ENT: Broken Bow (dubbelavsnitt). En nygammal Star Trek-satsning.

Vi har nu kommit fram till hösten 2001 i vår exposé genom Star Trek-historien, och det är dags för konceptets första riktiga prequel. Nästan.

För visserligen utspelas TV-serien Enterprises första säsong år 2151 (extremt tidigt i Star Trek-tidslinjen), men samtidigt är faktiskt den huvudsakliga handlingen i långfilmen Star Trek: First Contacts förlag till 2063 (sedan har det ju förstås skett en massa andra, kortare tidsresebesök, men dem kan vi kanske hoppa över här). Helt säkert kan vi åtminstone utse Enterprise till den första berättelsen som på allvar utforskar Star Treks förhistoria (f. tos. – det vill säga före originalserien). Vad som egentligen hände efter att vulcanerna bestämt sig för att för första gången ta kontakt med mänskligheten.

Tydligen är den allmänna åsikten på Jorden år 2151 att utvecklingen gått alldeles för långsamt de senaste 90 åren. Vulcanerna verkar ha varit tveksamma till att ge människorna tillgång till avancerad warpteknik, i och med det har det riktigt stora språnget ut i rymden dröjt. Själv känner jag mig oväntat oberörd inför människornas frustration, och efter att ha sett det här avsnittet så känns det som ett vettigt beslut att inte låta homo sapiens få full tillgång till resten av galaxen utan en viss mognadsprocess.

Seriens huvudperson, Jonathan Archer, är mer förbannad på vulcanerna än de flesta andra. Hans pappa ritade rymdskepp som aldrig byggdes, tydligen var det ockå vulcanernas fel. Och när han själv nu står i begrepp att bli kapten över stjärnflottans nybyggda stolthet, Enterprise, så vill vulcanerna skjuta upp även hans avresa. De är oroliga för en interstellär konflikt efter att en klingon nödlandat på Jorden och sedan blivit skjuten av en bonde där. Jon Archer vägrar gå med på någon försening, och insisterar på att han själv ska frakta den skadade klingonen till hans hem, trots (eller kanske just på grund av) att han inte vet något om deras hemplanet eller dess krigiska befolkning. Det resulterade i en bitvis hetsig diskussion mellan Archer, hans överordnade Forrest och vulcanen T’Pol om människans mognad och utforskandet av rymden:

FORREST: We may need to defer to their judgement.

ARCHER: We’ve been deferring to their judgement for a hundred years!

FORREST: Jon.

ARCHER: How much longer?

T’POL: Until you’ve proven you’re ready,

ARCHER: Ready to what?

T’POL: To look beyond your provincial attitudes and volatile nature.

ARCHER: Volatile? You have no idea how much I’m restraining myself from knocking you on your ass. These Klingons, they’re anxious to get their man back. Fine. I can have my ship ready to go in three days. We’ll take him back home, alive.

Jag vet inte riktigt hur Jon Archer tänkte här. Att säga till någon hur mycket man måste anstränga sig för att inte gå till fysisk attack mot någon är eventuellt inte det bästa sättet att bevisa att man inte är labil eller våldsam. Eller? Trots den här incidenten är det just T’Pol som blir utsedd att följa med på Enterprise på färden mot klingons rymd. Kaptenen och de andra behöver vulcanernas stjärnkartor för att kunna ta sig till klingonernas hemplanet, och då får man T’Pol på köpet. Eventuellt är det också en bra idé att ha någon med lite mer rymdvana än besättningen på Enterprise med på färden.

För jäklar vad de behöver hennes hjälp. Hela poängen med seriens första avsnitt verkar vara att inpränta för oss som tittar att mänskligheten definitivt inte är redo för att röra sig ute i galaxen på egen hand. Eller är det jag som läser machofasonerna på fel sätt här?

Enligt mig är Archer och hans manskap genomgående inskränkta, impulsiva, naiva, självgoda och rasistiska – utbrotten av vulcanofobi kommer ofta och utan några ursäkter efteråt. Och dessutom verkar manskapet sakna ens den minsta hyfs eller vidsynthet. Som när T’Pol äter middag med chefsteknikern Tucker och kapten Archer. Hon är vegetarian, medan de två käkar…revbensspjäll tror jag att det är, och fäller kommentarer som känns som hämtade från 50-talet.

T’POL: You humans claim to be enlightened, yet you still consume the flesh of animals.

TUCKER: Grandma taught me never to judge a species by their eating habits.

ARCHER: Enlightened may be too strong a word, but if you’d been on Earth fifty years ago, I think you’d be impressed by what we’ve gotten done.

T’POL: You have yet to embrace either patience or logic. You remain impulsive carnivores.

