I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jo, visst avslutades Tidens Kalla Krig i och med det här avsnittet. Fick vi reda på vem som slogs i det? Nej. Fick vi reda på vem den där varelsen som stod och pratade med sulibanerna var? Tror faktiskt inte det. Kändes hela den här intrigen till och med mer meninglös när den var slut än när den höll på? Absolut.
Jag, som ändå tyckte att tredje säsongen av Enterprise höll ett visst fokus, undrar vad som hänt med upphovspersonerna nu (hänger verkligen hela den här kvalitetsförlusten på att den nye showrunnern Manny Coto hatade tanken på nazistaliens, som någon av er antydde här i kommentarerna). Manusen i de här första två avsnitten är oinspirerade och intrigerna mekaniska. Till och med masken som avsnittets suliban har ser sämre ut än i tidigare säsonger.
För jag glömde ju att skriva att det dök upp en suliban i förra avsnittet, också. Han är först lika fientlig som vanligt. Tar Tuckers plats när han är fånge hos sulibanerna, och börjar sedan slåss mot Archer när det skett ett fångutbyte och de bägge återvänt till bryggan (en av det här avsnittets hyfsade scener). Men eftersom även sulibanen vill stoppa nazistrymdvarelserna så beslutar man sig för att hjälpas åt med att frige den stackars Tucker, som är bunden i någon skrubb någonstans i rymdvarelsernas högkvarter. Och när de väl blivit klara med det så kan Enterprise bomba stället. Ett sånt där sista minuten-grepp, förstås, där rymdvarelsernas tidstransportör exploderar precis när nazistalienledaren står i transportören och skriker typ NOOOOOOOO!
Det här avsnittet är däremot värt att se för en grej, de fejkade journalfilmerna som utgöra episodens teaser. Svartvita bevis från Hitlers besök i New York. Det där kanske ändå är bland det bästa jag sett i hela Enterprise.
Plotten är annars som den är. Det är en massa friktion mellan nazisterna och rymdvarelserna som hjälper dem, lite oklart om vem som egentligen har rätt att bossa vem. Och nazisterna har förstås rätt i sin misstänksamhet. Rymdvarelserna är bara intresserade av att ta sig hem, och mindre engagerade i den militära konflikten mellan USA och tyskarna.
Etablerandet av Alicia Travers, ett lite halvdant love interest för Archer, utvecklas inte vidare. Kemin är nollgradig, och egentligen längtar hon bara efter sin man. Men Alicia lyckas i alla fall hålla kontakten med några gangsters, de som sedan hjälper till så att Archer och sulibanen kan ta sig in i aliennazisternas högkvarter (var det ett brevinkast som sulibanen flöt igenom) och hämta ut Tucker. Det lyckas, men sulibanen Silik dör däremot där inne.
Det blir en slutscen med tidsagent Daniels också. Han och Archer står i något slags märkligt moln där man ser tiden synkronisera sig igen, lägga sig tillrätta i den gamla tidslinjen igen. Daniels är glad och vill tacka Archer, han är skitsur tillbaka. “Lämna oss i fred nu”, säger han typ gång på gång. Jag känner faktiskt exakt likadant. I alla fall om tidsagent Daniels.
Betyg: 4/10 (tack vare journalifilmen).
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 743 tv-avsnitt.
Jorden attackeras av en märklig sond som liksom bränner sönder och totalförstör en lång remsa av jordklotet, från Florida ner till Venezuela. Sju miljoner dör, och bland de försvunna finns Trips syster. Samtidigt knyter man samman intrigen om det kalla kriget om tiden (som känns mer och mer som öppen konflikt snarare än kallt krig) med den om klingonerna som vill sätta Archer i finkan igen.
Men det är fler som vill prata med Enterprises kapten. Archer kidnappas (för vilken gång i ordningen). Den här gången är det sulibanerna som vill att han ska prata med deras mystiska röst från framtiden. Henet från framtiden säger att tekniken som förstört Jorden kommer från framtiden, och att den kommer från Xindus. Orsaken är att en annan fraktion i det där tidskriget berättat för Xindierna att människor kommer att utradera deras planet i framtiden. Attacken på Jorden var alltså ett slags preemptive strike för att förhindra det där. Nu måste Archer stoppa Xindierna, menar mannen från framtiden.
Deras planet finns i något som kallas för The Delphic Expanse. En plats som vulcanerna aldrig lyckats utforska ordentligt eftersom det händer konstiga saker där. Man har till exempel videobevis från ett vulcanskt skepp där alla blev galna och började döda varandra när de kommit in i det här området. Och på ett klingonskt skepp som kom ut därifrån så hade alla ombord fått sina kroppar vända ut och in. Archer åker förstås ändå, och alla hans bästisar på Enterprise följer med. Även T’Pol, trots att hon fått order om det motsatta från sina befäl.
Det här är ett avsnitt som till stor del handlar om att ladda inför färden in i The Expanse. Men för att det inte ska bli för mycket av startsträcka så angrips Enterprise med jämna mellanrum av Dorath och hans arga klingoner. De är ännu surare nu, när Archer lyckats fly från dem två gånger. Så arga att de följer med ända in i utkanten av The Expanse, där Archer sedan skjuter sönder deras skepp.
Det här är ju en tydlig cliffhanger in i nästa säsong, men jag tycker att man slarvat bort det här lite. Hade det inte varit mer spännande att låta det fortsatt vara ovisst om klingonerna skulle vinna över Enterprise eller inte? Eller ville man bara avsluta den storylinen omgående?
Ett lite märkligt avsnitt det här, som både accelererar och bromsar samtidigt. En hel del action, men också en hel del förarbete för det som ska hända i nästa säsong. Samtidigt som attacken på Jorden och Trips fåfänga sökande efter systern i det sönderbrända wastelandet är lite gripande.
