Nej, jag kan inte hålla på att bara sitta och läsa gamla tecknade serier. Så här kommer en utgåva som i alla fall gjordes på den här sidan sekelskiftet. Star Trek/Legion of Super-Heroes är alltså en så kallad crossover-serie. IDW/Eaglemoss har gett ut några sådana Star Trek-varianter, som ett slags specialutgåvor i sin längre, sammanhängande serie av Star Trek Graphic Novels. Här finns äventyr med Gröna lyktan och Apornas planet. Men det album jag fastnade för var alltså det med Legion of Super-Heroes, eller Rymdens Hjältar som de hette på svenska. En av de serietidningar jag brukade försöka köpa på Ica i Vallåkra när jag var liten. Ibland hette den Stålpojken och ibland Rymdens Hjältar (på konditoriet i Vallåkra hade de Atlanticserien och Fantastiska Fyran också, men de brukade ramla in mer sporadiskt där).
Jag har alltid varit lite skeptisk till den här typen av samarbeten, men faktum är att korsningen mellan DC-universumet och Star Trek-världen den här gången känns hyfsat logisk, i alla fall när äventyret kommit igång. Och här använder jag alltså logisk i ett väldigt speciellt sammanhang, en genre och koncept där tidsanomalier, äventyr i olika tidslinjer och orsak/verkan-effekter vid tidsresor är sånt som sker mest hela tiden.
Historien börjar med att både rymdhjältarna och Enterprise, var och en på sitt håll, fastnar i någon form av tidsvirvel och spottas ut i ett universum de inte känner till. Eller, det känns bekant men samtidigt inte. Man kan beskriva platsen ungefär som Star Treks spegeluniversum, fast värre, och med inslag av både DC- och Star Trek-universumen. Rymdimperiet som har Jorden som bas är den här gången ännu större, vidrigare och mäktigare än någon gång tidigare. När man forskar lite i den lokala tidslinjen verkar det som om den här jordcivilisationen for till månen när man på vår jord fortfarande höll på att “upptäcka” Jordens kontinenter med segelfartyg.
Efter lite initial fajt mellan de både grupperna kommer de till sist på att de faktiskt har en hel del gemensamt, och att de troligtvis behöver varandra för att kunna ta sig hem till sina respektive tidslinjer och universum igen. Men det finns gränser för samarbetet. Man kommenterar både Kirks gubbsjuka och Spocks sätt att säga självklarheter som om de vore otroligt djupsinniga och genomtänkta. Och så gör man en hyfsat woke kommentar om en av de kvinnliga superhjältarnas minimala outfit.
Några smarta saker man gjort här: försökt hitta likheter mellan medlemmarna i de två gängen, så att till exempel Brainiac och Spock liksom genast börjar samarbeta kring vetenskapliga lösningar på deras problem. Man har också hittat varsin skurk ur respektive universum som man slagit samman till en: Vandal Savage från DC och Flint från Star Trek.
Jag kanske inte riktigt tycker att den här eran inom serietidningsskapande ser särskilt bra ut, men storyn är däremot rätt rapp och humoristiskt.
Och så tycker jag att det är rätt roligt att man skapat ett superhjältegäng för det onda imperiet, där man kombinerat Star Trek och DC-trådar lite hej vilt.
Själv blev jag mest lite förbluffad över hur kul jag hade när jag läste det här. Och att det faktiskt gick att sy ihop de här två världarna hyfsat enkelt, även om Star Trek-crewen egentligen har rätt lite att sätta emot ett gäng hjältar med superkrafter. Att McCoy går runt och söver ner folk med en spruta gång på gång är inte en supersofistikerad skill.
Betyg: 7/10.
Jag har läst utgåvan av Star Trek/Legion of Superheroes som Eaglemoss gett ut som en del av sin Graphic Novel Collection. Skriven av Chris Roberson och ritad av Jeffrey Mo. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och tio seriealbum. Och lite till.
