ENT: The Xindi. Det där uppdraget i The Expanse tar sin början.

När den tredje säsongen av Star Trek Enterprise drar igång är det en hel del som är annorlunda än förut. Till att börja med, faktiskt själva namnet på serien. Från att tidigare bara ha hetat Enterprise, så är numera titeln i förtexterna det lite längre Star Trek Enterprise. Dessutom har man poppat till signaturmelodin också. Gjort en remix som är lite svängigare och lättsammare. Inte fullt lika dramatisk som tidigare, vilket ju är lite konstigt eftersom serien i början av den här säsongen faktiskt äntligen börjat leva upp till sitt tidigare lite mer episka anslag.

För allt verkar onekligen lite bistrare och tuffare i säsong tre. Uppdragets allvarliga art, att förhindra att Jorden utplånas av xindierna, har satt sina spår hos Archer. Han är inte längre den naive kaptenen som ska utforska okända delar av galaxen och knyta vänskapsband med främmande civilisationer. Nu är han sammanbiten, hård och till och med en smula cynisk. Så är han och Enterprise också mitt inne i vad som kanske är den mest ogästvänliga delen av galaxen som existerar. I The Expanse är till och med själva materian opålitlig, som när skeppet utsätts för orimliga påfrestningar och gravvikationsavvikelser. Varelserna som lever där verkar dessvärre inte mycket lättare att umgås med.

Även själva skeppet Enterprise har uppgraderats för att bättre kunna leva upp till sitt nya uppdrag. Ett nytt kommandorum utöver bryggan, med en massa nya datorer och skärmar har installerats ombord. Man har också en trupp med tränade elitsoldater ombord (MACO:s –Military Assault Command Operations), med skådespelaren Steven Culp i spetsen. Och så har T’Pol uppgraderat sin frisyr och sina ögonbryn. Eftersom hon nu hoppat av den vulcanska flottan så har garderoben försetts med två nya uppsättningar civila plagg. Inte fullt lika tajta kroppsstrumpor som tidigare, men fortfarande betydligt mer smickrande för kroppsformer än den overall som resten av Enterprises personal har på sig (även om jag fick för mig att även den sytts in och tajtats till på sina ställen).

Den nya, lite bistrare, versionen av Enterprise manifesteras genast i det här avsnittet. Man besöker en gruvkoloni för att träffa en livs levande xindier som ska finnas där. Gruvan (ja, det är dags för Star Treks grottkulisser igen) styrs av en förman som visar sig vara en ytterst obehaglig typ. Det är som man anar en viss påverkan från Lynch-filmen Blue Velvet när kolonins boss med jämna mellanrum måste andas i en syrgasmask, samtidigt som han inte drar sig för att klippa av sina gruvarbetares fingrar om det skulle behövas. Förmannen förmedlar kontakten med xindiern nere i gruvan, men är egentligen ute efter att ta Archer och resten av Enterprises besättning till fånga. De är ett välkommet nytillskott till gruvans tvångsrekryterade personal.

Allt är liksom lite grövre och råare i det här avsnittet än det brukar. Förmannen är extremt motbjudande, Archer och Tucker måste dessutom fly från sin fångenskap genom att vada genom avloppstunnlar – där Trip typ doppar ansiktet i bajs. Och när de två räddas från sin fångenskap så får vi se genom ett kikarsikte hur en av Maco-soldaterna skjuter en ur gruvkolonins trupper. Det här känns som naturalism jämfört med de tidigare säsongerna.

Samtidigt trappas också den sexuella attraktionen ombord på Enterprise upp. Det har liksom varit givet på sistone att T’Pol är sjukt förälskad i Archer. Men nu tycker Phlox att T’Pol ska hjälpa Tucker med hans sömnproblem genom en särskild vulcansk massage. De här massagestunderna utgör liksom som en liten minibåge inom huvudintrigen under några avsnitt. Och är också ny inramning åt det sexuella spelet ombord på Enterprise, som ju tidigare varit hänvisat åt det där desinfektionsrummet med blått ljus där alla måste umgås nakna. Den enda oklarheten nu är väl om T’Pols pyjamas krympt i tvätten, eftersom den helt uppenbarligen inte räcker till för att skyla hela hennes kropp.