Med det här tackar jag för en ganska underhållande andra säsong av den här serien, och stressar rakt in i säsong tre. Slutet är faktiskt inom synhåll, sisådär 50 blogginlägg bort. Ja, om jag inte ska räkna med den där nya Picardserien, som jag givetvis också måste skriva om. Är det här The Neverending story, som någon påpekade på Twitter?
Betyg: 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 712 tv-avsnitt.
Vad är dealen? Ytterligare en liten fristående pusselbit i historien om “The Temporal Cold War”.
I Future Tense upptäcker Enterprise en skyttel som ligger och driver i rymden. När man undersöker den närmare inser man att 1. Piloten, vars lik återfinns i det närmaste mumiferat inuti skytteln, har en genuppsättning som tyder på att han är en produkt av flera generationer av korsbefruktning (bokstavligt talat) mellan olika sorters rymdvarelser. Bland annat människor och vulcaner. 2. Skeppet är mycket större inuti än utanpå. Fast det knappt tar någon plats alls på Enterprise däck så innehåller det minst två våningar på insidan. 3. Två olika gäng söker upp Enterprise och hävdar att skeppet är deras. Först, ganska väntat, ett antal sulibaner – alltid intresserade när det handlar om teknik som är mystisk och kanske inte riktigt hör hemma i Enterprises samtid. Men efter ett tag anländer också en grupp med skepp från Tholia.
4. Archer letar upp den där databasen från framtiden som en tidsresenär lämnat kvar på Enterprise. Där hittar han skytteln och bevis för att den kommer från framtiden. 5. Medan sulibanerna och tholierna börjar slåss mot varandra lyckas man få iväg en signal från någon form av sändare från den mystiska skytteln. Förhoppningen är att någon från framtiden ska hämta hem skeppet, vilket de gör. Allt slutar med frid och fröjd, utan att vi egentligen förstått alls hur något hänger samman egentligen.
Några nya kontakter? Eftersom Enterprise är en prequel så gör tholierna sin first contact här. Mest spännande är att tholierna verkar gilla att ha det jättevarmt på sitt skepp, och att deras läten påminner om när någon drar med sina naglar på svarta tavlan. Ungefär. I avsnittet tolkas de som extremt aggressiva, men jag fick ändå för mig att de kanske var lite omtänksamma mot folket på Enterprise. Ville rädda dem från att smittas av eventuella tidsavvikelser från skeppet (vilket också sker). Men det kanske bara var en smart bluff för att komma över skytteln?
Sexytime: Tanken på att det går att skaffa barn trots att föräldrarna inte är samma sorts varelser verkar ändå sätta igång olika tankar hos både T’Pol och Archer.
Ordväxlat: Och på nytt börjar Archer prata om….öronen. Precis som i förra avsnittet.
T’POL: Few Vulcans have ever chosen to mate with another species.
ARCHER: Worried about contaminating your genome with a little human DNA?
T’POL: There are significant biological differences between the species. It’s unlikely we could reproduce. Humans and Vulcans.
(—).
ARCHER: If a human and a Vulcan did have a child, I wonder if he’d have pointed ears.
T’Pol vs Mänskligheten: Var det här ytterligare ett steg i upptakten till att Archer och T’Pol ska ligga? Och hur många säsonger kommer man i så fall att vänta innan de gör det? Parförhållanden i Star Trek brukar ju sluta som rätt tradiga storylines. Den här spänningen vill man nog dra ut på lite grand…
Det här kändes precis som…
Åh. jag är inte helt säker på att det här med tidsloopar är en bra idé när de görs så tråkiga som i det här avsnittet. Framför allt när de planeras mot finalen på själva avsnittet – där det ska vara som mest spännande.
Den mystiska skytteln från framtiden stör nämligen tidsflödet under det här avsnittet och både Tucker och Reed respektive Reed och Archer upplever hur historien upprepa sig i en loop. De börjar känna igen den andres ord och kan avsluta varandras meningar. Men en bit in på andra loopen i det här avsnittet tröttnade i varje fall jag på det här tricket. Började snart överväga om loopandet var något man tog till för att man fylla ut speltiden i ett avsnitt vars manus bevisligen är något tunt. “Jamen bra. Vi spelar in att Archer och Reed gör om allting tretton gånger, så kan vi använda oss av loopen så pass många gånger att vi verkligen får ihop ett helt avsnitt”.
Tyckte däremot att det var roligt att T’Pol fortfarande inte tror på det här med tidsresor. Det kvittar hur mycket konstiga saker som händer, hon hävdar ändå att det inte finns någon logisk slutsats som säger att man kan resa i tiden. Ibland önskar man att manusförfattarna till den här serien var mer som T’Pol
Ett över medel-avsnitt. Känner att jag är ganska kluven till hur storylinen om det där kalla kriget om tidslinjen flyter på i den här intrigen. En del av mig uppskattar verkligen den här typen av utvikningar som ger en känsla av att Enterprise och dess besättning bara befinner sig i utkanten av en mycket större konflikt. Samtidigt som en annan del av mig blir frustrerad över att vi samtidigt står och stampar kring vem det är som i framtiden styr och ställer med sulibanerna, och hur det går med tidspolisens försök att hindra hens framfart.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 703 tv-avsnitt.
Se! Jag har ju rätt i min skepsis mot tidreseintriger! Om man lägger in för många tidsresor i en tv-serie så har manusförfattarna till sist inte någon annan möjlighet än att utradera storylinesen från alla hittills producerade Star Trek-avsnitt, förutom de 26 som gjordes i första säsongen av Enterprise.
