Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara en ynka film kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jag älskar hur J.J. Abrams inleder sina två Star Trek-filmer. Konceptet liknar det som jag tror Steven Spielberg brukade pratade om i samband med sina gamla Indiana Jones-rullar. Att man drar igång varje film med ett högoktanigt actionäventyr i miniformat. Tanken är att biobesökaren ska känna att hen fått valuta för biobiljetten redan efter de första 10-15 minuterna av filmen. Och så är det här.
Into Darkness börjar med att vi får se hur Kirk, McCoy, Spock och de andra försöker rädda en primitiv urbefolkning från ett omfattande vulkanutbrott. Allt de gör strider förstås (om än i olika utsträckning) emot Federationens primärdirektiv. Och givetvis går en massa saker inte alls enligt planerna. Som att den vajer som Spock hänger i när han är inuti den bubblande vulkanen går sönder (lyckligtvis landar han på en klippa, och inte mitt i den bubblande lavan). För att kunna transportera Spock ur vulkanutbrottet, så väljer Kirk att skita i alla direktiv som finns. Medlemmarna av urfolket får alltså se ett gigantiskt rymdskepp resa sig ur havet och sedan fara ut i rymden. Och de börjar förstås genast skissa bilden av sin nya gud i den röda leran framför dem. Det ser ut som ett tefatsrymdskepp.
Eftersom Spock inte kan ljuga, så når även de mest olämpliga detaljerna om det här äventyret snart Stjärnflottan. Kirk blir degraderad och mister sitt skepp. Lyckligtvis har Kirk sin egen skyddsängel, kapten Pike, som ständigt vakar över honom, och som utser honom till försteofficer på Enterprise i stället. Och eftersom kapten Pike sedan dör i ett terrorattentat så blir Kirk kapten på nytt.
Men nu gick jag kanske händelserna i förväg. I den här filmen kommer alltså hotet inte utifrån, från rymden, som i föregångaren. Nej, i Into Darkness är det en stjärnflotteagent som står bakom två terrordåd. Först sprängs ett arkiv i luften, och kort därefter anfalls Stjärnflottans ledargarnityr med ett slags svävarfarkost – bägge dåden slutar i rena rama blodbaden ;Men det här egentligen bara de första stegen i en komplicerad plan, där Kirk och Enterprise endast är spelpjäser i en större strid mellan två superskurkar. Den ene är den där stjärnflotteagenten, som senare visar sig vara mannen vi känner som Khan, och som ju har en av huvudrollerna i primäruniversumets andra Star Trek-film. Khan är en genetiskt förbättrad människa som legat nedfryst i en kryobehållare sedan de rasbiologiska krigen härjade på Jorden. Och det där som verkade vara ett arkiv, är egentligen en Sektion 31-bas, alltså den hemliga organisationen som verkar inom Stjärnflottan.
Khan hittades nedfryst ute i rymden av amiral Alexander Marcus, bossen för Stjärnflottan på Jorden, men också en av höjdarna i Sektion 31. Marcus använde sig sedan av Khan för att bygga ett eget superskepp med supervapen. Marcus gillar nämligen inte Federationens (i hans tycke) undfallande attityd mot klingonerna. Han vill ha ett krig. Nu. Och hans superskepp ska garantera att man besegrar sina fiender. För att få Khan dit han vill har han tagit hans gamla besättning som gisslan. Ett gäng infrysta övermänniskor vars kryokammare han förklätt till foton-missiler. Och Khan spelas alltså här av Benedict Cumberbatch på ett lite lätt psykotiskt sätt. Men så är väl också Khan rätt så galen.
