Tag: Tidsagent Daniels

ENT: Storm Front, pt 2. Slutet på kalla tidskriget. Hurra!

~ rogerwilson ~ 4 Comments

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jo, visst avslutades Tidens Kalla Krig i och med det här avsnittet. Fick vi reda på vem som slogs i det? Nej. Fick vi reda på vem den där varelsen som stod och pratade med sulibanerna var? Tror faktiskt inte det. Kändes hela den här intrigen till och med mer meninglös när den var slut än när den höll på? Absolut.

Jag, som ändå tyckte att tredje säsongen av Enterprise höll ett visst fokus, undrar vad som hänt med upphovspersonerna nu (hänger verkligen hela den här kvalitetsförlusten på att den nye showrunnern Manny Coto hatade tanken på nazistaliens, som någon av er antydde här i kommentarerna). Manusen i de här första två avsnitten är oinspirerade och intrigerna mekaniska. Till och med masken som avsnittets suliban har ser sämre ut än i tidigare säsonger.

För jag glömde ju att skriva att det dök upp en suliban i förra avsnittet, också. Han är först lika fientlig som vanligt. Tar Tuckers plats när han är fånge hos sulibanerna, och börjar sedan slåss mot Archer när det skett ett fångutbyte och de bägge återvänt till bryggan (en av det här avsnittets hyfsade scener). Men eftersom även sulibanen vill stoppa nazistrymdvarelserna så beslutar man sig för att hjälpas åt med att frige den stackars Tucker, som är bunden i någon skrubb någonstans i rymdvarelsernas högkvarter. Och när de väl blivit klara med det så kan Enterprise bomba stället. Ett sånt där sista minuten-grepp, förstås, där rymdvarelsernas tidstransportör exploderar precis när nazistalienledaren står i transportören och skriker typ NOOOOOOOO!

Det här avsnittet är däremot värt att se för en grej, de fejkade journalfilmerna som utgöra episodens teaser. Svartvita bevis från Hitlers besök i New York. Det där kanske ändå är bland det bästa jag sett i hela Enterprise.

Plotten är annars som den är. Det är en massa friktion mellan nazisterna och rymdvarelserna som hjälper dem, lite oklart om vem som egentligen har rätt att bossa vem. Och nazisterna har förstås rätt i sin misstänksamhet. Rymdvarelserna är bara intresserade av att ta sig hem, och mindre engagerade i den militära konflikten mellan USA och tyskarna.

Etablerandet av Alicia Travers, ett lite halvdant love interest för Archer, utvecklas inte vidare. Kemin är nollgradig, och egentligen längtar hon bara efter sin man. Men Alicia lyckas i alla fall hålla kontakten med några gangsters, de som sedan hjälper till så att Archer och sulibanen kan ta sig in i aliennazisternas högkvarter (var det ett brevinkast som sulibanen flöt igenom) och hämta ut Tucker. Det lyckas, men sulibanen Silik dör däremot där inne.

Det blir en slutscen med tidsagent Daniels också. Han och Archer står i något slags märkligt moln där man ser tiden synkronisera sig igen, lägga sig tillrätta i den gamla tidslinjen igen. Daniels är glad och vill tacka Archer, han är skitsur tillbaka. “Lämna oss i fred nu”, säger han typ gång på gång. Jag känner faktiskt exakt likadant. I alla fall om tidsagent Daniels.

Betyg: 4/10 (tack vare journalifilmen).

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 743 tv-avsnitt.

ENT: Storm Front, pt 1. Archer vs Nazialiens.

~ rogerwilson ~ 5 Comments

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Jag var lika hoppfull som Archer, någonstans där i slutet av säsong tre. Att snart skulle kanske Enterprise få slippa att tjänstgöra som stridsskepp, och få ge sig ut och upptäcka saker i galaxen igen. Men inte än på ett tag, tydligen. För först ska den prövade besättningen på Enterprise skickas 200 år tillbaka i tiden för att försöka bringa ordning i infekterade tidslinjer och en historia som befinner sig i uppluckring. Alien har rest tillbaka i tiden och håller just nu på att se till så att nazisterna vinner andra världskriget. Vilken härlig bajskorv att ta tag i, och vilken fantastisk belöning till Enterprise för att man alldeles nyss räddade Jorden från total destruktion. Men det är tydligen jävligt rörigt med alla tidslinjer i galaxen just nu.

