Errand of Mercy. Det där både Kirk och Klingoner får sig en näsbränna.

st errand 2

På sistone har jag som bekant haft lite svårt för hur Kapten Kirk utvecklats som rollfigur. Sakta men säkert har han under säsongen blivit allt mer arrogant, självgod och irriterande. Därför var det bästa med Errand of Mercy att han för en gångs skull fick sig en näsbränna. Blev bortgjord, grundlurad och framstod som en idiot. På tiden. Att sedan klingonerna introducerades i Star Trek-universumet i samma avsnitt kändes mest som en bonus.

Errand of Mercy börjar med en uppdatering om det spända läget inom den intergalaktiska politiken. Förhandlingarna mellan federationen och det klingonska imperiet har strandat, och man förväntar sig nu en snar attack från klingonerna. Enterprises uppgift är att bege sig till planeten Organia som riskerar att hamna i kläm om ett krig mellan stormakterna bryter ut. Kirk och Spock försöker få Organierna(?) att nappa på ett erbjudande om militärt beskydd och bistånd med teknisk utveckling, men invånarna verkar helt ointresserade. De vill undvika våld till varje pris, och verkar nöjda med att leva i en enkel bondekultur. Kirk får ett artigt nej – vi har det bra här under vårt korkträd, ungefär – varpå klingonerna förstås snabbt attackerar och ockuperar planeten. Kirk och Spock är kvar på Organia och Enterprise måste dra därifrån utan dem för att undvika att anfallas av den klingonska armadan.

st errand 3Organierna lånar nu ut lite kläder och försöker få Kirk att hålla en låg profil. Det är förstås lönlöst. I stället spränger han ett klingonskt vapenlager i luften och försöker dra igång en organiansk motståndsrörelse.  När organierna (hur många gånger kan man skriva ett ord som börjar på organ i en text?) på nytt förklarar att de inte är intresserade av motstånd och våld blir Kirk tvärarg, och döljer inte hur han ser ner på detta folk av ynkryggar. Till sist blir det som att Kirk och den klingonska befälhavaren Kor nästan bondar kring sitt förakt för den lågt stående organianska civilisationen som inte ens bryr sig om att försvara sin heder.

Men det är då vändningen kommer. Det visar sig att det är organierna som är den utvecklade kulturen. Ja, de har egentligen inte ens några kroppar kvar utan är bara lysande energi när de intar sin rätta form. Samhället som Kirk och Kor kan se är egentligen någon sorts kulisser. Rekvisita i organiernas försök att avvärja ett intergalaktiskt krig på och kring på deras planet. När konflikten trappas upp sätter de helt enkelt allas stridssystem ur kontroll och gör till exempel alla vapen och reglage så varma att de soldater och rymdskeppsbesättningar inte kan utföra några våldshandlingar. På det sättet tvingar de federationen och klingonerna att inte döda varandra – i varje fall inte i just det här avsnittet. Bäst är det när de låter Kirk och Kor förstå hur jobbigt och påfrestande det är för de intelligenta och sofistikerade Orgonerna att hänga med primitiva folkslag som människor och klingoner.

st errandFörutom ett smart (om än ganska pratigt) manus så är det på nytt en lysande utomjording som bär det här avsnittet på sina axlar: John Colicos som den talföre kingonen Kor. Här utförd i en sorts primitiv version av senare klingonska utklädnader. En ganska rasistisk mongol-look (även krigarfolk från andra planeter måste tydligen de ut som Djingis Khan & Co).

Jag testade förresten podcasten Mission Log den här veckan, och lyssnade på deras avsnitt om Errand of Mercy. Log igenkännande några gånger. Verkar finnas saker i första säsongen som både jag och Mission Log-männen har reagerat på. Bland annat bristen på kontinuitet. Som att vi i förra avsnittet fick se en diplomatisk Kirk som förhindrade utrotandet av stenätande varelser. Medan vi nu på nytt får se odiplomatiska Kirk, så uppfylld av bilden av sig själv som hjälte och räddare att han inte för ett ögonblick reflekterar kring att organierna kanske har en plan med sin pacifism.