Khan vill ha sin gamla besättning tillbaks, samtidigt som Marcus är beredd att röja både Khan och Enterprise ur vägen. Det är upp till Kirk och hans gäng att försöka neutralisera bägge de onda männen. Och det är, förstås, en rätt jobbig arbetsuppgift. Det omfattar bland annat en bodysurf-session mellan två rymdskepp, en våldsam förstörelse när Sektion 31-skeppet Vengeance kör rakt in i San Fransisco, samt ett extremt fartfyllt slagsmål mellan Spock och Khan ombord en flygande farkost. Och känslan av panik som jag får när Enterprise faller hejdlöst mot Jorden. Ganska stressigt! Men viktigast är väl ändå scenen där Kirk först offrar sitt liv för att få igång Enterprises motorer, och sedan blev återuppväckt från de döda genom en blodtransfusion från den genetiskt förbättrade Khan.
Det finns några fina ögonblick här, man bygger liksom vidare på bromancen mellan Kirk och Spock på ett fint sätt. Lite extra kul när Uhura, Kirk och Spock åker i samma lilla trånga skepp, och de andra två gaddar ihop sig mot Spock och hans oförmåga att ha vettiga relationer. Ännu mer kul är ju de direkta citaten från tidigare filmer: den omvända dödsscenen från The Wrath of Khan där det nu är Kirk som ligger döende och Spock som står utanför, och att det också är Spock som den här gången får skrika KHAAAAAAAAAN. Det må vara uppenbar fanbaiting, men gott så.
Samtiden tränger sig förstås också på, även i en film som den här. Det är svårt att inte dra paralleller till verklighetens terrordåd när man får följa Khans bombningar, eller för den delen till händelserna i New York den 11 september när man ser hur Vengeanceplanet plöjer fram bland SF:s skyskrapor. Även om jag inte är fullt lika tagen av likheterna nu, som när jag såg filmen för allra första gången.
Star Trek Into Darkness kändes verkligen som en perfekt uppföljare på den första Star Trek-rebooten. Men också en extremt rörig sådan. Man gör det verkligen inte lätt för den som eventuellt hamnade i den här biosalongen och inte visste vem Khan var, eller varför han är så elak. Lägger också märke till att regissören verkar ha en viss förkärlek till bilder där besättning flyger ut i rymden genom hål i skrovet. Och att jag, bitvis, får en känsla av att Star Trek Into Darkness är ett slags skissartad förlaga för Guardians of the Galaxy. Nu kan det ju inte var så, eftersom den kom redan året efter den här filmen. Men det är något i tonen kombinerad med rymdmiljön som känns lite besläktad. Som att McCoy upptäcker att Khans blod kan användas till att återuppliva de döda, när hans avlidna experimentdjurstribble börjar spinna igen. Att man skriver in Carol Marcus, dotter till den onde Sektion 31-bossen, känns också som ett sätt att i alla fall försöka bryta mansdominansen i filmen.
Men jag är ändå extremt kluven till hur jag ska bedöma den här filmen jämfört med förra. På många sätt är den bättre än sin föregångare (när det gäller effekter och tempo), samtidigt som jag nog hade längtat efter ännu lite mer fördjupning när det gäller huvudpersonerna. Visst går kärlekstriangeln Spock/Uhura/Kirk fram, men lite mer kul hade man väl kunnat få ha med den?
Betyg: 8/10.
Star Trek är den tolfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 12 långfilmer och 765 tv-avsnitt.
Om jag fattat allt rätt så var det alltså en variant av den här storyn som var tänkt som sista avsnittet i säsong tre och det första i säsong fyra. Men så kom visst beslutet om Worfs återkomst och förstörde hela det upplägget. Som tittare känns det däremot väldigt skönt att så här halvvägs in i säsongen få titta på några avsnitt som inte utspelas på den dystra rymdstationen, utan i stället mest tilldrar sig på Jorden. Intrigen som leder fram till det är däremot inte lika lustfylld. Grundarna/changelings/shapeshifters-varelserna har tagit sig till Jorden, och bland annat smällt av en bomb på en diplomatisk konferens. Odo och Sisko skickas till Jorden, eftersom känner till varelserna bäst, men hamnar mitt i vad som utvecklas till en maktkamp mellan Stjärnflottan och Federationen.
