Det går undan i inledningen av Non Sequitor. Jag hinner precis uppfatta att Kim befinner sig i en skyttelfarkost, och att någon form av nödläge uppstått. Janeway försöker använda transportören för att få tillbaka Kim till Voyager. Eller, allt det är sker bara på ljudspåret. För Kim är inte på Voyager. Utan på Jorden. I en säng. Med sin flickvän. Som han visst är förlovad med. Det tar ett litet tag, men så småningom inser han att han hamnat i en alternativ verklighet, där han aldrig började arbeta på Voyager. Istället jobbar han med konstruktionen av en ny iskyttelmodell (vilket ställer till lite problem när han ska presentera sina lösningar på ett möte och inte har en aning om vad det är han har gjort).

Det här väl inget mindre än en önskedröm som blivit verklighet. I den alternativa verkligheten har Kim fått allt det där som han fantiserat om  och längtat efter under månaderna som Voyager varit vilse i deltakvadranten. Men det kvittar tydligen hur mysigt livet i SF är, Kim kan ändå inte sluta känna att det här livet inte är rätt för honom, Han börjar planera hur han ska ta sig tillbaka till Voyager igen.

Jag gillade verkligen den första kvarten av Non Sequitor. Tyckte att det på ett fint sätt berättade om förlust och saknad. Och, kanske för första gången på allvar, skildrade på vilket sätt besättningen på Voyager går och funderar på vad som kunde ha varit. Om hur de förlorat sina drömmar, förhoppningar och kärlekar när deras skepp hamnade i fel ända av galaxen.

Men efter inledningen, när Kims situation är etablerat och vi ungefär förstått vad som hänt, så måste man ju börja utveckla historien. Göra den till ett äventyr. Och det är då det blir krystat, förutsägbart och rätt så mesigt. Som när man introducerar en Q-liknande caféägare, Cosimo, som liksom har ansvaret för att Kim ska känna sig hemma i sin nya verklighet. Vem fan är han? Hela förklaringen till varför Kim hamnat i en alternativ verklighet känns också rätt b.

COSIMO: I was sent here to watch you, to make sure that you were all right. But it’s now clear that you are not.
KIM: Who are you?
COSIMO: We exist in what you would call a temporal inversion fold in the space-time matrix. It’s not necessary to understand. It only matters that there was an accident. Your shuttle intersected one of our time streams, and boom! A few things were altered as the result of the accident. History and events were scrambled a bit, and you ended up here.

Upplösningen, där Kim raggat upp Paris (som inte heller lyckades ta sig ombord på Voyager i den här upplagan av verkligheten) för att sådär lite på måfå kasta sig in i en tidsström, och sedan landa exakt där han var från början känns ju dessutom lite för enkel.

Nu kanske en del tänker: .”Jamen, Roger. Förstår du inte att alltihopa bara var en dröm. En dröm där Kims undermedvetna fick honom att till sist acceptera att han är fast på Voyager och sluta fantisera om vad som hade hänt om han stannade på Jorden”. Men alltså, var den där drömmen i så fall tvungen att pågå under hela avsnittet? Dessutom känner jag att drömavsnitt är  fattigmansversionen av holodäcksavsnitt. Och, slutligen, hävdar jag att inget inom Star Trek kan överträffa Picards äventyr i The Inner light.  Det här kändes faktiskt pinsamt i jämförelse. Jag var faktiskt riktigt arg i flera timmar efter att jag sett det här avsnittet, och funderade en stund på att lägga ner hela det här projektet. Sen gick jag och åt lite, och så kändes det bättre igen.

Dock, en sak måste jag ge det här avsnittet. Den här ordväxlingen var hilarious:

LIBBY: Where are you going?
KIM: Marseilles, France.
LIBBY: What for?
KIM: I’ve got to see Paris.
LIBBY: But you just said you were going to Marseilles.
KIM: It’s a long story. Trust me, okay?
LIBBY: Okay.

Betyg: 2/10

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 388 tv-avsnitt.