Jag sträcksåg de tre första avsnitten av den här säsongen, och fick liksom känslan av att vi kommer att tillbringa en stor del (resten?) av säsongen här inne i The Expanse. Det är i så fall en rätt bra idé tycker jag. Det ger för första gången Archer och hans manskap ett tydligt uppdrag som sträcker sig över många avsnitt i följd – det kändes lite väl random när man i de första två säsongerna mest for runt och upptäckte saker som vulcanerna redan hade koll på.

The Expanse fungerar också som en kuliss för en slags ny upplaga av Voyager. Eftersom ytterst få skepp verkar lyckas lämna The Expanse helskinnade så finns här ett gäng helt nya civilisationer och varelser att upptäcka. Som till exempel Xindierna, som vi redan i början av det här avsnittet förstår inte bara är en slags varelser. De är ett gäng olika slags typer – från insekter till vattenlevande varelser. Ett helt nytt gäng fiender att lära oss mer av. Tack vare Xindiern i gruvan får Archer åtminstone koordinaterna till platsen där Xindiernas planet finns. Men på den platsen finns bara rester av en planet kvar. Samtidigt får vi se hur Xindierna sitter i någon form av mötessal och diskuterar vad Enterprise gör och hur man ska förhålla sig till människorna. De vars planet man nu planerar att utplåna.

Jag är försiktigt positiv inför den här nya, lite mer uppstyrda, versionen av Enterprise. Det är som att man insett att det inte bara går att fara runt i en fiktiv galax lite på måfå, glidandes på goodwillen från tidigare inkarnationer av serien. Inte ens att, som tidigare, fokusera på att hitta på fiffiga sätt att introducera fenomen och arter som senare dyker upp i Star Treks tidslinje skapar en hitserie. Vi får se om den här uppryckningen håller i längden…

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 1/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 713 tv-avsnitt.

.

ENT: Fusion. Det med de frivola vulcanerna och dejtrejpmindmeldingen.

Vad är dealen? 

Ytterligare ett avsnitt med lite mindre action, och lite mer tankegods. Till min förtjusning. Här stöter Enterprise på ett skepp med vulcanska utbrytare. De tror inte på den vulcanska dogmen att känslor måste tryckas undan till varje pris, utan försöker snarare lära sig att hantera ilskan, destruktiviteten….och åtrån.

Den här utbrytargruppen kallas för V’tosh ka’tur – vulcaner utan logik. Själv tycker de sig snarare vara rebeller som utmanar den vulcanska normen, och hävdar att de strikta reglerna om vulcaner och känslor är vanföreställningar. Med lite sunt förnuft kan man både njuta och vara kontrollerad, är tesen. Det här innebär bland annat att man gärna käkar kött, och inte har något alls emot att ligga med kortare intervaller än var sjunde år.

Den ganska heta vulcanen Tolaris i den här rebellgruppen verkar gärna vilja värva T’Pol till sin sak. Något som eventuellt har att göra med att det bara finns snubbar på hans rymdskepp. Han övertalar T’Pol att hoppa över meditationen en natt – varpå hon drömmer intensiva sexdrömmar. Nästa gång de ses övertalar han henne att testa en mind meld med honom – en företeelse som tydligen inte är allmänt känd bland vulcaner vid den här tiden (äntligen börjar man göra lite tvärsäkra prequelutvikningar i den här serien). Men den där mindmelden utvecklas snart till en mental daterape, och det är med sina sista krafter som T’Pol lyckas avsluta den.

Archer, som blivit allt mer svartsjuk på att T’Pol hänger med Tolaris, blir förstås mäkta förtvivlad över det som hänt henne. För att bevisa hur lite kontroll “vulcaner utan logik” faktiskt har över sina känslor så provocerar Archer Tolaris. Efter att vulcanen typ kastat Jon som en liten vante över hans ready room så ger Archer order om att de livsnjutande vulcanerna måste lämna Enterprise på stört.