Men allt börjar precis om ett vanligt avsnitt. Maskhålet utanför Deep Space Nine öppnas stup i kvarten, och ingen vet varför. Dax busar med Odo genom att flytta hans möbler några centimeter medan han är i regenereringsfasen i sin spann – ett helt meningslöst prank eftersom Odo vet att det är Dax som gör det, och hon måste komma dit efteråt och flytta tillbaka alla möblerna. O’Brien och Bashir står i baren efter att ha lekt flygare i holorummen, och får en insikt i Quarks själsliv som de kanske hade velat slippa:
När Odo och Sisko kommer till Jorden går det undan snabbt. Sisko blir utsedd till Jordens säkerhetsansvarige av sitt gamla befäl, amiral Leyton. Skådespelaren som spelar honom var ett kul återseende. För mig kommer Robert Foxworth alltid att vara Chase Gioberti från Falcon Crest – den snälle mannen som allting alltid gick åt helvete för – och ett av de få riktigt snygga skäggen i tv på 80-talet. Här, i Star Trek, spelar Foxworth snarare den helt motsatta typen av roll, även om skägget fortfarande hänger med.
En viktig arbetsuppgift för Odo och Sisko är att få Federationens president Jaresh-Inyo att inse allvaret i situationen. Bland anat vill man införa blodprov som en del av säkerhetskontrollerna inom Federationen och Stjärnflottan, för att på det sättet hitta changelings som kan ha infiltrerat organisationerna. Att det krävs striktare säkerhet blir mer än tydligt när Odo upptäcker att Leyton för en stund ersatts av en changeling. Riktig kris blir det när hela Jorden samtidigt drabbas av ett strömavbrott efter ett sabotage, vid det laget inser även den defensive Jaresh-Inyo att man måste införa undantagstillstånd.
Sist, men inte minst fungerar de här två avsnitten också som ett sätt att ge en hel del bakgrundsinformation om Sisko. Vi får veta att han tjänstgjort under Lanley, och träffa hans envise far som har en restaurang i New Orleans. Framför allt papparelationen är nog tänkt att ge någon form av emotionellt djup till avsnitten, men för mig fungerade den bihandlingen inte alls på det sättet. Det är svårt att få till det där känslomässiga djupet när Avery Brooks ständigt gör sin Sisko med flera skopor överspel. Nä, men jisses vad han tar i, precis hela tiden. Oavsett om han är arg, glad eller road så är han konstant för mycket. Han spelstil känns väldigt mycket som teaterskådespeleri, den är liksom inte kalibrerad med de andra i serien. Och eftersom mycket av handlingen kretsar kring Sisko så gör Avery de här avsnitten rätt så svårtittadem – framför allt den andra delen.
Jag gillar verkligen ambitionerna med de här två avsnitten. Man är verkligen beredda att ta ut svängarna i manusen i den här säsongen, och driva handlingen om Grundarna och Dominion vidare. Det är underbart. Sedan har jag som sagt en hel del reservationer när det gäller Averys skådespeleri. Bihandlingarna känns inte heller riktigt bra. Varken scenerna från Siskos pappas restaurang eller eldstriden i rymden mellan Defiance och ett Federationsskepp känns helt och hållet genomförda. De hänger liksom lite löst, tycker jag. Även om det alltid är kul med lite pangpang och lite käk.
När ett av rymdstationens skepp utsätts för ett terrordåd (hela skeppet exploderar) så fastnar Sisko, Kira, O’Brien, Worf och Dax i ett sånt där transportörlimbo – lite mittemellan de olika maskinerna, liksom. För att spara datan om deras personer som fortfarande flyter runti sajberspejsen måste man snabbt som attan ge Deep Space 9:s dator ordern att rensa sina minnen och spara besättningsmedlemmarnas existenser där i stället. Minnena hamnar tydligen lite här och var på skeppet, och själva de fysiska kännetecknen hamnar i Quarks holosvitsdator. Därifrån migrerar de in i Bashirs holoagentdrama. Nu blir den svåra uppgiften för Bashir inte bara att spela en hemlig agent som ska sätta dit skurkarna. Nej, huvuduppgiften blir att hålla alla besättningsmedlemmarna vid liv inne i holohistorien. Dör de finns risken att de också raderas för gott från datorminnet. Det hela blir förstås inte lättare av att några av dem har tilldelats roller som mest av allt vill ta livet av Bashir.