Till och med den störige tidsagenten Daniels har drabbats av det här kaoset. Han stapplar in på Enterprises sjukavdelning med en kropp vars delar befinner sig i olika faser av åldrande. Det här, förklarar han, är en viktig del av slutstriden i det tidskrig som pågår just nu. Eller om det är sen. Eller kanske redan har inträffat. Så här förklarar han vem alien-nazisterna på Jorden är:

ARCHER: Who are they?

DANIELS: The most dangerous faction of the Cold War. They’re led by Vosk, a fanatic violently opposed to the Temporal Accords.

ARCHER: Stay with me. Stay with me.

DANIELS: We almost captured him, but he developed a form of stealth time travel. He escaped into the past. We eventually located him, but it was too late. He returned to my century. He and his people defeated us and launched this war that’s destroying all of time. I’ve sent you to this point because it’s here that Vosk can be stopped. If you succeed, the war will never happen. The timeline will be restored.

Det var någon som retade mig lite här i bloggens kommentarsfält. Att jag ganska många gånger skrivit att jag egentligen inte gillar avsnitt om tidsresor men sen ändå gett toppbetyg till just den typen av episoder. Well, här går i varje fall gränsen för just mig. Jag vill verkligen betona hur extremt oengagerad jag är i allt som händer i Storm Front. Inte bara är premissen extremt framkrystad, själva manuset är också en enda jävla röra. (Observera att jag uppmuntrar och uppskattar ret i kommentarsfältet, så det var lite av en dröm att jag kunde motbevisa den här spaningen direkt.)

Det råder en allvarlig brist på fokus i den här light-versionen av The man in the high castle. Med hjälp av rymdnazisterna har tyska trupper påbörjat en invasion av USA, men om den får vi inte veta så mycket. Bara att det egentliga skälet till expansionen är att rymdvarelserna behöver massor av naturresurser för att kunna bygga ett skepp så de kan resa tillbaka sin rätta tidsperiod. Trippen bakåt i Jordens historia var ett sätt att fly undan tidsagenter som Daniels.

Vita Huset är klätt i naziflaggor, och vart våra hjältar än rör sig så dyker det upp tyska soldater. Men det betyder inte automatiskt att det blir särskilt spännande. Sen är det också ganska konstigt att motståndsrörelsen i den ockuperade delen av USA mest verkar bestå av en massa före detta gangsters (kanske för att de har en massa vapen och underjordiska nätverk?). Hur det nu än är, så blir det här avsnittet aldrig mer än en återvinning av saker vi sett förut. Till och med i Star Trek. Och Enterprises take på det här kan inte mäta sig varken med originalserien eller Voyagers utflippade holodäcksavsnitt.

Inte ens de ondskefulla rymdvarelserna lär vi känna särskilt väl. Men, precis som i förra säsongen, så ska vi förstå att de är onda eftersom de ser väldigt obehagliga ut. Det är som att manusförfattarna tänker att storyn ändå kretsar kring en så ofta använd trope och miljö att man inte behöver ha en story. Ja, mer än att Archer måste rädda världen, både det förgångna och framtiden. Men det var ju å andra sidan premissen för hela förra säsongen.

Låt oss hoppas att det här och nästa avsnitt blir slutet för hela storylinen avsnitt som handlar om de där tidskrigen. En konflikt som jag efter tre säsonger ändå aldrig fått förklarad för mig, eller egentligen förstått något alls av.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 742 tv-avsnitt.

ENT: Zero Hour. Slutet på The Expanse-sagan. Eller: Vad är det där för alien i nazistuniform?

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vägrar att skriva om det senaste Picard-avsnittet förrän jag avslutat säsong tre av Enterprise. Så nu kan jag snart lägga upp en text om Picards märkliga fritagningsförsök, som bland annat inkluderar lite märklig utklädning och så. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Två parallellhandlingar här. I den ena försöker Archer och en liten trupp stoppa massförstörelsevapnet innan det når Jorden. I den andra ämnar T’Pol och Enterprise förstöra nätverket av sfärer i The Expanse. Men det viktigaste i hela avsnittet kanske ändå är teasern. Den där tre reptilbossar firar sin kommande seger genom att käka möss tillsammans. Väldigt “Diana från V”-style.

