Tag: Tidsanomalier

Star Trek: Prodigy. Långt ifrån någon barnlek.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Denna upphämtningssommar fanns det även tid att kolla på den animerade serien Star Trek: Prodigy. En positiv överraskning för mig. Tycker verkligen att Star Trek-spinofferna håller hög kvalitet. Någon gång i framtiden finns det säkert tid att göra avsnitt-för-avsnitt-analyser, men just nu nöjer jag mig med en lite mer sammanfattande bloggpost om seriens första säsong. Håll tilll godo!

Jag var på SF-bokhandeln i Stockholm för någon vecka sedan, på jakt efter en bra Star Trek-present till en nördbekant. Eftersom jag inte bor i Sverige just nu så har jag inte varit där på ett år, och irrade förvirrad omkring för att hitta Trek-avdelningen på bokavdelningen. Jag menar, det fanns ju en Star Wars-hylla, då borde det väl finnas en för Trekkers också?

Till sist förbarmade sig en ur personalen och visade mig rätt. Star Trek-böcker fanns på andra våningen, under avdelningen böcker om tv-serier. Några få Trek-titlar stod blandat med all annan tv-litteratur, medan det även här fanns en hel Star Wars-avdelning som täckte större delen av en vägg. En tydlig bild av hur två olika ägare förvaltat sina respektive franchiser, i alla fall när det gäller merch och produkter (där ju Disney i och för sig alltid spelar i en liga för sig). Men det irriterade mig ändå otroligt mycket. Star Wars-franchisen har ju långt ifrån varit en entydig succé sedan Disney köpte den, medan Star Trek numera är en betydligt piggare och mer innovativ franchise. Frågan är bara hur många som upptäckt det. Disney Plus är ju en betydligt större plattform än Paramounts motsvarighet, och Star Trek-serierna har dessutom hoppat mellan Netflix och Amazon när Paramount sökt samarbetspartners i streamingvärlden.

Samtidigt tror jag inte att någon franchiseägare just nu exploaterar sin IP lika hårt som Viacom/CBS/Paramount gör med Star Trek . Fem serier produceras parallellt, inriktade på lite olika målgrupper. Tydligast är väl det tänket kring Star Trek: Prodigy som produceras för koncernens barnplattform, Nickelodeon. Att den marknadsförts som en barnserie gjorde att jag prioriterade ner den på min egen lista över tv-serier att se. Framför allt efter attjag provtittat lite på det ganska sega första avsnittet, som för övrigt fick mig att på nytt associera till Star Wars. Den här gången till serien The Clone Wars – även den åtminstone till en början riktad till en yngre publik. Bägge serierna är också 3D-animerade i stilar som jag inte är helt förtjust i.

Men när jag nu gav Prodigy en ny chans, så växte den snabbt till sig. Jag blev extremt positivt överraskad, och betydligt mer engagerad i serien än jag trott att jag skulle bli. För trots att den här Star Trek-serien egentligen befinner sig väldigt långt ifrån grundreceptet (den enda verkliga representanten för Starfleet är ett Janeway-hologram), så är Star Trek: Prodigy på många sätt mer av en klassisk Star Trek-serie än de flesta andra NuTrek-serierna. Här finns varianter på klassiska besök på mystiska främmande planeter, ett avsnitt handlar om favoritämnet tidsavvikelser, och en av huvudpersonerna försöker klara av Kobayashi Maru-övningen. Ett retrodoftande avsnitt där han får samarbeta med ett slags holodäck-all star-team från tidigare Star Trek-serier: Odo, Uhura, Scotty, doktor Crusher och Spock. Perfekt grundkurs för tittare som är nykomlingar i Star Trek-universumet och en tydlig eftergift för de erfarna nördarna (de gamla stjärnornas röster är förresten klippta från gamla Star Trek-avsnitt, ville bara göra klart det så att ingen Trek-konservativ där ute sitter och blir upprörd över att man skulle låta någon annan skådespelare dubba Leonard Nimoy. Så är det alltså inte).

