Ni vet den där känslan man kan ha sista dagarna innan semester? När hjärnan känns som gröt och man liksom bara försöker uthärda och räknar timmarna fram till ledigheten? Inte? Ja, jag och besättningen på Enterprise har i varje fall varit med om det här. The Immunity Syndrome inleds till exempel med en scen där Kirk längtansfyllt pratar om allt mys han ska hinna med efter att de kommit fram till en rymdstation. Men gissa om det dyker upp något oförutsett precis när han sagt det.
Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.
Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till den här Miley Cyrus-parodin har hämtats). Snart kommer Spock och de andra fram till att blobben är någon slags gigantisk encellig organism. Som dessvärre verkar redo att dela sig och bli massor av rymdskeppsätande blobbar.
Det hela påminner, rent visuellt, om Fantastic Voyage från 1966 (den vars remake hette Innerspace). Den gick ju ut på att man gjorde ett slags rymdfärd inuti människokroppen. I Star Trek gör man tvärtom – ger sig ut i rymden för att hitta gigantiska celler. Att det trots allt blir någon action att tala om hänger helt och hållet på dramatiken när Spock ensam ger sig in i en skyttel för att undersöka mega-cellen. Trots det är jag ändå mest fascinerad av det som inte visas i det här avsnittet. Den fakta om federationen som kommer oss till del enbart genom en bisats: att det finns skepp där bara folk från Vulcan jobbar. Jag hoppas förstås att det är temat för nästa Star Trek-serie. Universums tristaste dramaproduktion där übersmarta, känslokalla personer går runt och är logiska och rationella tillsammans. Som någon sorts antites till allt vad tv-serier och action går ut på.
Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10
Court Martial är, som namnet antyder, ett rättegångsdrama i rymden. Kirk står anklagad för att ha förorsakat en besättningsmans död. Tydligen har han skjutit iväg någon sorts forskningsskyttel, utan att ha gett mannen ombord på den tid att söka säkerheten ombord på Enterprise. Mitt stora problem med det här avsnittet är att jag liksom inte förstår grundpremissen. Vad är det för liten farkost, varför måste den skjutas iväg och hur kan det vara så litet mellanrum mellan knapparna på Kirks kontrollpanel? Jag hade tryckt fel hela tiden. Kirk måste verkligen ha nätta, smala små fingrar för att slå rätt tangenter varje gång. Men oavsett handstorlek, så måste förstås rättvisa skipas. Har Kirk varit för trigger happy? Hatade han sin besättningsman? Var han inloggad på Tinder samtidigt som han skulle köra rymdskepp? Detta ska avgöras på en rättegång på Stjärnbas 11 – vårt första besök på de intergalaktiska resornas motsvarighet till en järnvägsknut.
En sak att tänka på: Court Martial är till allra största delen en så kallad 
Kanske har jag börjat irritera mig en smula på den gode kapten Kirk. Jag gillade nämligen avsnittets första del bäst. Här fick jag för första gången i serien se Kirk ifrågasatt och illa omtyckt – ja, nästan mobbad. Som när han går ut för att ta en drink på Stjärnbasens bar och hela hans gamla klass sitter där och hatar honom för att han tagit livet av deras polare. Och när Kirk träffar sin gamla kärlek Areel Shaw så visar det sig att det är hon som ska vara åklagare i rättegången mot honom. För mig var det nästan en lättnad att se Kirk i riktig motvind. Hans nonchalanta sätt och instabila humör är inte alls lika vinnande när han sätter sin fot utanför Enterprise brygga.
Bäst: Diagrammet över de olika skeppen i rymdflottan med staplar och rubriken Star Ship Status, som sitter på en vägg på Stjärnbas 11. Den skulle jag vilja få förklarad för mig. Länge och omsorgsfullt.
Och när nu avsnittet avhandlar tidsresor så hamnar man förstås i det mest klassiska av alla dilemman kring tidsresor: kan min resa i tiden påverka framtiden – och i så fall till och med ändra så mycket att jag aldrig föds? Fast i det här fallet handlar det om lite mer plikttrogna spörsmål kring teknisk utveckling och att innovationer kan hamna i fel händer. Det hela aktualiseras när man transporterar ombord en flygpilot från Jorden när hans plan håller på att gå sönder. Och sedan lyckas man lite slarvigt transportera upp en säkerhetsvakt av misstag också. Men kan man skicka ner dem till jorden igen, utan att deras berättelser börjar förändra historiens gång?