Nej, den andra och avslutande delen av Shockwave gör inte det här med tidsresor så mycket tydligare eller lättare att förstå. Att dra iväg Archer till framtiden just som han ska äntra ett sulibanskepp får tydligen enorma och ödesdigra konsekvenser. Plötsligt har aldrig Federationen ens existerat. Jorden ligger dessutom ödelagd och obebodd i framtiden, och på biblioteket har de digitala arkiven bytts ut mot böcker. Och, ännu jobbigare, det finns inget sätt för Archer att ta sig tillbaka till nutiden, eftersom tidsresor tydligen inte uppfunnits i den här alternativa framtiden. Enterprises andra säsong börjar med ett klusterfuck av tidsanomalier och helt random orsak/verkan-samband.Så förvirrade att man faktiskt låter bli att ens försöka reda ut dem.
I övrigt: T’Pol blir utsatt för tortyr, men sulibanerna får inte reda på något vettigt från henne. Hon tror ju inte ens på tidsresor, så då blir det ytterst svårt för T’Pol att förklara vart Archer eventuellt tagit vägen. I brist på Archer så tar sulibanerna över Enterprise, men några nya order från den mystiske mannen från framtiden blir det inte. Troligtvis raderades även han och hans teknik ut genom Archers förödande tidsresa.
Archer och tidsagenten Daniels och Archer lyckas i alla fall knåpa ihop en egen sändare av saker som Archer hade i fickorna. Efter att kontakt tagits med personalen på Enterprise så iscensätts en sån där Ocean’s 11-liknande plan där man bär sig medvetet dumt åt för att kunna bli haffade av sulibanerna. På det viset får man access till en tidsmanick som Daniels lämnat kvar i sin hytt, och Archer kan resa hem.
Sedan lyckas T’Pol dessutom övertala vulcanerna om att man måste låta människorna lära av sina misstag, så Enterprise hemresa är uppskjuten och uppdraget är på gång igen.
Några nya kontakter? Nej. Tvärtom, nästan. Alla verkar ha tappat kontakten med varandra i det här avsnittet.
Vårdslöst beteende? Det är högst oklart vem som egentligen ger den där tidsagenten Daniels hans order. Den här gången höll hela Star Trek-franchisen på att gå i putten eftersom han lydde dem blint. Hela Jordens civilisation och befolkning verkar utraderade.
Sexytime: Enterprise förvandlades för ett ögonblick till någon form av gladporrkomedi i det här avsnittet när Hoshi Sato tappar tröjan när hon hoppar ut från ett ventilationsschakt.
Matvanor: Var det här ytterligare ett avsnitt där ingen hann äta? Jag minns inte något käkande alls. Inte ens i den ödelagda framtiden där Daniels och Archer vadar fram i ruinerna.
:T’Pol och mänskligheten: Det här i det här avsnittet som T’Pol tar ytterligare ett steg mot att bli människovän. Hon till och med försvarar dem mot vulcanernas högsta elit. Men jag förstår henne, någon var tvungen att rädda showen efter Archers minst sagt rövdåliga tal på telefonmötet med vulcandiplomaten Soval och Jordens stjärnflotte-ledning:
Ordväxlat:
ARCHER: When I was in my early twenties on a trip to East Africa I saw a gazelle giving birth. It was truly amazing. Within minutes the baby was standing up, standing up on its own. A few more minutes and it was walking and before I knew it, it was running alongside its mother, moving away with the herd. Humans aren’t like that, Ambassador. We may come from the same planet as those gazelles but we’re pretty much helpless when we’re born. It takes us months before we’re able to crawl. Almost a full year before we can walk. Our deep space mission isn’t much different. We’re going to stumble, make mistakes, I’m sure more than a few, before we find our footing. But we’re going to learn from those mistakes. That’s what being human is all about. I’m sorry you can’t see that.
SOVAL: Your analogy is very colourful, Captain, but I question whether it addresses the consequences of your actions.
T’POL: The concept of learning from one’s mistakes shouldn’t be difficult for a Vulcan of your wisdom to understand, Ambassador. Our ancestors discovered how to suppress their volatile emotions only after centuries of savage conflict. You spoke of the destruction of the monastery. What about the Vulcan listening post that Captain Archer found there? I would hope that our people have learned from those events that using a sacred sanctuary to spy on others was a dishonourable practice, to say the least. I don’t wish to contradict Captain Archer, but learning from one’s mistakes is hardly exclusive to humans. Their mission should be allowed to continue.
Det här kändes precis som…
Den andra delen av Shockwave kändes mycket bättre än den första. Högre tempo, intressantare frågeställningar och lite mer avgörande konflikter. Jag gillar också små detaljer, som närbilden på T’Pols ögon när hon ligger katatonisk efter att ha blivit torterad.
Betyg: 8/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 689 tv-avsnitt.
Sulibanerna fortsätter att försöka sabotera för Archer. Men tidsreseaspekten är klurig. På ett ögonblick kan man sudda ut hela den framtid man försöker förändra.
Archer och Enterprise fortsätter på sin resa genom rymden. Den här gången ska man besöka en stor gruvkoloni, som dessutom tillhör en civilisation som är organiserad som ett matriarkat.. En typisk start på ett Star Trek-avsnitt, helt enkelt. Men något går fel under nedfarten till planeten, de explosiva gaser som fanns i dess atmosfär reagerar med något, och en gigantisk explosion inträffar. Den utplånar allt liv på gruvkolonin – 3 500 personer är döda.