Intrigen i Star Trek: Prodigy kretsar kring några unga rymlingar som lyckas fly från en asteroid där de varit slavarbetare. De hölls fångna av The Diviner, en despot som övervakar sina fångar med hjälp av androider, och låter dem arbeta som gruvarbetare. Alla fångarna på gruvasteroiden kommer från olika platser i galaxen och förstår inte varandra, den enda som kan kommunicera med dem alla är Diviners dotter, Gwyndala. Hon tas som gisslan av rymlingarna efter att de hittar ett Stjärnflotteskepp i en grotta på asteroiden. Och det är det här gängets äventyr som vi sedan får följa i serien. Lite hjälp på vägen får de av ett Janeway-hologram, som misstar rymlingarna för Stjärnflottekadetter som hon ska undervisa. Men hennes budskap om samarbete, hur olikheter kan vändas till fördelar och vikten av att hålla sig till Federationens regler lyckas hon trots allt ändå banka in i sina elever. För övrigt tycker jag kanske att den här barnanpassade holoversionen av Janeway är lite väl gullig och söt. Janeway var ju intressantare än så. Extra PK-poäng (och det här menar jag som något positivt) att man får in att medusans är icke-binära.

Det är förstås väldigt klokt att satsa på en barnserie, om inget annat för att lura små barn in i Trekiversumet. Bitvis känns också Prodigy som ett tv-universitet för blivande trekkers. När Janeway föreläser om Star Fleet eller holodäckets möjligheter för sin oerfarna besättning, så är det givetvis också för Star Trek-noviserna i den tilltänkta unga publiken. Indoktrinering när den är som bäst. Men även jag, som passerat 50-strecket, tyckte att den här Star Trek-varianten var rätt kul och spännande. Och, som så mycket annan så kallad barnkultur i franchisevärlden just nu, så är Prodigy betydligt mörkare än jag förväntat mig. Tröttnade kanske bara lite i de sista två avsnitten, när den stora uppgörelsen med The Diviner skulle ske. Har helt enkelt tröttnat på stora uppgörelser, och är mer intresserad av det som sker mellan dem.

Star Trek: Prodigy. är en Star Trek-serie som från början gjordes för barnkanalen Nickelodeon Så här långt i min Startrekathon har jag skrivit utförligt om 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.

ENT: Shockwave, del 2. Det där Archer återställer tidslinjen, T’Pol torteras och Hoshi blir av med sin tröja.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Se! Jag har ju rätt i min skepsis mot tidreseintriger! Om man lägger in för många tidsresor i en tv-serie så har manusförfattarna till sist inte någon annan möjlighet än att utradera storylinesen från alla hittills producerade Star Trek-avsnitt, förutom de 26 som gjordes i första säsongen av Enterprise.

Nej, den andra och avslutande delen av Shockwave gör inte det här med tidsresor så mycket tydligare eller lättare att förstå. Att dra iväg Archer till framtiden just som han ska äntra ett sulibanskepp får tydligen enorma och ödesdigra konsekvenser. Plötsligt har aldrig Federationen ens existerat. Jorden ligger dessutom ödelagd och obebodd i framtiden, och på biblioteket har de digitala arkiven bytts ut mot böcker. Och, ännu jobbigare, det finns inget sätt för Archer att ta sig tillbaka till nutiden, eftersom tidsresor tydligen inte uppfunnits i den här alternativa framtiden. Enterprises andra säsong börjar med ett klusterfuck av tidsanomalier och helt random orsak/verkan-samband.Så förvirrade att man faktiskt låter bli att ens försöka reda ut dem.

I övrigt: T’Pol blir utsatt för tortyr, men sulibanerna får inte reda på något vettigt från henne. Hon tror ju inte ens på tidsresor, så då blir det ytterst svårt för T’Pol att förklara vart Archer eventuellt tagit vägen. I brist på Archer så tar sulibanerna över Enterprise, men några nya order från den mystiske mannen från framtiden blir det inte. Troligtvis raderades även han och hans teknik ut genom Archers förödande tidsresa.

Archer och tidsagenten Daniels och Archer lyckas i alla fall knåpa ihop en egen sändare av saker som Archer hade i fickorna. Efter att kontakt tagits med personalen på Enterprise så iscensätts en sån där Ocean’s 11-liknande plan där man bär sig medvetet dumt åt för att kunna bli haffade av sulibanerna. På det viset får man access till en tidsmanick som Daniels lämnat kvar i sin hytt, och Archer kan resa hem.

Sedan lyckas T’Pol dessutom övertala vulcanerna om att man måste låta människorna lära av sina misstag, så Enterprise hemresa är uppskjuten och uppdraget är på gång igen.

