Efter att ha sett det här avsnittet så framstår resten av Star Trek-serierna från 90-talet som stillsam slow-tv från Hurtigruten. För i Alliances lyckas manusförfattaren Jeri Taylor få in så himla många olika moment, och inte helt förväntade sådana heller. Det känns riktigt modernt i sitt berättande.

Som vanligt är det förstås motvind för Janeway och hennes besättning på Voyager. Skeppet attackeras hela tiden (fyra gånger på två veckor) av olika Kazonklaner, och åker på så pass mycket stryk att man i det här avsnittets inledning mister en ur besättningen (tydligen den tredje som dött). Janeway må vara tapper, men i längden ser det ut som om ett nederlag är omöjligt att undvika.

Men även internt har Janeway det motigt. Hennes besättning börjar tröttna på att upprätthålla the prime directive och andra Federationsideal (inte helt överraskande är det de delar av besättningen som kommer från de Federationskritiska Maquisrebellerna som är mest griniga). De kan inte riktigt förstå varför inte Janeway gör en deal, släpper efter och ger lite teknik åt kazonerna, och sedan får fri lejd genom deras hörn av galaxen.

Chakotay lägger slutligen fram ett kompromissförslag för Janeway, som skulle kunna lösa deras problem men där man inte behöver lämna ifrån sig tekniska hemligheter. Han tycker att Janeway ska försöka gå i allians med en eller flera av Kazonklanerna och sedan utnyttja stridigheterna mellan de olika klanerna till sin egen fördel. Helt utan allierade tror han inte att Voyager kommer att hålla sig flytande mycket länge till (kan man förresten säga att ett rymdskepp håller sig flytande?). Janeway frågar sina närmaste om råd, och inser — till sin stora förvåning — att de flesta tycker att hon åtminstone borde testa (Tuvok tar sin liknelse från en växthybrid han har planterat, det är det argumentet som slutligen verkar få Janeway att falla till föga). Utifrån den här grundpremissen får vi sedan vara med om en rad olika dramatiska saker:

Janeway sitter med på en katastrofal förhandling med Seska, (ni vet, cardassiern som var genetiskt förklädd till bajoran och sedan förrådde alla på Voyager) och ledaren för den Kazonklan hon lierat sig med, Cullah. Hela samtalet går åt helvete när han kräver att man ska ha någon form av rullande personalbyte mellan deras skepp, något som sedan urartar i att han förklarar att han inte vill förhandla med en kvinna. Janeway ser på något sött så argbelåten ut när hon får en chans att göra slut på den där överläggningen.

Neelix söker i sin tur kontakt med en annan av Kazonklanerna, men istället för att få framföra sitt ärende så blir han kastad i en fängelsehåla tillsammans med en grupp fångar (helt oväntat är den där hålan i en grotta, det har vi väl aldrig sett i Star Trek tidigare). Förutom Neelix finns här också Traber. Ett folk som brukade förtrycka Kazonerna förr i tiden, men nu är förhållandet det omvända. Trabernas ledare, Mabus är dessutom supersympatisk, och lyckas leda såväl Neelix som de andra fångarna i ett lyckat flyktförsök. När Janeway får träffa Mabus så bestämmer hon sig för att en allians med Traberna är det enda som är rimligt för henne. Äntligen någon som är intelligent, civiliserad, har fokus på fred. Och som dessutom är lite snygg.

Man bestämmer sig för att kommunicera den här alliansen, och samtidigt försöka få till en beständig fred i området, på en stor fredskonferens. Dit kommer ledarna från alla kazonklaner, traberna och så Janeway , Tuvok och några andra från Voyager. Givetvis är det någon som utnyttjar den här situationen för ett bakhåll. Ett skepp kommer flygandes utanför fönstret till konferensrummet och börjar skjuta på de där inne. Men det är inte de förrädiska och blodhungriga kazonerna, som man hade kunnat förvänta sig. Det visar sig istället att det är mysige Mabus och hans Traber, som på en och samma gång hoppades kunna avrätta alla kazonledarna. Snopet för Janeway att den enda som hon ville ha på sin sida visade sig vara den mest opålitlige av alla.

Det här är ju ett ovanligt nyanserat avsnitt, där Janeway faktiskt tvingas ifrågasätta sina egna regler och allt hon utbildats för. Och för en gångs skull är hon ju faktiskt beredd att smutsa ner sig lite i överlevnadens namn. Fast, i efterhand, efter att alla försök man gett sig in på gått åt pipsvängen så är det med stor och illa dold självgodhet hon håller ett litet tal som i stort sett går ut på att hon hade rätt hela tiden. Federationens regler och principer är det enda som kan rädda Voyager, och hade bara alla andra också följt dem så hade världen varit en mycket bättre plats.

JANEWAY: There’s just one more thing I want to say. I hope there’s a lesson for all of us in this. Although some of the species we’ve encountered here have been peaceful, others seem governed only by their own self-interests. This appears to be a region of space that doesn’t have many rules. But I believe we can learn something from the events that have unfolded. In a part of space where there are few rules, it’s more important than ever that we hold fast to our own. In a region where shifting allegiances are commonplace we have to have something stable to rely on. And we do. The principles and ideals of the Federation. As far as I’m concerned, those are the best allies we could have.

Men kanske skulle Janeway varit lite mindre kaxig. För på hennes skepp har en av de före detta maquismedlemmarna tröttnat på Janeway, och har på egen hand kontaktat Seska. Men det finns också ett problem på en större skala här. Janeways auktoritet, och faktiskt hela mandat att leda Voyager, är ifrågasatt. Stjärnflottans militära organisation bygger på auktoritet och disciplin. Men hur länge kan den upprätthållas när man befinner sig långt bort i en främmande del av galaxen. Och är verkligen Janeways fyrkantiga sätt att leda besättningen det bästa möjliga? Lite mer av detta hade gärna fått vara med i slutscenerna, som känns lite för präktigt. För inga av Voyagers problem har ju lösts. Om något så har man lyckats dra på sig ytterligare en fiende i en redan farlig del av galaxen.

Som jag nämnde precis i början av det här inlägget, så har Alliances ett helt annat tempo än vad jag blivit van vid i Star Trek. Eller kanske handlar det om att manuset känns annorlunda än det brukar. A- och b-handlingarna smälter här på nytt samman, och det tar till exempel ganska lång tid innan de där Traberna ens dyker upp i intrigen. Allt delar av ett intrigbygge som gör att jag som åskådare för en gångs skull får lite svårt att förutse vad som ska hända i avsnittet, ja ens vad det ska handla om. Och som vanligt, ju fler olika kazonfrisyrer i ett avsnitt, desto bättre.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 409 tv-avsnitt.