Archer misstänker att något måste ha hänt med Enterprise-skyttelns motorer som i sin tur förorsakat katastrofen. Och han tar den här motgången rätt hårt, hela den här rymdutforskningsgrejen är liksom inte så kul längre om han av misstag ska döda massor av oskyldiga. Han rapporterar förstås hem, vilket i sin tur leder till att vulcanerna passar på att utnyttja den här incidenten för att insistera på att det är dags för människorna att åka hem och dra något gammalt över sig – de ställer ändå bara till problem under sina åkturer ute i galaxen.
En deppig Archer går och lägger sig, men när han tänder sin sänglampa har han förflyttats i tid och rum. Det är tidsagenten Daniels från Cold Front som återuppstått från de döda (något jag tror är rätt vanligt för tidsresenärer – de vet ju ofta när någon ska försöka döda dem). Han hävdar att katastrofen vid gruvplaneten är ett sabotage, och ger Archer ytterst exakta instruktioner om hur han ska göra för att hitta ett sulibanskt skepp som gömmer sig bakom en osynlighetsmantel. Ombord finns en logg med information om vad som egentligen förorsakade explosionen. Om Archer kommer över den har han tillräckligt med bevis för att kunna ge vulcanerna svar på tal, och få lov att fortsätta med sin upptäcksfärd genom galaxen.
Man hittar skeppet, bryter sig in, snor dataskivorna och drar iväg. Men jagas i sin av en hel flock med sulibanskepp som kräver att Archer ska bli utlämnad. Omringade av fiender beslutar han sig för att ge upp och offra sig för skeppet. Men, vips så befinner han sig i framtiden istället. På Jorden. Där det bara finns ruiner. Alla dessa tidshopp har sabbat något viktigt i tidslinjen.
Några nya kontakter? Det var meningen att man skulle träffa kolonisterna på Paraagan II. Men alla dog ju istället.
Vårdslöst beteende? Hur man ens kan ha rymdfart till en plats där minsta läcka i ett skepp kan förorsaka en dödlig explosion? Räcker med en enda klåpare, liksom. För att inte tala om hur känsliga man skulle vara för ett eventuellt anfall eller utpressning från en fientligt inställd makt. Alfakvadranten verkar ju full av rätt omysiga typer.
Personlig utveckling: Det här är första gången som Archer klappar ihop fullständigt i den här serien. T’Pol försöker förstå om det här är en personlig svaghet, eller bara något som människor gör i den här typen av situationer. Själv behåller hon som vanligt huvudet kallt.
Ordväxlat:
T’POL: His behaviour has been erratic. He seems to alternate between agitation, despondency and guilt. He spends most of his time alone. I’ve tried to remind him that this was an accident, but his responses have been illogical. He seems to be ignoring his responsibilities as captain.
PHLOX: Ah, to be Vulcan. It’s been my experience that humans have a great deal of difficulty separating emotional despair from what you call responsibility.
T’POL: Nevertheless, as his physician you should monitor him closely, to be certain he remains fit for command.
PHLOX: I understand how uncomfortable his behaviour must be for you, but trust me, it would be unnatural for the Captain not to be affected by grief under these circumstances. It’s, er, human nature. He’ll be fine.
Matvanor: Alltså, jag kan inte minnas att det finns en enda matscen i det här avsnittet. Det är nog första gången.
Sexytime: Dåligt med sex också.
Det här kändes precis som…
Sulibanintrigen fortsätter, men med en ny twist. Men smolket i bägaren är hur platta actionscenerna ombord på sulibanskeppet är. Just många av spring och skjut-scenerna i den här serien är ju mest av allt lite långtråkiga. Inte ens när man bryter sig in på sulibanernas skepp för att sno de där diskarna blir det kul, bara folk som springer i korridorer och skjuter på varandra. Fast lite snyggt var det när sulibanerna trillade ner från taket precis i början av attacken.
Shockwave är ett bitvis ovanligt ödesmättat avsnitt. Archer försöker ta in hur mycket skada och förstörelse han förorsakat, och det går förstås inte ens. Kanske beror det på att hans hjärna är förblindad av sorg och skuld, för visst borde han väl ändå misstänka att sulibanerna ligger bakom den här katastrofen. Han kan ju inte ens åka på semester utan att sulibanfrågan dyker upp. Och efter bara två ynka tidsresor så har har hela Jorden gått åt helvete. Det är ett tufft avsnitt att vara Archer i, det här. Det gillar jag.
Men jag börjar också bli lite orolig över hur länge den här intrigen om sulibanerna och “the temporal cold war” ska pågå. Kan det vara så illa att det är hela seriens sammanhängande historia???
Betyg: 6/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 688 tv-avsnitt.
Vad är dealen?Detained är lite som en fristående fortsättning på den pågående “kalla kriget om tiden”-plotten. Inte en direkt fortsättning på storyn om tidspolisen från framtiden, utan mer en bihistoria, kanske rentav en liten omväg i den stora övergripande handlingen. Eller en pusselbit i en större bild som inte uppenbarar sig förrän senare. “Temporal Cold War”-plotten expanderar ytterligare, några fler svar får vi däremot inte heller här.
I Detained hamnar Archer och Mayweather i ett tandaranskt fångläger. De har visst kört med sin skyttel rakt in på förbjudet område (kunde inte någon ha satt upp en skylt?), och hamnat direkt i fängelse utan att passera gå. Tandaranerna är i krig med den sulibanska terrorgruppen, den så kallade cabalen (komplotten, sammansvärjningen), och trodde från början att Archer och Mayweather var förklädda terrorister. När man nu testat deras dna och sett att de är människor lovar man att de ska bli frisläppta ganska snart, först ska bara beslutet tas av en domstol.