Några nya kontakter? Nej. Tvärtom, nästan. Alla verkar ha tappat kontakten med varandra i det här avsnittet.

Vårdslöst beteende? Det är högst oklart vem som egentligen ger den där tidsagenten Daniels hans order. Den här gången höll hela Star Trek-franchisen på att gå i putten eftersom han lydde dem blint. Hela Jordens civilisation och befolkning verkar utraderade.

Sexytime: Enterprise förvandlades för ett ögonblick till någon form av gladporrkomedi i det här avsnittet när Hoshi Sato tappar tröjan när hon hoppar ut från ett ventilationsschakt.

Matvanor: Var det här ytterligare ett avsnitt där ingen hann äta? Jag minns inte något käkande alls. Inte ens i den ödelagda framtiden där Daniels och Archer vadar fram i ruinerna.

:T’Pol och mänskligheten: Det här i det här avsnittet som T’Pol tar ytterligare ett steg mot att bli människovän. Hon till och med försvarar dem mot vulcanernas högsta elit. Men jag förstår henne, någon var tvungen att rädda showen efter Archers minst sagt rövdåliga tal på telefonmötet med vulcandiplomaten Soval och Jordens stjärnflotte-ledning:

Ordväxlat:

ARCHER: When I was in my early twenties on a trip to East Africa I saw a gazelle giving birth. It was truly amazing. Within minutes the baby was standing up, standing up on its own. A few more minutes and it was walking and before I knew it, it was running alongside its mother, moving away with the herd. Humans aren’t like that, Ambassador. We may come from the same planet as those gazelles but we’re pretty much helpless when we’re born. It takes us months before we’re able to crawl. Almost a full year before we can walk. Our deep space mission isn’t much different. We’re going to stumble, make mistakes, I’m sure more than a few, before we find our footing. But we’re going to learn from those mistakes. That’s what being human is all about. I’m sorry you can’t see that.

SOVAL: Your analogy is very colourful, Captain, but I question whether it addresses the consequences of your actions.

T’POL: The concept of learning from one’s mistakes shouldn’t be difficult for a Vulcan of your wisdom to understand, Ambassador. Our ancestors discovered how to suppress their volatile emotions only after centuries of savage conflict. You spoke of the destruction of the monastery. What about the Vulcan listening post that Captain Archer found there? I would hope that our people have learned from those events that using a sacred sanctuary to spy on others was a dishonourable practice, to say the least. I don’t wish to contradict Captain Archer, but learning from one’s mistakes is hardly exclusive to humans. Their mission should be allowed to continue.

Det här kändes precis som… 

Den andra delen av Shockwave kändes mycket bättre än den första. Högre tempo, intressantare frågeställningar och lite mer avgörande konflikter. Jag gillar också små detaljer, som närbilden på T’Pols ögon när hon ligger katatonisk efter att ha blivit torterad.

Betyg: 8/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 689 tv-avsnitt.

VOY: Shattered. Det där Voyager delas upp i 37 olika tidszoner.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Ett väldigt udda avsnitt det här. Var faktiskt tvungen att avbryta min tittning efter en kvart in för att kolla att jag inte klickat fel någonstans och hamnat i seriens avslutningsavsnitt. Shattered kändes ju så himla mycket som en summering av allt som hänt i hela serien, vad som uppnåtts och hur rollfigurer utvecklats. Men inte hade jag hamnat fel. Däremot är Shattered det avsnitt som tog vid efter Voyagers juluppehåll vintern 2000/2001. Så en lite högtidlig inledning på slutet var kanske producenternas vision. För Shattered är nästan som en resumé inför det sista benet på resan hem.

Veckans alien är den här gången…tiden. Voyager möter en stor tidsanomali på sin väg genom Deltakvadranten. Så kraftfull att den spexar till det rejält med tidsbegreppen ombord Voyager. 37 olika tidpunkter existerar parallellt ombord på skeppet – och det handlar inte om en kvart hit och dit. I en del av skeppet är Voyager fortfarande kvar i alfakvadranten, i en annat har Icheb och Naomi Wildman hunnit bli vuxna, och i en tredje är Seven of Nine fortfarande en borg.

