ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Countdown. Jakten på massförstörelsevapnet.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.

Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.

Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.

Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.

Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.

Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.

Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.

Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.

Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.

Betyg. 7/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.

ENT: The Council. Det där Archer äntligen får prata med xindiernas råd. Till ingen nytta.

Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag satt uppe och kollade på de tre sista delarna av den här säsongen i ett enda svep, och det var nog ett ganska bra upplägg. De har egentligen inte särskilt mycket individuella särdrag, utan hänger extremt mycket ihop.

Avsnittet börjar med ett nytt, men återkommande, inslag. Några av de transdimensionella varelserna – alla kvinnor – diskuterar hur Archers handlingar påverkar de potentiella tidslinjerna. De är som någon form av intergalaktiska nornor som övervakar tidens gång och ingriper när det börjar se ut som om deras plan håller på att förlora mark. Det är rätt så kackigt och töntigt gjort, och får mig att längta efter säsongsavslutningen. Jag börjar helt enkelt bli en tuff Star Trek-norna, som gärna vill klippa av tråden för hela Expanse-äventyret.

Det stora paradnumret i The Council är annars (som titeln indikerar) att Archer äntligen ska få föra fram sin sak i xindiernas råd. Innan hans framträdande blir vi briefade om de olika ledamöterna och deras egenskaper (lite sent påtänkt, när vi nu fått kolla på deras möten under hela säsongen utan några direkta introduktioner). Och sedan går det, som väntat, ganska dåligt. Reptilerna anklagar Archer för fake news, hans bevisföring haltar och det hela urartar till och med i slagsmål. På Archers andra besök i rådet går det lite bättre, tror alla, men det visar sig att reptilerna bara lurats när de gått med på att skjuta upp sjösättningen av sitt massförstörelsevapen. De och insektoiderna tar i stället kontroll över vapnet, och reptilbossen Dolim knivmördar Degra. Den döde xindiern sörjs till och med av Tucker, som annars mest gått runt och hatat på honom i fler avsnitt nu. Men särskilt mycket tid för sorg finns inte. Jorden är fortfarande i fara.

Parallellt med det här försöker Reed, T’Pol, Mayweather och en av de där elitsoldaterna borda en av de gigantiska sfärerna. Målet är att komma över en databas där. För att komma åt den får de fajtas med en jättestor griparm. Men det är bara den där soldaten – Enterprises motsvarighet till en rödskjorta – som dör. Reed försöker uppbåda lite indignation kring detta, men jag som åskådare tittar mest på klockan och väntar på nästa scen. Vi får i varje fall reda på att det finns någon inofficiell regel kring att om mer än 20% av en besättning omkommer så är det illa. Enterprise befinner sig definitivt på fel sida om den gränsen.

Mot slutet av avsnittet är allt deppigt igen. Reptilerna och insekterna snor enkelt massförstörelsevapnet och drar iväg mot Jorden. De försvinner in i en sån där virvel, medan Archer och hans allierade xindier snopet står och ser på. Och som lite extra salt i såret så kidnappar reptilerna Hoshi precis innan de försvinner bort i rymden. Ändå konstigt att man inte kan transportörsäkra bryggan – det är lite för enkelt att bara sno maskindelar och personal från varandra.

Ändå är det jag funderar på mest efteråt om det inte finns någon patientsekretess ombord på Enterprise. Phlox sitter och pratar med T’Pol om sina knarkvanor när Tucker helt ogenerat bara stövlar in på mottagningen för att han har ont i en axel. Lite upprörd kring detta, om jag ska vara helt ärlig.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 22/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 738 tv-avsnitt.