Men under tiden man väntar inser Archer att alla andra i lägret, förutom han och hans besättningsman, är sulibaner, och att de verkar vara fängslade enbart på grund av sin etniska tillhörighet. Archer gör genast paralleller till när japaner sattes i liknande läger i USA under andra världskriget och blir fly förbannad. Så pass arg att han inte vill bli räddad ur lägret av Enterprise när de anländer till platsen, inte utan att försöka befria sulibanerna på samma gång.
Lägerdirektören hävdar däremot in i det sista att Archer har missförstått hela situationen. Att sulibanerna, när de är fria, inte kommer att ha något annat val än att liera sig med de “onda”, genetiskt förändrade sulibankrigarna och deras sammansvärjning. Tvångsrekrytering är ett understatement i sammanhanget, tydligen. Archer struntar i hans ord och iscensätter den stora flykten med hjälp av Enterprise och några av sulibanerna.
Några nya kontakter? Första dejten med tandaranerna leder alltså till att Archer och Mayweather hamnar i ett fångläger. Men även om tandaranerna verkar vara vänligt inställda till mänskligheten, så blir de snabbt brutala och grymma när man inte är samarbetsvillig.
Transportörtrubbel: Transportörerna fungerar finfint, man kan lätt skicka in en kommunikator rakt in i Archers och Mayweathers cell. Däremot finns det inga oupptäckbara transportörstrålar, som Enterprisepersonalen tror. Och den där kommunikatorn leder till rätt jobbiga följder för Archer och Mayweather.
Vårdslöst beteende? Var är det bästa stället att gömma den där kommunikatorn då? I en ficka i overallen skulle kanske inte vara mitt första förslag. Nästa gång stackars Mayweather sitter i fångläger överväger han nog alternativen ordentligt. Den här gången blir han både ertappad och misshandlad.
Personlig utveckling: Archer har väl aldrig varit så här pass mycket av världssamvete tidigare. I Detained drar han ju faktiskt igång en hel fängelserevolt på egen hand! Som dessutom lyckas! Alla blir fria och drar iväg ut i rymden. Men vet Archer helt säkert att han inte blir lurad av sulibanerna? Han kan ha spelat sina fiender i händerna, eller skaffat sig bundsförvanter för livet.
Matvanor: Manusförfattarna måste ha varit sådär småhungriga varenda gång det blev dags att sätta sig ner och skriva. Även i det här avsnittet är maten en central punkt i tillvaron. Och inte helt överraskande är födan i fängelset inte något vidare:
Ordväxlat:
Första måltiden:
TRAVIS: They call this a proper meal? I should save it for Commander Tucker. It’d make a good valve sealant.
Mat kan också vara en avledande manöver :
TRAVIS: Major, do you have a second? I don’t mean to cause any trouble, but I was wondering if it might be possible to get some better food. No offence, but the meals here are pretty awful.
KLEV: Eat what you’re given.
TRAVIS: I’ll try, but I’m not sure I can hold down another bowl of that what do you call it? It tastes like sawdust. Is that what they make you eat? Because if it is, I’d think about going on a hunger strike.
Sexytime: För en gångs skull hann man inte med att erotisera intrigen i det här äventyret. Ganska unikt under den här säsongen.
Det här kändes precis som…
Det är lite anmärkningsvärt hur många av avsnitten i den här säsongen som handlar om att någon ur Enterprises besättning (oftast Archer) blir tillfångatagna och sedan måste fritas. Det här är väl den mest ambitiösa varianten hittills, där avsnittets huvudsakliga spelplats är ett stort fångläger, som vi till och med får se en animerad bild av från utsidan. Det här är också ett avsnitt där man drar paralleller till Jordens och USA:s historia. Den typen av likheter kan däremot inte längre bara antydas, utan i Enterprise måste tydligen allt påpekas och sägas rakt ut.
Jag är i grunden positiv till det här avsnittet, det hade många olika beståndsdelar trots att manuset på ett plan ändå utgörs av ett ganska klassiskt “den stora flykten”-koncept. Det är också bra att vi får en ny och mer nyanserad bild av sulibanerna i och med det här avsnittet. Och att man fortsätter med den avancerade kosmetiska kirurgin, den här gången är det Reed som är förklädd till suliban. Det är först på slutet, under själva fritagningen, som jag blir en smula förvirrad, det är lite rörigt gestaltat. Lite som att man faktiskt slarvar bort sin stora final. Hur gick det egentligen för Narras farsa Danik. Det hade ju varit fint att få se en scen där de två for iväg ut i galaxen tillsammans.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 683 tv-avsnitt.
Den oavslutade storylinen från pilotavsnittet dyker äntligen upp igen i Cold Front. Men det är inte som att vi får särskilt många frågor besvarade, snarare blir allting ytterligare mer komplicerat. Vem är till exempel den märklige figuren från framtiden, han som kommunicerar med genetiskt förbättrade sulibaner genom någon form av tidskammare. Vad handlar det kalla tidskriget egentligen om, och vem är egentligen onda eller goda i den här konflikten. Det enda jag är helt säker på efter Cold Front är att en fortsättning följer.
Archer och hans besättning är lika förvirrade som jag efter det här äventyret. Det blir ju extra svårt att förstå vem som är ond och vem som är god när det är en sulibanagent som förhindrar att Enterprise sprängs i bitar. Han som vi ju var ense om var en skurk. Eller så var räddningen av skeppet bara ett sätt att köpa tid för att sno utrustning och döda den där tidsresetjänstemannen, Daniels, som också plötsligt gav sig till känna i det här avsnittet.
