Vad är dealen? 

Stackars Archer. Han vill verkligen bara bli kompis med alla som han stöter på ute i galaxen, men hittills är det förvånansvärt många som bemöter hans kontaktförsök med ren aggression. Det kanske inte är så konstigt att han efter ett tag tröttnar och surmulet sätter kursen tillbaka till Jordens solsystem. Han vill ha större och starkare kanoner, annars har Enterprise ingen chans där ute i världsrymden.

Det här är en läxa som han lär sig på det jobbiga sättet, när ett mystiskt skepp vid flera olika tillfällen först kollar in, sedan attackerar och faktiskt även bordar Enterprise. Rymdvarelserna ser riktigt coola ut (bland mina favoriter så här långt), men verkar inte se Enterprise och dess människobesättning som tillräckligt viktiga att kommunicera med.

Nu är det ju inte bara Archer som är sjukt envis på det här skeppet. Även den vapenansvarige britten Malcolm Reed delar uppenbarligen den egenskapen. Så han bestämmer sig för att installera de där superkanonerna på egen hand, redan innan man kommer till Jorden. Och tack vare att han delvis misslyckas med installationen och överbelastar några kretsar så skapar han exakt det supervapen som krävs för att skrämma bort de där elaka utomjordingarna.

Matvanor: Men det finns faktiskt även en b-handling i det här avsnittet. Reed, den envise britten, ska fylla år. Gissa hur Archer tänker sig att man ska fira det. Jo, med favoriträtten! (De tänker verkligen bara på mat i den här serien). Hoshi får i uppdrag att lista ut vad favoritmaten är, men det visar sig att ingen liksom känner Reed. Han har uppenbarligen superstel kontakt med såväl föräldrar och syster som vänner. Sorgligt, tänker jag, men Hoshi tänker bara på FAVORITRÄTTEN. Till sist får hon gå på att han äter allergimedicin för att klura ut att han antagligen gillar…ananas.

Jo, jag förstår att man vill hitta snygga sätt att berätta folks backstory på. Men det här var faktiskt väl ändå en av de mer menlösa b-handlingar vi upplevt i franchisens historia? Den vilda jakten på favoriträtten…

Några nya kontakter? Den där tysta alienrasen ger nästan lika lite väsen ifrån sig som Reeds föräldrar när de får frågan om hans favoriträtt. Men detta gäng aliens verkar även gilla radiotystnad. De två relästationsliknande sonder som Enterprise lagt ut förstör man genast. Undrar om det finns något internationellt avtal kring att låta folks sonder vara ifred, där ute i rymden. Det här är väl också första gången som Enterprise bordas av fiendemakt. Även om de av någon anledning sticker igen när de installerat en kamera.

Vårdslöst beteende? Att man överhuvudtaget drog ifrån Jorden utan fullständiga vapensystem var eventuellt en smula överilat. Alltså, faktiskt extremt korkat.

Personlig utveckling: Det är alltså Reed som står i fokus för det här avsnittet. Men om man nu ska göra en fördjupning av en rollfigur, vore det inte kul om man fick reda på något då. Istället för att bara få reda på att ingen vet något om Reed. Mycket verkstad utan särskilt mycket resultat. Förutom det där som föräldrarna berättar om släkten.

Ordväxlat: Det framgår ju inte exakt av replikerna, men Reeds föräldrar är alltså arketypiskt brittiskt hämmade och stela (bra och obehagligt skådespeleri). Men vi får i varje fall reda på att det finns sjöbefälshistoria i familjen:

MARY REED [on monitor]: The Reeds have been navy men for generations.

STUART REED [on monitor]: Until Malcolm decided to join Starfleet. I suppose the ocean wasn’t big enough for him.

ARCHER: He’s a long way from home in any case, Mister Reed. I’d like to do something for his birthday, make him a special dinner. I was hoping you could tell me what he likes to eat.

MARY REED [on monitor]: Captain, Malcolm’s never been comfortable making requests.

ARCHER: I’m not sure I understand.

STUART REED [on monitor]: He always ate whatever was put in front of him.

ARCHER: Are you saying he doesn’t have a favourite food?

MARY REED [on monitor]: Not that he’s ever told me.

ARCHER: Well, if you happen to think of anything you can always contact me through Starfleet.

MARY REED [on monitor]: Give Malcolm our best.

ARCHER: I will.

STUART REED [on monitor]: Safe journey, Captain.

Sexytime: Hoshi är så aggressiv när hon försöker ta reda på Reeds favoriträtt att det uppstår en mycket stel situation där han tror att hon stöter på honom. Det här med “jag har en kokplatta på rummet” kan ju så lätt misstolkas.

T’Pol vs Mänskligheten: Det ska tydligen skojas om att T’Pol inte vet hur man äter med pinnar. Alltså. De där snubbarna på Enterprise, olidligt dryga. Och Archer drar sig in i det sista för att kalla på Vulcanerna för att få hjälp. Så länge att det utomjordingarna hinner sabba relästationen.

Det här kändes precis som… kan inte påminna mig några andra avsnitt om stumma aliens och favoriträtter. Så på sätt och vis är det här kanske ett nyskapande avsnitt.

Några coola aliens räcker inte för att rädda ett helt avsnitt. Inte en ananastårta heller. Silent Enemy kändes väldigt mycket som en filler, ett mellanavsnitt som skulle fylla ut säsongen. Det som hände här hade lätt kunnat sammanfattas på fem-sex minuter i ett annat avsnitt. Jag menar, hela skälet till att de där alien-nissarna återvänder till Enterprise flera gånger innan de bestämmer sig för att anfalla på allvar är ju bara föra för att kunna fylla ut ett helt avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 674 tv-avsnitt.