Den dubbla attacken på Väktarna/Sfärbyggarnas tidslinje provocerar förstås fram en motreaktion. Så de där väktarnornorna vräker på med massor av rumsanomalier runt den sfär som T’Pol vill förstöra. Smart manusgrepp, för nu måste alla ombord på Enterprise ta särskild medicin för att ens kunna överleva inuti anomalin. Deras hud spricker, och det adderas en nedräkning till plotten. Max 12 minuter kan man vara inuti molnet, om man inte ska dö. Å andra sidan är den här aktionen något av en sista chans för mänskligheten, så det är nog allt eller inget-läge för de flesta ombord. Som om inte rumsanomalierna räckte till så dyker de där väktarkvinnorna även upp på själva Enterprise och försöker sabotera skeppet. Men givetvis lyckas besättningen med sitt jobb till slut. Och när man väl sabbat en sfär så framkallar det en kedjereaktion där alla exploderar, en efter en. Dessutom berättar T’Pol hur gammal hon är för Archer.

Archer, på sitt håll, har inte bara med sig ett gäng soldater, utan också en urlakad Hoshi, som ska hjälpa honom att ta sig in i systemet som styr massförstörelsegloben. Men innan han ger sig in i det här äventyret på allvar så dyker förstås tidsagent Daniels upp igen. Den här gången visar han hur Federationen grundas, och menar att det är superviktigt att Archer överlever den här dagen, annars blir det ingen Federation och kriget mot de där Väktarna och Sfärbyggarna är ändå förlorat. Men har han något tips, den där Daniels, om hur Archer ska fixa det här? Några goda råd, kanske? Nä, som vanligt kan han bara hjälpa till med några goda råd. Så tråkig rollfigur, det här.

Shran däremot, den knäppe andoriern som alltid dyker upp när man minst förväntar det, hjälper till med lite vapenkraft just när Archer och de andra behöver det som mest. Han är bara en av flera pusselbitar som gör det här till ett helgjutet säsongsfinalavsnitt. Det bjuder på precis på så mycket rymdfajter, reptilbrottning och all annan dramatik som kan behövas (min favorit är den ganska långa scenen där Archer ska vända på en massa lysrör i en viss ordning). Däremot är det mycket oklart om Archer verkligen hinner av det där exploderande klotet till massförstörelsevapen innan det imploderar. Men han fixar i alla fall sin uppgift, till slut. Jorden är räddad, men Archer förlorad. Eller?

I de sista scenerna signaleras att ett nytt konstigt äventyr tar sin start i nästa säsong. Federationen svarar inte på Enterprises anrop när de närmar sig Jorden, och Archer vaknar upp i ett nazistfältsjukhus. Där det bland annat finns en alien i naziuniform. Vilken märklig tidslinje har man hamnat i nu, tro? Eller är det meningen att vi ska få reda på sanningen om andra världskriget i nästa säsong?

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 24/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 740 tv-avsnitt.

ENT: Azati Prime. Det där Archer misslyckas som kamikazepilot.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Nu känns det som att vi börjar gå in på upploppet kring intrigen om Xindierna och deras massförstörelsevapen. Enterprise hittar till sist fram till planeten där Xindierna förvarar vapnet som ska förinta Jorden. Tack vare att Archer och de andra tog med sig en skyttel från det kraschade Xindi-skeppet från förra avsnittet, så kan man ta sig genom planetens försvarssystem och kolla in anläggningen under falsk flagg.

Det blir en upptäcksfärd som slutar under vattenytan. Det är nämligen där som slutfixet på massförstörelsevapnet görs (inte så konstigt då ju en av xindiarterna är vattenlevande). Några scener som väl är ytterligare några bevis på hur mycket bättre specialeffekterna blivit i den här serien, bara under den här säsongen. Efter att Trip och Mayweather rekognoscerat färdigt och återvänt till Enterprise så kommer man fram till att den enda läsningen för att rädda Jorden är att skicka någon på en kamikazetur för att förstöra vapnet. Archer bestämmer sig för att det är han som ska utföra uppdraget.