Daniels har nämligen en bärbar mojäng som fungerar som ett slags tidsobservatorium. Genom det kan man observera andra tidsresenärer och olika händelser i tiden.Scenen där han presenterar sin manick för Archer är väl lite av det här avsnittets höjdpunkt. Daniels förklarar att han kommer från den organisation som försökt styra upp det här med tidsresandet i galaxen. Under Daniels tidsperiod får man bara resa i tiden som en del av forskningsarbete. Men alla är inte överens om att det där är en bra idé, så nu pågår det ett Temporal Cold War, ett kallt krig om tiden, med andra grupper från olika tidsåldrar som mer eller mindre skiter i regelverket.
Daniels hinner visa och berätta en del, men ganska snart dödas han av sulibanagenten, Silik, som tydligen arbetar för en av de där laglösa tidsresenärerna. Fast själv hävdar Silik att även Daniels kommer från en fraktionerna som slåss om kontrollen över tiden. Varken Archer eller Enterprise verkar däremot vara Siliks huvudmål under den här operationen. Det han egentligen är ute efter är Daniels observatoriemojäng. Men den lyckas Archer förstöra innan Silik drar iväg från Enterprise.
Några nya kontakter? Här träffar man på borothanska pilgrimer som vallfärdar till platsen där de tror att universum föddes. Här ska man kolla på ett rymdfenomen som inträffar vart elfte år. Borothanerna är i varje fall enormt mycket trevligare än kaptenen på skeppet de färdas med, en man vid namn Fraddock (döpt efter Haddock?). På nytt möts Archers sällskaplighet och intresse att lära känna nya raser med kalla handen från andra:
Ordväxlat:
ARCHER: My name is Archer. I’m Captain of the starship Enterprise. We’re from Earth. We thought we’d introduce ourselves. FRADDOCK [on viewscreen]: Pleased to meet you. What do you want? ARCHER: Nothing. We’re new to this region and we’re eager to make contact with other species. FRADDOCK [on viewscreen]: Oh.
Vårdslöst beteende? De där pilgrimerna var ju sällskapliga och mysiga, men det var under deras rundtur på Enterprise som den där sulibanen lyckades smyga sig in på skeppet. Tycker generellt att det är en dålig idé att ha för mycket oreglerade studiebesök på rymdskepp. Se bara vad som hände i Voyager när en massa ex-borger dök upp och stökade till det.
Personlig utveckling: Det hade ju varit lite snyggare om tidsresenären Daniels hade dykt upp lite tidigare i serien, att vi hade sett honom skymta förbi i mässen för några avsnitt sedan. Om han gjorde det är det i varje fall inget jag minns. Nu kommer han in i handlingen lite för hastigt, från ingenstans. Lite slaskigt och slarvigt, tycker jag.
Men det är antagligen inte det sista vi ser av Daniels. Efter att sulibanen dödat Daniels beslutar sig Archer för att försegla hans gamla rum på ett nästan lite övertydligt sätt. Visst känns det som en väldigt tydlig hint om en fortsättning? Tidsresenärer har ju en förmåga att resa i tiden just när de ska dö.
Matvanor: Pilgrimerna fastar egentligen under den här heliga perioden, men gör ett undantag för maten som serveras på Enterprise. De har också med sig någon form av dryck som tydligen gör rymdfenomenet man ska observera till en ännu starkare upplevelse.
Filmvetenskap: På Enterprise verkar i varje fall Jordens filmkonst fortfarande anses viktig och intressant. I det här avsnittet pratar man om en regelbundet återkommande filmkväll där mästerverket “Night of the Killer Androids” visats. En av 50 000 filmer som finns i skeppets databas. Var det holoäventyren som dödade filmkonsten på Federationens skepp?
Transportörtrubbel: Vem behöver en transportör när man bara kan kasta sig ut i rymden och landa på sitt eget skepp, som sulibanen Silik gör i det här avsnittet. Detta följs för övrigt av en av de minst övertygande scener jag sett i genren “oj, någon öppnade just en lucka i ett rymdskepp”. Kändes inte Archers kamp mot elementen en smula lam?
Det här kändes precis som… den tydligaste associationen jag gör är ju avsnittet när tidspoliserna griper in i Voyageravsnittet Relativity. Men är Daniels från samma organisation, eller ens samma tid?
Jag blev glad när jag insåg att Enterprise i och med det här avsnittet frångår principen om självständiga avsnitt. Däremot är Cold Front betydligt mindre tillfredsställande än seriens första avsnitt som det här ju är en fortsättning på. Det här är lite för mycket av ett typiskt upptaktsavsnitt, där egentligen varje svar på en fråga leder till hundra nya frågetecken. Jag antar också att det här är en storyline som bara kommer att återkomma då och då under seriens lopp, så frågan är när och om mina frågor får ett svar.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 673 tv-avsnitt.
Vi har nu kommit fram till hösten 2001 i vår exposé genom Star Trek-historien, och det är dags för konceptets första riktiga prequel. Nästan.
För visserligen utspelas TV-serien Enterprises första säsong år 2151 (extremt tidigt i Star Trek-tidslinjen), men samtidigt är faktiskt den huvudsakliga handlingen i långfilmen Star Trek: First Contacts förlag till 2063 (sedan har det ju förstås skett en massa andra, kortare tidsresebesök, men dem kan vi kanske hoppa över här). Helt säkert kan vi åtminstone utse Enterprise till den första berättelsen som på allvar utforskar Star Treks förhistoria (f. tos. – det vill säga före originalserien). Vad som egentligen hände efter att vulcanerna bestämt sig för att för första gången ta kontakt med mänskligheten.
Tydligen är den allmänna åsikten på Jorden år 2151 att utvecklingen gått alldeles för långsamt de senaste 90 åren. Vulcanerna verkar ha varit tveksamma till att ge människorna tillgång till avancerad warpteknik, i och med det har det riktigt stora språnget ut i rymden dröjt. Själv känner jag mig oväntat oberörd inför människornas frustration, och efter att ha sett det här avsnittet så känns det som ett vettigt beslut att inte låta homo sapiens få full tillgång till resten av galaxen utan en viss mognadsprocess.