När jag läser om manusarbetet under denna första säsong så verkar det vara helt vansinnigt. Författaren till det här avsnittet – tillika seriens producent – Gene L Coon lär ha tagit hjälp av amfetamin för att kunna snabbskriva sina avsnitt. Och i det här fallet tog han sitt gamla avsnitt Arena och gjorde en remake, fast tvärtom. I Arena arrangerar den högre stående civilsationen ett gladiatorspel mellan två krigshungriga civilisationer. I det här avsnittet låtsas de blir ockuperade i stället. Smart återvinning!

Arena. Det med den fasansfullt dåliga Gornkostymen

st arenaDet som gör Star Trek till Star Trek är förstås inte bara manusen, skådespelarna eller Gene Roddenberrys storslagna visioner. Det handlar förstås också om de små detaljerna. Wah Chang är en av personerna som arbetade med mask och rekvisita, som till exempel designen av kommunikatorn, den lilla walkie talkie-liknande apparaten som besättningen använder för att kommunicera med varandra. Den som en del anser är inspirationen bakom de så kallade flip-mobilerna. Det var också Chang som designade det vetenskapliga instrumentet Trikordern (som jag mest tycker ser ut som en liten, bärbar kassettbandspelare), och det romulanska skeppet i Balance of Power. Men alla kan förstås ha en dålig dag på jobbet ibland. För Changs del måste det ha varit när han skulle göra Gornkostymen.

st arena 4En Gorn ser ut ungefär som en ödla som går på två ben. Man skulle också kunna beskriva monsterdräkten som något som man skulle kunna hitta i Buttericks kasserat-låda. Eller eventuell välvilligt tolka designen som en hyllning till gamla japanska monsterfilmer. Hur som helst har jag inte sett maken till kackig kostym tidigare i den här Star Trek-säsongen. I någon av replikerna säger Kirk bland annat att en Gorns enda svaghet är att hen är väldigt långsam i sina rörelser. För mig ser det mer ut som om någon designat en kostym i lite för hård plast – så att det inte går att göra snabba rörelser i den.

st arena 5Kirk möter Gornen när de två ska utkämpa en duell på liv och död. De är bägge fångar hos metronerna som tagit bägge deras skepp som gisslan. Det beror på att Metronerna är ett högstående och fredligt folk, som inte accepterar när främmande rymdskepp drar in i deras närhet med våldsamma avsikter. Det som provocerat dem den här gången är att Enterprise jagat Gornernas skepp för att utkräva hämnd för en utplånad jordkoloni.

Den tröttsamma besserwissern i mig vill nu göra alla uppmärksamma på att även förra avsnittet avslutades med en duell. Samt att många av resonemangen när Enterprise bestämmer sig för att förfölja det främmande rymdskeppet känns igen från Balance of Power. Man kan också säga att det här avsnittet ingår i en subgenre om när främmande varelser tittar kritiskt och granskande på mänskligheten. I Shore Leave vill till exempel inte vaktmästaren på nöjesfältsplaneten säga vem som byggt den, eftersom mänskligheten inte är redo för den informationen. I The Squire of Gothos är det spellevinken Trelane som är fascinerad av mänsklighetens krigiska upppförande. I det här avsnittet är det alltså metronerna som testar mänskligheten, men kanske inte som man tror. Det är nämligen först när Kirk visar Gornen nåd som mänsklighetens aktier stiger på den metronska förtroendebörsen. Ja, faktum är att avsnittet slutar som en futuristisk version av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln.

Jag har förstått att det här är ett klassiskt Star Trek-avsnitt. Nästan sönderälskat. Själv kan jag inte komma över Gorns töntighet, och tycker att deras “duell” är sjukt trist och långdragen. Men jag har redan förstått att det här inte är den sista Gornen jag kommer att få se. Avsnittet blev så pass kult att det kommer att dyka upp fler Gorner framöver, i seriens kommande inkarnationer. Om än inte i exakt samma kackiga kostym. Hoppas jag. st arena 2

Värst: Bland Gorns flåsande låter det som om hans småskrattar ibland. Alltså småskrattande alligatorer som går på två ben. Oerhört obehagligt. På det pinsamma sättet.