Men innan han hinner ge sig iväg dyker tidsagenten Daniels upp igen. Han har nu äntligen fått den stora bilden klar för sig, vad den märkliga konflikten mellan människor och xindier egentligen handlar om. Och upptäckt att det är de transdimensionella varelserna som dragit igång hela den här charaden, som ett led att låta The Expanse bli basen för en etablering och expansion över hela galaxen.. De vill utrota mänskligheten för att på det sättet förhindra att Federationen bildas., för att då slippa bli besegrade av dem i ett avgörande slag på 2500-talet. Det gör Federationen förresten med hjälp av Enterprise J – ett skepp där xindier och människor arbetar sida vid sida för att vinna över den gemensamma fienden. Allt det här berättar Daniels för Archer medan de står på framtidens version av Enterprise och ser ut över slaget. Daniels vill att Archer ska skippa kamikaze-taktiken och istället försöka prata sig fram till fred. Archer svarar Daniels med att det är för sent för diplomati, och att han måste genomföra sitt självmordsuppdrag eftersom det bara handlar om timmar eller dagar innan Jorden är förlorad. För att Archer trots allt ska kunna bevisa att den här storyn om framtiden är sann för xindierna så får han med sig en medalj från framtiden. Den där tidsagenten. Mycket snack och enormt lite verklig hjälp. En medalj? Är det verkligen allt han har att komma med?

Archer ger i alla fall sig iväg på sitt självmordsuppdrag, bara för att inse att massförstörelsevapnet är flyttat. I stället blir han infångad av elaka insekts-xindier, De förhör honom på ett brutalt sätt, men han vägrar att svara på deras frågor. I stället kaxar han emot och börjar prata om hur dinosaurierna på Jorden också var kräldjur – men att de dog ut och hade jättesmå hjärnor. Men så lyckas Archer till sist få en liten stund med sin gamle polare Degra, och ger honom medaljen för att styrka att storyn om de transdimensionella inkräktarna är sann. Degra och några andra ur rådet anar att det kan ligga något i Archers historia, men vill ha mer bevis på att berättelsen verkligen stämmer. Archer berättar då om hur insekts-xindierna for tillbaka i tiden för att konstruera ett människogift på Jorden. Det gör också ett visst intryck, men är de fortsatt skeptiska. Kan de få Xindiernas råd att ändra sig med så svaga bevis?

Samtidigt, ombord på Enterprise, så håller T’Pol på att bryta ihop av oro när Archer inte återvänder. Hon sitter mest inne i kaptensrummet och ångestar, eftersom hon inte vill visa resten av besättningen att hon faktiskt har KÄNSLOR. Här tänker jag då att det framför allt handlar om romantiska sådana, men jag kan ha fel. Det blir inte lättare för T’Pol när ett gäng xindiskepp angriper Enterprise och gör slarvsylta av skeppet Det blir också den extremt deppiga cliffhangern som avslutar Azati Prime. Allt, verkligen allt, verkar gå åt helvete.

Berättandet ändrar lite stil och form i det här avsnittet. Vi är nu mitt uppe i ett sammanhängande äventyr, inte några stillastående avsnittslånga intriger. Det känns också lite härligt att den nya, tuffa tredje säsongen fortsätter i samma hårdföra stil som tidigare, som i slutet av det här avsnittet: Enterprise nära undergången, med bilder på delar av besättningen som sugs ur farkosten och ut i den kalla rymden.

Det är också svårt att inte också känna medlidande med stackars Archer som bara har en sketen medalj som bevis på den otroliga konspirationsteorin som han ska övertyga Degra om. Lite tjatigt är det kanske ändå att författarna spinner vidare på samma typ av intrig som man brukar när Enterprise står inför en överlägsen fiende. Det vill säga att Archer till sist får en connection med en skeptisk person på motståndarsidan, i det här fallet just den person som konstruerat det vapen som man vill stoppa. Den här gången har Archer en något svårare insäljning än vanligt framför sig, eftersom Archer ju raderade Degras minne för bara några avsnitt sedan. I en annan säsong eller annan serie hade Degra troligtvis inte ens lyssnat på Arhcher, utan snarare börjat misstänka att han blivit utsatt av hjärntvätt under tiden i fängelse på Enterprise. Men nu visar Degra sig inte vara så paranoid, utan i stället en vapenkonstruktör med ångest över vad hans uppfinning kan åstadkomma.