TUCKER: Yeah? How about war, disease, hunger. Pretty much wiped ’em out in less than two generations. I wouldn’t call that small potatoes.

T’POL: It remains to be seen whether humanity will revert to its baser instincts.

TUCKER: Well, we used to have cannibals on Earth. Who knows how far we’ll revert? Lucky this isn’t a long mission.

ARCHER: Human instinct is pretty strong. You can’t expect us to change overnight.

T’POL: With proper discipline, anything’s possible.

Det finns en hel del med Enterprise som jag verkligen gillar redan från start. Som att man ansträngt sig för att skapa ett universum som just är pre-federation, pre-original series. Tekniken är mer primitiv, utformningen av skeppet mer spartansk och enkel. Skeppet verkar mindre, bryggan är inte så mycket av spatiös salong som i de tidigare serierna, utan mest ett rum fyllt med massor av maskiner. Kaptenens hytt är klädsamt trång, precis som det ganska snålt tilltagna rummet där befälen äter sina middagar. En hel del av lyxen och teknologin som vi sett i andra Star Trek-serier saknas också. Transportören ombord är något man bara använder i nödfall, och universalöversättningsmaskinen är heller inte vad den senare blir, utan krånglar ofta och mycket. Och som jag redan nämnt är till och med rollfigurerna mer inskränkta och har noll koll på vilka faror som finns där utanför solsystemet än vad vi hittills sett i serien.

Något som däremot är helt nytt är stilen på signaturmelodin och förtexterna till serien. Här blickar man tillbaka på människans historia av utforskande och upptäckter, samt olika farkoster som döpts till Enterprise genom tiderna. Allt ackompanjerat av någon vidrigt skrålande rockballad (även om den faktiskt är skriven av Diane Warren). Det här är den första och enda signaturmelodin i Star Trek-sammanhang som inte är instrumental och inte en originalkomposition – låten förekom första gången i filmen Patch Adams, och sjöngs då av Rod Stewart. En viss connection med rymdutforskning finns däremot till den här sången. Låten användes som “dags att vakna”-låt på flera rymdexpeditioner. Det här skräckinjagande informationen hittade jag på Memory Alpha:

“Where My Heart Will Take Me” was played for the crew of the space shuttle Discovery as their morning wake-up call on 2 August 2005.  The song was also used as a wake-up call for the crew of the Endeavour during STS-118 on 9 August 2007. The song was used again for the STS-125 Hubble Telescope repair crew on board Space Shuttle Atlantis on 24 May 2009.  In December 2014, Russell Watson recorded a special version of the song to help wake the New Horizons space probe from hibernation prior to the craft performing the first flyby of Pluto.

Jag hade nog inte kunnat somna om jag visste att nästa dag skulle börja så här vidrigt:

Okej, tillbaka till Enterprise-universumet igen. Ilskan mot vulcanerna till trots, helt utan rymdskepp har mänskligheten ändå inte varit under de 90 åren sedan first contact. Man har (får jag reda på senare i serien) bland annat koloniserat Månen och Mars, och även tagit sig utanför själva solsystemet. En av mannarna ombord, Travis Mayweather, är till och med uppväxt på rymdskepp, och kallas därför för en “spaceboomer”. Frågan är om den där rymdvanan faktiskt gett honom lite annorlunda perspektiv än de andra ombord. Jag tycker i alla fall att han är seriens mest sympatiske rollfigur så här långt.

Annars är första intrycket efter Broken Bow att Enterprises uppställning av rollfigurer är enormt svag. Jag blandar ihop snubben som är pilot med teknikchefen, trots att de har olika hårfärg och att den ene pratar brittisk engelska och den andre någon form av sydstatsdialekt. Den asiatiskt-ättade språkvetaren verkar mest rädd och ångestfylld inför uppdraget. Betydligt lugnare är den alien som fungerar som läkare ombord, doktor Phlox. Han är den gladaste typ som tjänstgjort inom sjukvårdsdetaljen i en Star Trek-serie så här långt. Phlox försitter ingen chans att njuta av livets goda, vilket verkar vara i stort sett allt som kommer i hans väg. Ingen detalj i livet verkar vara för liten eller obetydlig för att glädjas eller fascineras över. Och han är också ett stort fan av naturmedicin och verkar ha med sig ett otaligt antal märkliga livsformer som kan användas till läkeprocesser. Men inte ens Phlox får mig riktigt fascinerad. Hela gänget känns som svagt skissade oulines, inte som coola rollfigurer. Vi får se om det tar sig så småningom.