Den ende som kan färdas genom de olika tidssektorerna är Chakotay, tack vare någon form av motgift som hololäkaren gett honom – en nödåtgärd eftersom Chakotay när han hamnade i sjukstugan också var uppdelad i olika tidsåldrar. Han vill ha med sig Janeway, som är svårövertalad eftersom han i hennes ögon fortfarande är en Maquis-rebell. Med lite tvång får han i henne medicinen och tillsammans utforskar de Chakotays förflutna och Janeways framtid, de går bokstavligt talat rakt in i en massa avsnitt som vi redan sett. Givetvis kommer man så småningom på ett fiffigt sätt att både få Voyager att hamna i en enhetlig tidsperiod och samtidigt radera minnet hos alla ombord om vad som hänt. Ja, utom Chakotay då. Och även Janeway verkar ha märklig kunskap som skulle kunna vara en minnesrest från det som hände.

Det här känns som en spännande variant på en best of-show, ni vet en sån där man använder scener och klipp från gamla avsnitt för att producera ett riktigt billigt avsnitt. Så himla mycket pengar kan man i och för sig inte ha sparat in på det här, eftersom man inte återanvänder några gamla scener. I stället är Shattered mer utav en övning i metaperspektiv, med mycket godis för de inbitna fansen. Kul att se Seska igen, till exempel, men mitt favoritåterseende är nog det där flygande makroviruset som kommer farandes genom en korridor.

För min del hade det här avsnittet gärna fått hålla på i två timmar till, så pass mycket spektakel för fansen är det här. Visst är allt jättefånigt, men helt omöljigt för mig att inte gilla. För en gångs skull är det här också ett tidsreseavsnitt som jag faktiskt gillar. Men slutet lämnar ju onekligen öppet för en rad frågor. Glömde verkligen alla allt som hänt – skapade verkligen inte den där tidsanomalin ens den allra minsta kaos i tidsllinjen?

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 647 tv-avsnitt.

VOY: Blink of an Eye. När Voyager strular till det för folket på planeten där tiden går jättefort.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Jag är inte särskilt förtjust i SF-historier om tidsresor, men berättelser om platser där själva tidens hastighet varierar fascinerar mig däremot extremt mycket. Hur tid och gravitation hänger ihop är en av de mest intressanta aspekterna av Interstellar, tycker jag. Ett annat mästerverk som också innehåller intressanta aspekter av tidens flöde är till exempel SF-romanen The Forever War. Och här, äntligen, kommer då Star Treks take på genren (även om man eventuellt fuskade lite meden liknande tematik i avsnittet Wink of an eye.

I Blink of an Eye råkar Voyager dras in i gravitationen hos en planet där tiden går extremt snabbt. En sekund på Voyager motsvarar ungefär en dag på planeten. Att ta sig ur planetens gravitationsfält är däremot en extremt komplicerad historia, oavsett hur snabbt eller långsamt tiden går. Ännu värre är det att Voyagers blotta närvaro förorsakar jordbävningar och annat skräp för folket på fast forward-planeten. Där nere på planetens yta har man svårt att bestämma sig för om den nya, starka stjärnan på himlen är en förbannelse eller en gudagåva. Ska man frukta den, eller avguda den? Och varför straffar den planetens befolkning med katastrofer hela tiden oavsett offergåvorna?

En som ändå är rätt nöjd med den här prekära situationen är Chakotay, som ser en unik möjlighet att som antropolog följa en civilisations utveckling i realtid. Eftersom tiden går så otroligt snabbt nere på planeten är perspektivet uppe från Voyager lite grand som när man spelar Civilization och låter åren flyga förbi på några sekunder. Förbluffat kan besättningen på Voyager iaktta hur städer och vägar byggs nere på ytan, medan vi som tittar på tv-avsnittet får se mer detaljer. Som till exempel hur civilisationen på planeten utvecklas från primitivt naturfolk som skänker offergåvor till Voyager, till hur några forskare tillbringar en sen kväll på ett observatorium med att försöka skicka radiomeddelanden till Voyager (man svarar förstås inte, man måste ju tänka på The Prime Directive.

Lite extra intressant blir ju det hela eftersom livet på planeten påverkas på olika sätt av Enterprises närvaro. När man väl upptäcker att det är ett rymdskepp och inte en stjärna som lyser på himlen så sätter förstås utvecklingen fart. Att kontakta, och eventuellt göra sig av med, skeppet på himlen finns hela tiden som ett underliggande mål för vetenskapsmän och tekniker på planeten. En annan värld är tydligen möjlig, det är ju Voyager ett bevis på. Dessutom får skeppet en kulturell närvaro, där man till exempel skrivit sånger om skeppet och framställt leksaker efter hur man tror att de som finns på Voyager ser ut (eventuellt en liten kommentar till leksaksfabrikanternas produktion av Star Trek-figurer och -skepp?).