Jag tycker att Our man Bashir är en rolig bagatell. Ett klassiskt holodäcksavsnitt, men med tillräckligt många nya twists och komplikationer för att det hela ändå ska kännas fräscht. Några extra pluspoäng för de vettlöst fjantiga namnen som alla har i holoäventyret. Mest är det kvinnsen som får heta roliga saker: Honey Bare och Mona Luvsitt. Galningen som vill dränka världen (Sisko) får heta Noah. Bara en liten smula av den sexism som man lyckas komma undan med genom att skylla på genren. Our man Bashir leker nämligen inte bara med James Bond-filmernas konventioner, utan också andra agentfilmer och -serier från 60-talet. Som Star Trek-nörd hade jag gärna sett en tydligare blinkning åt Mission: Impossibles håll. Det var ju Lucille Balls produktionsbolag Desilu som producerade de första säsongerna av både den serien och Star Treks originalserie.
Kanske känns också Starship mine lite annorlunda jämfört med resten av säsongen eftersom man den här gången är snubblande nära en Deep Space 9-intrig. Enterprise ligger i docka i det här avsnittet, så det är inget anfallande skepp eller mystiskt väsen som tar sig ombord den här gången, utan istället terrorister förklädda till tekniker.De ska stjäla restprodukten trilithiumharts som kan användas som ett biologiskt vapen. Ämnet ska hämtas från warpmotorn samtidigt som Enterprise är evakuerat för en baryonbestrålning, ett slags desinfektion av skeppet som är skadligt för allt organiskt liv ombord. När Picard blir ensam kvar ombord på skeppet tillsammans med terroristerna så utvecklas det hela till ytterligare en “kampen mot klockan”-intrig, men ovanligt avancerad den här gången. Skeppet utsätts nämligen av baryonstrålen från ena sidan till den andra, och personerna ombord jagas av den dödliga strålen som skoningslöst arbetar sig igenom Enterprise.
Vi får också se en ovanligt vital och actionhjältemässig Picard bluffa, slåss, arrangera fällor och sabotera för sina motståndare. Ja, när han inte står och klappar på trädetaljerna på bryggan, oförmögen att skiljas ens ett dygn från sitt kära skepp utan att hans hjärta nästan brister. En tydligare etablering av att något ont ska hända ombord kan man ju knappast heller önska sig. Och på slutet drar sig inte den vanligtvis så stele och formelle Picard att själv bestämma bestraffningen för vapensmugglararna/terroristerna.
Istället för en fullt utbyggd b-plot kör man i det här avsnittet mer ett running gag som återkommer i olika former. Det stående skämtet kretsar kring att Data försöker lära sig kallprat, något som slutligen når sin höjdpunkt när han får mingla med den ökände skitsnackaren kommendör Hutchinson på databasen intill rymdskeppsdockan. På nytt ett av de där skämten som får en att misstänka att Star Treks manusförfattare närde en hemlig dröm att skriva manus till 
Major Kira Nerys är näst högst i rang på Deep Space Nine och den som jag genast och lättast dentifierar mig med. Hon är passionerad, grälsjuk och helt orädd när det gäller konflikter.Redan i sin första scen i pilotavsnittet så är hon tydlig gentemot sin blivande chef, Sisko, om vad hon tycker om Federationens närvaro på rymdbasen och i bajoranskt territorium.