Okej, en rollfigur sticker ut, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det inlånade vulcanska befälet T’Pol. Hon är, som sig bör, ren logik förpackad i en vulcansk kropp. Replikerna levereras oftast helt utan känslor, och genom en mun med kraftigt förstorade läppar som gör att skådespelaren ibland framstår som extra dubbad, eftersom i alla fall jag ibland får intrycket att hon har svårt att stänga munnen. T’Pol verkar också vara tänkt som Enterprises motsvarighet till Seven of Nine – det vill säga ögongodis för den tilltänkta manliga publiken. Hon är klädd i samma typ av åtsittande kläder, och har ungefär samma ointresse för världen omkring sig och annat känslopbjafs. Fast jag kanske ska poängtera att det inte bara är T’Pol som blir objektifierad i den här serien. I scenen där T’Pol och maskinchefen Tucker ska smeta in varandra med någon form av spordödande gele så är kameran också rätt intresserad av hans exponerade kropp. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad över den här scenen, det känns som om den i en helt annan klass av snuskighet än vi är vana vid i Star Trek.

Men försöken till lite sexighet är kanske också i linje med den grabbighet (eller ska vi kalla det gubbsjukhet) som är genomgående i Enterprise. Något som faktiskt placerar serien närmre originalserien än alla andra Star Trek-koncept. Ja, Enterprise kanske till och med överträffar originalserien i dudighet på sina ställen. Som i en scen där Mayweather och Tucker fnissigt tar sig an ämnet att kvinnorna på Draylax har tre bröst. Eller när man kommer fram till en planet och snubbarna storögt står och kollar på gogo-danserskor som fångar insekter med sina långa tungor. Eller när Archer blir förhörd av en kvinnlig suliban genom att hon kysser honom.

Ja, de där sulibanerna är viktiga figurer i det här avsnittet. Storyn kretsar alltså kring klingonen Klaax, och varför han kraschlandade på Jorden, jagad av genetiskt förändrade sulibaner. Det här gänget med sulibaner styrs (och förbättras rent fysiskt) av en anonym snubbe från framtiden. Han håller på med någon form av projekt där han försöker ändra historien. Bland sulibanernas uppdrag finns till exempel att få det att se ut som om olika klingonska hus håller på att attackera varandra för att splittra det klingonska riket. Det är bevis på den här konspirationen som Klaax har inopererat i sitt dna. Ett dolt meddelande som levereras till klingonerna tack vare Enterprise-crewens riskfyllda resa och fritagande av Klaax..

Vem den där rösten från framtiden är får vi aldrig reda på (jag antar att det är en storyline som vi kommer att möta längre fram i serien), men andra halvan av avsnittet bjuder i varje fall på en hel del action, pangpang, ett helt kluster av rymdskepp som mister sitt magnetiska lås och en fajt i en kammare där tiden är en smula fördröjd. Om tekniken i Enterprise är enkel jämfört med andra serier, så ser avsnitten i alla fall snyggare ut än någonsin.

Jag är inte helt övertygad av Enterprise som koncept efter den här piloten. Mest faktiskt lite irriterad och arg. Så mycket besvär för något som mest känns lite dumdrygt. Men vägen dit var, trots allt, rätt underhållande. Mer action och schyssta effekter än jag sett på ett tag.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 664 tv-avsnitt.

VOY: Blink of an Eye. När Voyager strular till det för folket på planeten där tiden går jättefort.

Jag är inte särskilt förtjust i SF-historier om tidsresor, men berättelser om platser där själva tidens hastighet varierar fascinerar mig däremot extremt mycket. Hur tid och gravitation hänger ihop är en av de mest intressanta aspekterna av Interstellar, tycker jag. Ett annat mästerverk som också innehåller intressanta aspekter av tidens flöde är till exempel SF-romanen The Forever War. Och här, äntligen, kommer då Star Treks take på genren (även om man eventuellt fuskade lite meden liknande tematik i avsnittet Wink of an eye.

I Blink of an Eye råkar Voyager dras in i gravitationen hos en planet där tiden går extremt snabbt. En sekund på Voyager motsvarar ungefär en dag på planeten. Att ta sig ur planetens gravitationsfält är däremot en extremt komplicerad historia, oavsett hur snabbt eller långsamt tiden går. Ännu värre är det att Voyagers blotta närvaro förorsakar jordbävningar och annat skräp för folket på fast forward-planeten. Där nere på planetens yta har man svårt att bestämma sig för om den nya, starka stjärnan på himlen är en förbannelse eller en gudagåva. Ska man frukta den, eller avguda den? Och varför straffar den planetens befolkning med katastrofer hela tiden oavsett offergåvorna?