Handlingen i avsnittet tar en ny riktning när folket på planeten lyckas konstruera en raket och skickar upp två astronauter till Voyager. De tar sig in på skeppet och går runt ett tag ombord och undrar varför alla i Voyagers besättning står stilla som stenstoder. Sedan hinner tidsförskjutningen ifatt dem på ett mycket plågsamt sätt. Bara en av astronauterna överlever (varför är det alltid kvinnorna som dör?), medan den andre, Gotana-Retz, får lite tid att vandra runt och kolla in läget på Voyager. Fast inte så värst jättemycket tid, för nere på planeten verkar man ha bestämt sig för att göra sig kvitt det där skeppet i himlen som ändå bara orsakar en massa geologiska katastrofer. Så man börjar skjuta på skeppet, med allt mer sofistikerade vapen.

Janeway skickar illa kvickt ner den där astronauten igen, för att se om han kan prata folk tillrätta innan de lyckas med att skjuta ner Voyager. Och efter viss väntan uppenbarar en lösning sig. Två bärraketer skjuts upp mot Voyager och bogserar skeppet bort från planeten. Blink of an Eye har precis den typen av SF-intrig som jag går igång på, där man ändrar en eller flera förutsättningar eller naturlagar och sedan berättar om följderna. I det här fallet, olika hastighet på tiden på en planet och i rymden omkring den. Vilka problem uppstår? Hur ska man kommunicera? Hinner någon dö innan man skickar iväg ett svar?

Det känns som att seriens producenter tröttnat lite på skeppet Voyager på sistone, och helst velat söka upp hela andra platser för sina äventyr, mest tydligt kanske i Pathfinder, som mestadels utspelas på Jorden). Den här gången tycker jag man lyckas byta spelplats på ett mer integrerat sätt (men varför någon skriver på engelska på ett papper med en fjäderpenna är kanske lite väl integrerat för min smak).

Genom de där slumpvisa nedslagen i planetens historia kan man också berätta en historia om en civilisations drivkrafter och förändringar. Som till exempel hur man nere på planeten börjar med att se Voyager som en gud, varpå fenomenet sedan ses med en allt mer världslig blick. En kul grej som man kan sälja leksaker genom, ungefär. Slutligen, när Voyager ses genom vetenskapens ögon, blir skeppet till ett hot mot planeten som man ganska kallblodigt bestämmer sig för att skjuta ner.

Det här är ett nästan exemplariskt Star Trek-avsnitt. Kanske att jag gärna hade sett några fler spänningsmoment för att det skulle uppnå maxpoäng på min betygsskala, och en aning större budget för att kunna gestalta de olika tidsåldrarna nere på planeten lite mer trovärdigt. Och lite märkligt att civilisationen på den där planeten utvecklades enligt exakt samma patriarkala modell som livet på Jorden. Däremot blir det ett extra plus i kanten för att hololäkaren lyckas bli pappa under sitt researchbesök nere på planeten. Voyager tappar förstås bort läkaren så fort man skickat ner honom till planetens yta, men när någon kommer på att man ska leta i närheten av planetens operahus så hittar man honom på några sekunder. En liten detalj som även förebådar nästa avsnitt i serien. Snyggt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 622 tv-avsnitt.

DS9: Children of Time. Det där Sisko och de andra träffar sina ättlingar.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Det här var faktiskt ett helt underbart avsnitt. Älskar den här typen av intriger i Star Trek. Först, en helt orimlig grundförutsättning som sedan är kryddat med ett jättesvårt moraliskt dilemma. Och till sist, som kronan på verket, ett riktigt ambivalent slut. Så bra!

Jag inleder men en liten prolog. Det här är alltså avsnittet där Kira berättar att det är slut med Shakaar och att hon är singel igen. Ett besked som gör att Odo går in i ett nästan katatoniskt tillstånd. Hans crush på Kira är uppenbarligen inte över.