En liten b-handling finns här också. Det är teknikern Kov som via Archer får ett meddelande från sin döende far. De har brutit kontakten med varandra, men nu vill farsan prata en sista gång. Efter lite bearbetning från Archer (och en jättekonstig historia som Tucker berättar om en gång när han var liten och inte vågade bjuda upp en tjej på en dans), så bestämmer sig Kov att till sist för att ringa upp sin farsa. Fast då var han visst inte särskilt döende längre. så lite antiklimax på den storyn.

Några nya kontakter? Glada vulcaner. Sådana har vi varken sett förr eller senare.

Vårdslöst beteende? T’Pol erkänner att hon under sin tid på Jorden dragit ut på San Fransiscos gator efter läggdags och lyssnat på jazzmusik. Thrilling!

Personlig utveckling: Det här är T’Pols avsnitt. Det klassiska temat om vulcanernas kamp mellan logiken och känslorna får en ny twist här. T’Pol är helt uppenbart en smula trött på sin egen likgiltighet och är okarakteristiskt sugen på att testa nya grejor. Kanske har hon bara saknat lite vulcanskt häng.

Matvanor: Vulcaner som äter kött och vill ha kockens recept på chicken marsala. För bra för att vara sant!

Sexytime:  Det räcker alltså med en kväll utan meditation för att T’Pol ska börja drömma febriga sexdrömmar. Dessutom ackompanjerade med stökig saxofonbaserad jazz – det ser och låter alltså exakt som de amerikanska mjukporrfilmerna som visades i SVT efter Fräcka fredag (eller om det var på TV 1000). Musiken är dock etablerad i storyn eftersom drömmen klipper mellan sängscener med Tupol och upplevelser från en jazzklubb på Jorden.

Och objektet för T’Pols åtrå är förstås Tolaris, den hete vulcanen som försöker värva henne. Det slår mig när jag ser det här att den vulcanska kvinnans parningscykel är mycket oklar. Snubbarnas kättja har vi sett i både originalserien och Voyager. Men hur ser den kvinnliga motsvarigheten ut?

Eftersom jag är lite intresserad av vem på Enterprise som är mest kär i T’Pol så noterar jag att Archer är svartsjuk på att hon hänger för mycket med Tolaris. Samtidigt som det är Tucker som försiktigt hör sig för hos besökarna om hur ofta som vulcaner egentligen ligger med varandra.

Men även vulcanerna är intresserade av hur människor fungerar:

Ordväxlat:

KOV: Is it true you mate year-round, with any of them you choose?
TUCKER: You haven’t been around humans too much, have you?
KOV: You’re the first we’ve met, but I’ve heard a lot of stories. Your people indulge their passions. Do you really eat six meals a day?
TUCKER: More like three.
KOV: And what about sleep? I understand you spend more than half the day in bed.
TUCKER: Eight hours. We sleep for eight hours. In my case, about six. When we’re through here maybe we can get a bite to eat. I might be able to clear up some of your misconceptions.
KOV: I’d like that, Commander.
TUCKER: Call me Trip.

T’Pol vs Mänskligheten: Borta bra men hemma värst. Visst är människor jobbiga och luktar illa, men de försöker i alla fall inte tvinga en till att låta ens minne och sinne smälta samman med dem.

Det här kändes precis som… 
Vulcaner som brottas mellan logik och känslor har vi sett förr. Det är ett av Star Treks klassiska teman, faktiskt. Men hela idén med en utbrytargrupp av vulcanska livsnjutare känns kul, och T’Pol är faktiskt ovanligt sympatisk när hon för en gångs skull väljer att lämna regelverket för att få ha lite skoj. Att skippa meditationen en kväll måste vara lite som att testa att knarka för T’Pol. Och precis lika skadligt.

Intressant att den känsla som verkar mest undertryckt hos T’Pol är sexualiteten. En våt dröm är en mardröm, ungefär. Men drömscenerna där hon struttar runt på väg till jazzklubben är väldigt stylish. Synd att hon inte får ha så fina kläder ombord på Enterprise. DET hade varit något.

Andra avsnittet i rad med en drömscen, förresrten. Har de kommit på något nytt fiffigt när de manusspånat, tro. .

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 679 tv-avsnitt.