I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Precis i början av den här säsongen var det en rymdpirat som fnyste föraktfullt mot kapten Archer. Hur han liksom tyckte sig kunna se i Archers ansikte hur han var en oförstörd och mesig idealist. Men förutspådde hur Archer själv skulle sluta som alla andra i The Expanse. Att det handlar om att äta eller ätas. Just den där piraten hamnade i och för sig i en luftsluss utan syre under ett förhör, så kanske var han inte direkt vad vi brukar kalla en människokännare. Men visst hade han rätt i den nedåtgående spiral som Archer gick in i redan då. Och som här peakar på något sätt. Hoppas jag.
Ja, det är så deppigt här att Damage faktiskt, av alla Star Trek-avsnitt jag sett hittills är det som ligger närmast undergångskänslan i Battlestar Galactica, tv-serien vars första minisäsong faktiskt drog igång under medan den här tredje säsongen av Enterprise pågick. Enterprise är en ganska mycket sämre serie än Battlestar, tycker jag. Men det är intressant att Star Trek-franchisen redan slagit in på en extremt mörk och deppig väg, och en handling som kretsar kring människans undergång just som Battlestar Galactica är på väg att göra samma grej.
Hur som helt, välkomna till ett avsnitt där Enterprise är ett flygande vrak, besättningen verkar ha gett upp alla drömmar om att någon gång kunna återvända hem till Jorden. Och T’Pol har börjat knarka.
Men en bra grej händer i varje fall. Archer kommer tillbaka till skeppet, levererad via ett av de vattenlevande Xindivarelsernas skepp. Inte för att jag riktigt förstår hur han blev frigiven. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt att jag utnämner det här till en av de mer orimliga vändningarna i hela serien. Jag förstår inte hur man lyckades få insekts-xindierna att helt släppa taget om Archer utan att starta inbördeskrig inom xindikollektivet. Och om man lurat insektoiderna, hur länge förväntade man sig att den lögnen skulle hålla? Och hur kan det komma sig att man ens prioriterar Archers frihet i ett läge när Degra och hans bundsförvanter är långt ifrån övertygade om att man kan tro på hans historia om transdimensionella fiender och deras planer på att ta över galaxen. Osäkerheten hindrar å andra sidan inte dem från att avblåsa insekts-xindiernas attack mot Enterprise i typ sista minuten. Det verkar helt enkelt vara fråga om en extremt oklar ordergivning när borta i Xindi-lägret.

Inte ens Archer kan ingjuta hopp i den nu ganska krigströtta besättningen på Enterprise. Framför allt inte eftersom skeppets warpspole gått sönder, och man nu är utlämnad åt att bara kunna köra krypfart med skeppet genom The Expanse. Men medan man långsamt hankar sig fram genom galaxen nås Enterprise av ytterligare ett sånt där nödrop från ett främmande skepp. Den här gången är det ett illyriskt skepp som behöver undsättas. Archer försöker förhandla sig till en ny warpspole från kaptenen på det skeppet , men får ett nej till svar. Illyrierna är inte så roade att se sin hemresa förlängd till tre år, vilket skulle vara fallet utan en warpspole.

Samtidigt mår T’Pol ganska kasst. Bland annat får vi se henne drömma om hur hon förvandlas till en vulcansk zombie när hon har sex med Tucker i duschen (det är den andra zombieduschscenen den här säsongen, så någon i författarkollektivet måste ha en grej kring det där med badrum och skräck). Strax efter att T’Pol vaknat upp från sin mardröm får vi sedan se henne riskera livet när hon ensam klättrar in i ett barrikaderat och skadat lastrum. Hon är ute efter trellium, ämnet som förvandlade en hel vulcanbesättning till zombies för några avsnitt sedan. Hon blev själv påverkad av ämnet under räddningsexpeditionen till det vulcanska skeppet, och upptäckte till sin förvåning att hon gillade vissa av känslorna som kom upp till ytan då. Så nu har hon börjat injicera trellium för att få känna mer. En ovanligt knarkigt självdestruktiv intrig för att vara Star Trek, så självklart måste T’Pol redan i det här avsnittet gå till Phlox och erkänna att hon tappat kontrollen över sitt missbruk. Intressant också att jag tog T’Pols abstinensbesvär för en förälskelse till kapten Archer. Det känns lite korkat av mig, så här i efterhand.

Tempot har som sagt ökat i det här avsnittet, så vi hinner faktiskt också med att se delar av xindiernas råd träffa en av de där transdimensionella varelserna. En kvinna som tydligen är den som varit med och skapat xindiernas råd, och enat dem i kampen mot människorna. Själv tycker jag mest att hon ser ut som en av de där shapeshifter-filurerna från Deep Space Nine, med det där väldigt släääääta ansiktet. Xindierna frågar bland annat ut henne om hon hjälpt till att låta insekts-xindierna tidsresa tillbaka i tiden för att ta fram ett gift som ska utplåna stora delar av befolkningen. Hon erkänner, och lyckas faktiskt inte riktigt övertyga de velande rådsmedelmmarna om att hon inte är en representant för ett ondskefullt, invasivt folk.

I den där kapseln som Archer skickades hem med, lyckas man hitta ett dolt meddelande från xindierna. Att Enterprise ska möta upp Degra på en plats fyra ljusår bort om tre dagar. Enterprise har ingen chans att hinna dit utan warpfart, så nu bestämmer Archer sig för att borda det illyriska skeppet och stjäla deras warpspole från dem. Ett beslut som bland annat T’Pol är mycket kritisk till. Hon till och med citerar vad Archer själv har sagt om vad som händer dem som överger sina ideal.
T’POL: We can’t save humanity without holding on to what makes us human. Those were your words to me.
ARCHER: I’m no happier doing this than you are, but we’re not going to make a habit of it.
T’POL: Once you rationalise the first mis-step, it’s easy to fall into a pattern of behaviour.
ARCHER: I’m not rationalising anything. I know full well what I’m doing.
T’POL: I can’t justify this course of action.
ARCHER: We don’t have a choice.
T’POL: I won’t let you do it!
T’Pol slår till och med sönder sin padd i Archers bord, så upprörd blir hon över de här planerna. Men hon tar genast tillbaka det där känsloutbrottet, beviset för att hon ju är en junkie. Och det har hon inte berättat för kaptenen. Och Archer står trots allt fast vid, och fullföljer sin plan. Fullt medveten om att han kanske precis dömt de oskyldiga illyrierna till döden när man slått ut deras vapen och lämnat dem utan warp i The Expanse.
Alltså. Så förtjust. Det fanns ett mörker här, som jag inte sett tidigare i Enterprise. Och det faller jag för som en fura. Stort fan av detta deppiga avsnitt.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 19/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 735 tv-avsnitt.