Själva huvudintrigen tar sedan fart när Dax övertalar Sisko att ta en omväg under Defiants resa hem från ett uppdrag i gammakvadranten. En enkel och okomplicerad liten extragrej, hävdar hon, vilket förstås är helt fel. Först passerar man en mystisk barriär som skadar skeppet allvarligt med stora reparationsbehov som resultat. Sedan upptäcker man liv nere på planeten. Det allra märkligaste är att varelserna nere på planeten vet allt om Sisko, O’Brien och de andra. De är nämligen deras ättlingar. Resultatet av att Defiant kommer att kastas 200 år tillbaka i tiden om bara två dagar.

Defiants besättning besöker planeten som kallas för Gaia, och det är givetvis en sinnesutvidgande upplevelse för dem. Inte bara träffar man sina barnbarnsbarn-någonting, utan personalen på Defiant har också vid det här laget uppnått någon form av mytisk status bland planetens befolkning. De vet allt om dem, och hur deras liv utvecklade sig efter resan tillbaka i tiden. Som att Sisko och O’Brien skaffade nya familjer, eller att Kira dog ganska snart efter deras landning i sviterna efter strålskador som uppstod under passagen genom barriären.

En ur den ursprungliga besättningen på Defiant är faktiskt fortfarande i livet. En förbättrad och mer detaljerad strandraggarversion av Odo – lite solbrändare, lite blondare, lite snyggare. Och han är väldigt exalterad och färväntansfull inför att äntligen få berätta för Kira att både han och den Odo hon känner i sin tid är dödligt förälskade i henne.

Så, nu till det moraliska problemet. Om Sisko och Defiant undviker den tidsanomali som uppstår om två dagar så kan de fortsätta sina liv som vanligt. Men samtidigt skulle de 8 000 personerna på Gaia i så fall genast försvinna. Enligt det här avsnittets logik sker nämligen då inte den där resan i tiden och kolonins grundare kraschar inte på planeten och Gaia befolkas aldrig. Däremot skulle Kiras liv kunna räddas om man åke till sin rymdbas istället för att fara tillbaka i tiden. Besättningen är av lite olika åsikter om det hela, men tydligast för att genomföra tidshoppet är Kira. Hennes tro på ödet gör att hon är beredd att offra sitt liv för att det stora flertalet ska få det bra. De andra, som till exempel O’Brien, har lite svårare att förlika sig med sitt öde, här och beslutet blir att inte göra hoppet genom tiden.

Trots att befolkningen på Gaia är medvetna om att Sisko och de andra inte kommer att offra sig för deras skull, så ägnar de sin sista dag i livet åt arbete. Man planterar växter precis som man alltid gjort vid den här tiden på året. Som om inte allt skulle ta slut inom kort. Det här får förstås Siskos hjärta att smälta, och han och de andra ändrar sig, och bestämmer sig för att åka rakt in i anomalin och låta Gaia fortsätta leva.

Men då! Överraskning: någon har lagt in en ny kurs i färddatorn. Det är snygg-Odo som inte står ut med tanken på att Kira ska dö, och att vanlig-Odo inte ska få möjligheten att få bli ihop med henne så han programmerar om alltihopa. När vanlig-Odo berättar om snygg-Odos plan (de hade tydligen skvalpat ihop en stund innan snygg-Odo genomförde planen) för Kira är blir hon heeelt knäckt och förtvivlat. På något märkligt sätt blev det nu hennes ansvar att 8 000 personer just försvann ur tiden, trots att hon är den som hela tiden varit beredd att offra sig för dem.

Som vanligt när det gäller tidsresor i Star Trek så känns det bäst att inte ifrågasätta det här avsnittets interna logik. Vi bara förutsätter att det här är ett rimligt händelseförlopp. Och med den inställningen var jag sedan på vippen att ge det här avsnittet allra högsta betyg. Men så kom jag på två svagheter. 1: De mentala klingonerna som lever enligt Worfs livsfilosofi, oavsett andelen klingonska gener i kroppen. Är de inte hemskt pinsamma? Och 2: är det inte lite konstigt hur lite man trots allt satsade på sentimentalitet i det här avsnittet. Både Defiantbesättningen och folket på Gaia är så extremt kontrollerade att man nästan kunde tro att det var The Next Generations crew som var och hälsade på i den här serien.

Det här är i och för sig på många sätt ett slags pendang till just TNG-avsnittet The Inner Light. Fast den här gången är det inte bara en dröm om hur ett liv skulle kunna arta sig, utan en parallell tidslinje som genom en enkel handling upphör att existera. Lite sinnesutvidgande, bara det.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 480 tv-avsnitt