Seriens huvudperson, Jonathan Archer, är mer förbannad på vulcanerna än de flesta andra. Hans pappa ritade rymdskepp som aldrig byggdes, tydligen var det ockå vulcanernas fel. Och när han själv nu står i begrepp att bli kapten över stjärnflottans nybyggda stolthet, Enterprise, så vill vulcanerna skjuta upp även hans avresa. De är oroliga för en interstellär konflikt efter att en klingon nödlandat på Jorden och sedan blivit skjuten av en bonde där. Jon Archer vägrar gå med på någon försening, och insisterar på att han själv ska frakta den skadade klingonen till hans hem, trots (eller kanske just på grund av) att han inte vet något om deras hemplanet eller dess krigiska befolkning. Det resulterade i en bitvis hetsig diskussion mellan Archer, hans överordnade Forrest och vulcanen T’Pol om människans mognad och utforskandet av rymden:
FORREST: We may need to defer to their judgement.
ARCHER: We’ve been deferring to their judgement for a hundred years!
FORREST: Jon.
ARCHER: How much longer?
T’POL: Until you’ve proven you’re ready,
ARCHER: Ready to what?
T’POL: To look beyond your provincial attitudes and volatile nature.
ARCHER: Volatile? You have no idea how much I’m restraining myself from knocking you on your ass. These Klingons, they’re anxious to get their man back. Fine. I can have my ship ready to go in three days. We’ll take him back home, alive.
Jag vet inte riktigt hur Jon Archer tänkte här. Att säga till någon hur mycket man måste anstränga sig för att inte gå till fysisk attack mot någon är eventuellt inte det bästa sättet att bevisa att man inte är labil eller våldsam. Eller? Trots den här incidenten är det just T’Pol som blir utsedd att följa med på Enterprise på färden mot klingons rymd. Kaptenen och de andra behöver vulcanernas stjärnkartor för att kunna ta sig till klingonernas hemplanet, och då får man T’Pol på köpet. Eventuellt är det också en bra idé att ha någon med lite mer rymdvana än besättningen på Enterprise med på färden.
För jäklar vad de behöver hennes hjälp. Hela poängen med seriens första avsnitt verkar vara att inpränta för oss som tittar att mänskligheten definitivt inte är redo för att röra sig ute i galaxen på egen hand. Eller är det jag som läser machofasonerna på fel sätt här?
Enligt mig är Archer och hans manskap genomgående inskränkta, impulsiva, naiva, självgoda och rasistiska – utbrotten av vulcanofobi kommer ofta och utan några ursäkter efteråt. Och dessutom verkar manskapet sakna ens den minsta hyfs eller vidsynthet. Som när T’Pol äter middag med chefsteknikern Tucker och kapten Archer. Hon är vegetarian, medan de två käkar…revbensspjäll tror jag att det är, och fäller kommentarer som känns som hämtade från 50-talet.
T’POL: You humans claim to be enlightened, yet you still consume the flesh of animals.
TUCKER: Grandma taught me never to judge a species by their eating habits.
ARCHER: Enlightened may be too strong a word, but if you’d been on Earth fifty years ago, I think you’d be impressed by what we’ve gotten done.
T’POL: You have yet to embrace either patience or logic. You remain impulsive carnivores.
TUCKER: Yeah? How about war, disease, hunger. Pretty much wiped ’em out in less than two generations. I wouldn’t call that small potatoes.
T’POL: It remains to be seen whether humanity will revert to its baser instincts.
TUCKER: Well, we used to have cannibals on Earth. Who knows how far we’ll revert? Lucky this isn’t a long mission.
ARCHER: Human instinct is pretty strong. You can’t expect us to change overnight.
T’POL: With proper discipline, anything’s possible.
Det finns en hel del med Enterprise som jag verkligen gillar redan från start. Som att man ansträngt sig för att skapa ett universum som just är pre-federation, pre-original series. Tekniken är mer primitiv, utformningen av skeppet mer spartansk och enkel. Skeppet verkar mindre, bryggan är inte så mycket av spatiös salong som i de tidigare serierna, utan mest ett rum fyllt med massor av maskiner. Kaptenens hytt är klädsamt trång, precis som det ganska snålt tilltagna rummet där befälen äter sina middagar. En hel del av lyxen och teknologin som vi sett i andra Star Trek-serier saknas också. Transportören ombord är något man bara använder i nödfall, och universalöversättningsmaskinen är heller inte vad den senare blir, utan krånglar ofta och mycket. Och som jag redan nämnt är till och med rollfigurerna mer inskränkta och har noll koll på vilka faror som finns där utanför solsystemet än vad vi hittills sett i serien.
Något som däremot är helt nytt är stilen på signaturmelodin och förtexterna till serien. Här blickar man tillbaka på människans historia av utforskande och upptäckter, samt olika farkoster som döpts till Enterprise genom tiderna. Allt ackompanjerat av någon vidrigt skrålande rockballad (även om den faktiskt är skriven av Diane Warren). Det här är den första och enda signaturmelodin i Star Trek-sammanhang som inte är instrumental och inte en originalkomposition – låten förekom första gången i filmen Patch Adams, och sjöngs då av Rod Stewart. En viss connection med rymdutforskning finns däremot till den här sången. Låten användes som “dags att vakna”-låt på flera rymdexpeditioner. Det här skräckinjagande informationen hittade jag på Memory Alpha:
“Where My Heart Will Take Me” was played for the crew of the space shuttle Discovery as their morning wake-up call on 2 August 2005. The song was also used as a wake-up call for the crew of the Endeavour during STS-118 on 9 August 2007. The song was used again for the STS-125 Hubble Telescope repair crew on board Space Shuttle Atlantis on 24 May 2009. In December 2014, Russell Watson recorded a special version of the song to help wake the New Horizons space probe from hibernation prior to the craft performing the first flyby of Pluto.