En som ändå är rätt nöjd med den här prekära situationen är Chakotay, som ser en unik möjlighet att som antropolog följa en civilisations utveckling i realtid. Eftersom tiden går så otroligt snabbt nere på planeten är perspektivet uppe från Voyager lite grand som när man spelar Civilization och låter åren flyga förbi på några sekunder. Förbluffat kan besättningen på Voyager iaktta hur städer och vägar byggs nere på ytan, medan vi som tittar på tv-avsnittet får se mer detaljer. Som till exempel hur civilisationen på planeten utvecklas från primitivt naturfolk som skänker offergåvor till Voyager, till hur några forskare tillbringar en sen kväll på ett observatorium med att försöka skicka radiomeddelanden till Voyager (man svarar förstås inte, man måste ju tänka på The Prime Directive.

Lite extra intressant blir ju det hela eftersom livet på planeten påverkas på olika sätt av Enterprises närvaro. När man väl upptäcker att det är ett rymdskepp och inte en stjärna som lyser på himlen så sätter förstås utvecklingen fart. Att kontakta, och eventuellt göra sig av med, skeppet på himlen finns hela tiden som ett underliggande mål för vetenskapsmän och tekniker på planeten. En annan värld är tydligen möjlig, det är ju Voyager ett bevis på. Dessutom får skeppet en kulturell närvaro, där man till exempel skrivit sånger om skeppet och framställt leksaker efter hur man tror att de som finns på Voyager ser ut (eventuellt en liten kommentar till leksaksfabrikanternas produktion av Star Trek-figurer och -skepp?).

Handlingen i avsnittet tar en ny riktning när folket på planeten lyckas konstruera en raket och skickar upp två astronauter till Voyager. De tar sig in på skeppet och går runt ett tag ombord och undrar varför alla i Voyagers besättning står stilla som stenstoder. Sedan hinner tidsförskjutningen ifatt dem på ett mycket plågsamt sätt. Bara en av astronauterna överlever (varför är det alltid kvinnorna som dör?), medan den andre, Gotana-Retz, får lite tid att vandra runt och kolla in läget på Voyager. Fast inte så värst jättemycket tid, för nere på planeten verkar man ha bestämt sig för att göra sig kvitt det där skeppet i himlen som ändå bara orsakar en massa geologiska katastrofer. Så man börjar skjuta på skeppet, med allt mer sofistikerade vapen.

Janeway skickar illa kvickt ner den där astronauten igen, för att se om han kan prata folk tillrätta innan de lyckas med att skjuta ner Voyager. Och efter viss väntan uppenbarar en lösning sig. Två bärraketer skjuts upp mot Voyager och bogserar skeppet bort från planeten. Blink of an Eye har precis den typen av SF-intrig som jag går igång på, där man ändrar en eller flera förutsättningar eller naturlagar och sedan berättar om följderna. I det här fallet, olika hastighet på tiden på en planet och i rymden omkring den. Vilka problem uppstår? Hur ska man kommunicera? Hinner någon dö innan man skickar iväg ett svar?

Det känns som att seriens producenter tröttnat lite på skeppet Voyager på sistone, och helst velat söka upp hela andra platser för sina äventyr, mest tydligt kanske i Pathfinder, som mestadels utspelas på Jorden). Den här gången tycker jag man lyckas byta spelplats på ett mer integrerat sätt (men varför någon skriver på engelska på ett papper med en fjäderpenna är kanske lite väl integrerat för min smak).

Genom de där slumpvisa nedslagen i planetens historia kan man också berätta en historia om en civilisations drivkrafter och förändringar. Som till exempel hur man nere på planeten börjar med att se Voyager som en gud, varpå fenomenet sedan ses med en allt mer världslig blick. En kul grej som man kan sälja leksaker genom, ungefär. Slutligen, när Voyager ses genom vetenskapens ögon, blir skeppet till ett hot mot planeten som man ganska kallblodigt bestämmer sig för att skjuta ner.

Det här är ett nästan exemplariskt Star Trek-avsnitt. Kanske att jag gärna hade sett några fler spänningsmoment för att det skulle uppnå maxpoäng på min betygsskala, och en aning större budget för att kunna gestalta de olika tidsåldrarna nere på planeten lite mer trovärdigt. Och lite märkligt att civilisationen på den där planeten utvecklades enligt exakt samma patriarkala modell som livet på Jorden. Däremot blir det ett extra plus i kanten för att hololäkaren lyckas bli pappa under sitt researchbesök nere på planeten. Voyager tappar förstås bort läkaren så fort man skickat ner honom till planetens yta, men när någon kommer på att man ska leta i närheten av planetens operahus så hittar man honom på några sekunder. En liten detalj som även förebådar nästa avsnitt i serien. Snyggt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 622 tv-avsnitt.