av Kim och Paris som man kommit i kontakt med. Man hittar också originalens kroppar, som av någon outgrundlig oförutsägbar anledning fortfarande är vid liv. Däremot håller hela Voyager på att sjunka ner i en pöl gjord av den där tröga vätskan som drog ner Kim i början av avsnittet. Det är den där sörjan som skapat kopiorna av Kim och Paris, och nu vill den komma åt resten av besättningen och göra kopior av dem. Gotta catch them all!

När pölen gjorde sina första kopior av människor så var det också rena rama evolutionen för denna flytande livsform. Man uppnådde en helt ny nivå av medvetande, och nu vill pölen ha mer! Det berättar de genom Kim, som lyckas förmedla så pass mycket innerlig entusiasm kring detta jättekliv i evolutionen att Janeway tar pölens drömmar på allvar. Som den skickliga förhandlare hon är, övertygar hon först vätskan att släppa taget om Voyager, och får sedan besättningen att lämna små prover av sitt dna på planeten. I avsnittets sista scen ser vi hur Voyager lyfter från planeten, omgivet av ett helt gäng nyproducerade humanoider (som av någon anledning är gröna?).

Den lite snällare versionen av Invasion of The Body Snatchers, så skulle man väl kunna beskriva Demon. Där det mest förvånande nog ändå är Janeways beredvillighet att ge efter för utpressning, och frimodigt dela med sig av dna till den där pölen. Följer det verkligen generalorder 1? För det verkar som om den där vätskan inte bara kopierar kroppar, utan också minnen och personligheter. Borde inte det betyda att man nu gett bort massor av tekniskt kunnande och Stjärnflottehemligheter till en kvicksilverliknande pöl, vars avsikter man inte vet någonting om.

Demon känns som ett genomsnittsavsnitt, som antagligen var intressantare som idé än utfört. Men ett extra plus för de skitsnygga rymddräkterna med blinkande lampor i olika färger. De kan jag inte minnas att jag sett tidigare i alla fall inte så här snygga och blinkande. Själva planeten som stora delar av avsnittet utspelas på, kändes dock ännu mer studio än vad till och med de där grottorna brukar göra.

En guldstjärna också för termen bioforming, som jag inte hört talas om innan. Ett sätt att göra om människor, och andra varelser, så att de kan leva på platser där de annars inte hade kunnat överleva. Motsatsen till terraforming, alltså.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 551 tv-avsnitt.