Men för att det hela inte ska kännas allt för främmande så slängs de klingonska systrarna Lursa och B’Etor in i det här avsnittet – sist vi såg dem var när de försökte genomföra en statskupp i det klingonska riket i The Next Generation. Dessutom får vi lära känna den cardassiske klädbutiksägaren Garak. Han som alla tror är en spion, och som uppvaktar Bashir, basens läkare på en restaurang. Om det är för att pumpa Bashir på information, eller om det är en sexuell invit är faktiskt lite oklar – Bashir blir i vilket fall väldigt nervös av det hela.
Alla spelar dubbelspel, ljuger och förråder varandra i det här avsnittet känns det som. Det hade inte varit något uppseendeväckande för någon annan tv-serie än en som produceras under Star Trek-flagg. Redan nu märks det att det ger betydligt mer fart och dynamik till avsnitten. Det känns som om i stort sett vad som helst kan hända på den där rymdstationen. Och det är ju tur, med tanke på att serien höll på i sju år.
Ensign Ro är något så ovanligt som ett inkännande avsnitt om terrorism. Manusförfattarna själva har sagt att bajornaerna i Ensign Ro inspirerades av en rad folkgrupper som på olika sätt befann sig på flykt eller var utan ett eget land – kurderna, palestinierna, judarna på 40-talet, båtflyktingar från Haiti – men tittar man på nätet hur avsnittets tolkats så verkar det ändå som om de flesta bestämt sig för att det här är en ganska tydlig kommentar kring konflikten mellan Israel och Palestina. I Star Treks universum heter det fördrivna folkslaget alltså bajoraner, och är på flykt från sin hemvärld efter att den blivit annekterad av de onda cardassierna. Men utifrån sina tillfälliga flyktingläger och tillflyktsorter så finns det en nationalistisk rörelse som planerar och genomför terrordåd mot cardassierna. Vi får till och med besöka ett flyktingläger där den nya besättningsmedlemmen på Enterprise, Ro Laren, ger glimtar av sin uppväxt som flykting.
Jag har förstått att det är avsnittet också bildar grunden för nästa avknoppning i Star Trek-franchisen, Deep Space Nine, som drar igång drygt ett år efter att det här avsnittet visats. Dessvärre verkar det inte som om jag får se mer av terroristledaren 
Besättningen på Enterprise konfronteras med terrorism, doktor Crusher och kapten Picard blir kidnappade genom en primitiv transportör som gör de transporterade dödssjuka och Enterprise sprängs nästan i luften. Men The High Ground är kanske framför allt avsnittet där jag för första gången fullt ut inser doktor Crushers hemliga superkraft – det jättesura blängandet. Visst har hon använt den tidigare (redan i första avsnittet av serien, om jag minns rätt) men här lyckas hon få den så uppläxande och irriterad att den till och med får den mest garvade gerillaledaren att börja vackla. Ja, han blir till och med lite betuttad i henne och börjar genast skissa porträtt av henne i sitt block. Ja, resten av besättningen ombord på Enterprise är så rädda för henne att de inte ens vågar säga till henne när hon inte lyder order. Tänk om man hade kunnat ladda en phaser med den energin, liksom.
Picard och hans besättning står i stort sett handfallna inför det som händer på planeten. De vet inte vilken sida de ska stödja, och inte ens i Star Treks utopiska framtid finns ett bra sätt att bekämpa terrorism på. Tvärtom är avsnittet väldigt resonerande kring vad terrorism är, nästan helt utan något egentligt avståndstagande. Frågan är väl om The High Ground är en uppvisning i naivitet eller ett ambitiöst sätt att åtminstone försöka förklara fenomenet terrorism. Fast när terroristerna hotar att spränga upp Enterprise vet Picard åtminstone ett sätt att sätta stopp för dem. Ett knytnävsslag på hakan.
Gillade inte: Det blir väl ändå lite fjantigt att det som visar att Kyril Finn är en känslig kille är att han gillar att rita porträtt av kvinnor han kidnappat? Creepy!