Bäst: Älskar metronernas look. Så himla Caravaggio-bögigt på ett futuristiskt sätt!

st arena 3

The Squire of Gothos. Det med rymdvarelsen som älskar Napoleon.

st squireJag har precis läst om hur hysteriskt produktionstempot under den första säsongen av Star Trek var. Hur sändningsdatumen bestämdes utifrån vilka avsnitt som var klara, snarare än när de var inplanerade i seriens handling. Och hur produktionsteamet ständigt var försenade, stressade, på gränsen till att missa sina deadlines. Men det var ju inget som tittarna visste. De stod ju bara inför fullbordat faktum. Avsnitt som vagt påminde om vad de sett tidigare. Universum är oändligt, men uppenbarligen inte uppslagen på Star Treks manusavdelning.

The Squire of Gothos inleds med att Enterprise åker genom en “stjärnöken”, det vill säga en stor tom rymd mellan solsystem. Plötsligt dyker en märklig planet upp! Lika plötsligt försvinner Sulu och Kirk från bryggan! Inte fullt lika plötsligt lyckas Spock beama ner sig själv och några till ur besättningen till planeten. Snart befinner de sig i ett gammalt slott i europeisk stil, i ett rum fyllt av antika möbler, med en nisse i antika kläder som säger att han heter general Trelane och är pensionerad. Trelane visar sig vara ett stort Jorden-fan, och eftersom det tar många hundratals år för ljuset att färdas till Trelanes planet är han fullt övertygad om att hans idol Napoleon fortfarande är i livet. Det har han ju sett i sitt teleskop. Trelane har därför byggt sitt hem i värsta vräkiga antika jorden-stilen. Och vill gärna prata krigshistoria och dra lite rasistiska skämt med Enterprisarna, som förgäves försöker förklara att mänskligheten utvecklats, och att det han ser utspelades för 900 år sedan.

Men det är människans mörka sidor Trelane är fascinerad av. Ilska, våld och grymhet. “Vet ni om att ni är en av de få rovdjursarterna som jagar sin egen art?”, frågar han pillemariskt, och försöker sedan provocera delar av besättningen till att tappa humöret. Visa lite av den där “mänskligheten” som han är så förtjust i.

IMG_1276Snart inser besättningen att Trelane 1. Inte har någon fast fysisk form. 2. Kan transportera sig själv och andra till synes utan ansträngning. 3. Ibland använder en maskin för att framställa föremål, men ibland verkar fixa det själv. 4. Gillar dueller.

Våra vänner från Enterprise är storögda kring Trelanes förmågor. Vilket är en smula märkligt. De har ju precis sett liknande materialiseringseffekter i avsnittet Shore Leave. Och även avsnittets upplösning känns bekant…

The Squire of Gothos slutar med en Deus ex Machina, bokstavligt talat. Ju längre avsnittet håller på, desto mer regredierar Trelane, och blir barnsligare och barnsligare. När hans mamma och pappa kommer för att hämta hem sin odåga till avkomling inser vi att han är ett barn. Och att hans föräldrar troligtvis är en sorts gudar. Men vänta, har vi inte sett det här också förut? Jo, slutet där ett barn med stora förmågor hämtas hem av någon form av föräldraauktoritet minns vi från Charlie X (även om det här barnet ser ut som en vuxen man). Sedan pekar förstås det här avsnittet också framåt, till rollfiguren Q i kommande Star Trek-utgåvor. Trelane är helt enkelt en sorts råskiss på vad som komma skall.

IMG_1275Jag är kanske lite orättvis, serien var ju inte gjord för att ses med ett avsnitt om dagen. Alla avsnitt sändes i improviserad ordning. Men jag märker att jag surnar till rätt så mycket över just de där kontinuitetsgrejorna. Idéer, motiv och intriger som påminner för mycket om varandra. Och i just det här fallet spelades faktiskt Shore Leave och The Squire of Gothos in precis efter varandra.

Å andra sidan är jag väldigt nöjd med att shapeshiftern från seriens första avsnitt, The Man Trap, står uppstoppad hemma hos Trelane. För visst är det väl hens speciella gap som syns på bilden ovan.