Så, om jag ska sammanfatta: Högt tempo, mycket action, deppigt slut – det här gick hem hos mig.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 18/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 734 tv-avsnitt.

ENT: Carpenter Street. Det med Xindiernas giftfabrik på jorden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är nästan så att man börjar misstänka att manusförfattarna tröttnat på både rymden och The Expanse. Bara två avsnitt efter besöket på en westernfilmsplanet så är det dags att göra ett besök på Jorden. I Carpenter Street tar jakten på Xindierna våra hjältar tillbaka till Detroit 2004. För dit har Xindierna har rest för att framställa ett gift som ska utplåna mänskligheten.

Jo, det är alltså både dags för en tidsresa, samt tidsagenten Daniels comeback. Denne Daniels är verkligen en högst irriterande person, som alltid dyker upp och tycker att Archer ska lösa hans problem, men mer sällan lyckas återgälda tjänsten. Den här gången handlar Daniels oro alltså om Xindier som rest i tiden, och dykt upp på Jorden i mitten av 2010-talet. Hur det gick till vet han inte. Men följderna av deras oväntade besök har ännu inte slagit igenom i framtiden.

Det här är ytterligare ett avsnitt som vi kan räkna till de genrevariationer som Star Trek-upphovspersoner i alla tider varit förtjusta i. Den här gången ett besök i deckar/thriller-berättandet, där en anställd på ett sjukhus levererar personer med olika blodgrupper till Xindierna. De används sedan som tappningsstationer när rymdvarelserna ska ta fram sitt biologiska vapen.

Archer tar med sig T’Pol – som ju inte ens tror på tidsresor, till Jorden och det förflutna. Det blir remnt visuellt rätt snyggt när man gör en Star Trek-version av murrigt och mörkt kriminaldrama, med lite seriemördarvibbar i bakgrunden. Kanske lite pinsamt att jag på något sätt missförstod allt ett bra tag och tyckte att hela avsnittet utspelades på sjuttiotalet. Kanske var det bara skådespelaren Leland Orsers förtjänst – hela hans fejs känns så sjuttiottal.

Till sist lyckas i varje fall T’Pol och Archer med att stoppa Xindierna – bara någon sekund innan behållaren med deras nyframställda gift håller på att rulla ner i ett fläktssystem. Höjdpunkterna i avsnittet är däremot inte krimstoryn, utan väl snarare scenen där T’Pols äventyr på Jorden. Som när hon stjäl pengar ur en bankomat, samt när man beställer käk på en drive-through-resturang.

Problemet när en serie som den här ger sig in i genreterritorium är ju att det krävs vissa skills för att få den att fungera. Och just den här typen av halvavancerad action är inte Enterprises starkaste sida. Kriminalgåtorna är ofta för simpla, och bildberättandet lite såsigt och långsamt. Och då har jag inte börjat med att anmärka på det här med tidsagenten Daniels, och varför han inte själv kunde åka till Jorden och lösa det här problemet. Och hur otroligt frustrerande det måste vara för Archer att fortsätta att kämpa mot Xindierna på egen hand i The Expanse – en flink tidsagent hade ju kunnat hjälpa till lite på vägen. Daniels är liksom lite som en tråkigare version av Q. Och vem var det som hjälpte Xindierna att resa i tiden? Fortfarande väldigt oklart vem som är den verkliga fienden här, den som står bakom desinformationen till Xindierna.

Namnet på avsnittet är förresten en av många Halloween-referenser i det här avsnittet. Jo, jag förstår att det är en hyllning, men liknelsen blir nästan lite pinsam. Även om scenerna med människor som ligger medvetslösa i Xindiernas lagerlokal med viss välvilja kan tolkas som lite skräckiga. Hela avsnittet är väl rent generellt lite mer vuxet än Star Trek brukar vara – i det här utsnittet av verkligheten finns det både droger och prostitution (fast just sexarbetare såg vi faktiskt för bara något avsnitt sedan). Men tänk om man hade gjort det ännu mer lite creepy och skräckigt.

Inte helt illa, inte helt amazing heller. Ett avsnitt som jobbar på och gör så gott det kan.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 11/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 726 tv-avsnitt.