Jag hade nog inte kunnat somna om jag visste att nästa dag skulle börja så här vidrigt:
Okej, tillbaka till Enterprise-universumet igen. Ilskan mot vulcanerna till trots, helt utan rymdskepp har mänskligheten ändå inte varit under de 90 åren sedan first contact. Man har (får jag reda på senare i serien) bland annat koloniserat Månen och Mars, och även tagit sig utanför själva solsystemet. En av mannarna ombord, Travis Mayweather, är till och med uppväxt på rymdskepp, och kallas därför för en “spaceboomer”. Frågan är om den där rymdvanan faktiskt gett honom lite annorlunda perspektiv än de andra ombord. Jag tycker i alla fall att han är seriens mest sympatiske rollfigur så här långt.
Annars är första intrycket efter Broken Bow att Enterprises uppställning av rollfigurer är enormt svag. Jag blandar ihop snubben som är pilot med teknikchefen, trots att de har olika hårfärg och att den ene pratar brittisk engelska och den andre någon form av sydstatsdialekt. Den asiatiskt-ättade språkvetaren verkar mest rädd och ångestfylld inför uppdraget. Betydligt lugnare är den alien som fungerar som läkare ombord, doktor Phlox. Han är den gladaste typ som tjänstgjort inom sjukvårdsdetaljen i en Star Trek-serie så här långt. Phlox försitter ingen chans att njuta av livets goda, vilket verkar vara i stort sett allt som kommer i hans väg. Ingen detalj i livet verkar vara för liten eller obetydlig för att glädjas eller fascineras över. Och han är också ett stort fan av naturmedicin och verkar ha med sig ett otaligt antal märkliga livsformer som kan användas till läkeprocesser. Men inte ens Phlox får mig riktigt fascinerad. Hela gänget känns som svagt skissade oulines, inte som coola rollfigurer. Vi får se om det tar sig så småningom.
Okej, en rollfigur sticker ut, men inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Det inlånade vulcanska befälet T’Pol. Hon är, som sig bör, ren logik förpackad i en vulcansk kropp. Replikerna levereras oftast helt utan känslor, och genom en mun med kraftigt förstorade läppar som gör att skådespelaren ibland framstår som extra dubbad, eftersom i alla fall jag ibland får intrycket att hon har svårt att stänga munnen. T’Pol verkar också vara tänkt som Enterprises motsvarighet till Seven of Nine – det vill säga ögongodis för den tilltänkta manliga publiken. Hon är klädd i samma typ av åtsittande kläder, och har ungefär samma ointresse för världen omkring sig och annat känslopbjafs. Fast jag kanske ska poängtera att det inte bara är T’Pol som blir objektifierad i den här serien. I scenen där T’Pol och maskinchefen Tucker ska smeta in varandra med någon form av spordödande gele så är kameran också rätt intresserad av hans exponerade kropp. Jag är faktiskt fortfarande lite chockad över den här scenen, det känns som om den i en helt annan klass av snuskighet än vi är vana vid i Star Trek.
Men försöken till lite sexighet är kanske också i linje med den grabbighet (eller ska vi kalla det gubbsjukhet) som är genomgående i Enterprise. Något som faktiskt placerar serien närmre originalserien än alla andra Star Trek-koncept. Ja, Enterprise kanske till och med överträffar originalserien i dudighet på sina ställen. Som i en scen där Mayweather och Tucker fnissigt tar sig an ämnet att kvinnorna på Draylax har tre bröst. Eller när man kommer fram till en planet och snubbarna storögt står och kollar på gogo-danserskor som fångar insekter med sina långa tungor. Eller när Archer blir förhörd av en kvinnlig suliban genom att hon kysser honom.
Ja, de där sulibanerna är viktiga figurer i det här avsnittet. Storyn kretsar alltså kring klingonen Klaax, och varför han kraschlandade på Jorden, jagad av genetiskt förändrade sulibaner. Det här gänget med sulibaner styrs (och förbättras rent fysiskt) av en anonym snubbe från framtiden. Han håller på med någon form av projekt där han försöker ändra historien. Bland sulibanernas uppdrag finns till exempel att få det att se ut som om olika klingonska hus håller på att attackera varandra för att splittra det klingonska riket. Det är bevis på den här konspirationen som Klaax har inopererat i sitt dna. Ett dolt meddelande som levereras till klingonerna tack vare Enterprise-crewens riskfyllda resa och fritagande av Klaax..
Vem den där rösten från framtiden är får vi aldrig reda på (jag antar att det är en storyline som vi kommer att möta längre fram i serien), men andra halvan av avsnittet bjuder i varje fall på en hel del action, pangpang, ett helt kluster av rymdskepp som mister sitt magnetiska lås och en fajt i en kammare där tiden är en smula fördröjd. Om tekniken i Enterprise är enkel jämfört med andra serier, så ser avsnitten i alla fall snyggare ut än någonsin.
Jag är inte helt övertygad av Enterprise som koncept efter den här piloten. Mest faktiskt lite irriterad och arg. Så mycket besvär för något som mest känns lite dumdrygt. Men vägen dit var, trots allt, rätt underhållande. Mer action och schyssta effekter än jag sett på ett tag.
Betyg: 6/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 1 & 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 664 tv-avsnitt.
