VOY: Flashback. Det där Tuvok får ett minnesvirus och hamnar hos kapten Sulu.

voy flashback 4

Dags för Voyager att återkoppla till Star Trek-konceptets historia. In med lite mind meld, och George Takei så får vi genast en lyxig nostalgifest. Även om allt egentligen handlar om något så deppigt som ett aggressivt hjärnvirus.

voy flashbackTajmingen av det här retrodoftande avsnittet handlade främst om firandet av Star Treks 30-årsjubileum, vilket alltså föranledde producenterna att stoppa in några av originalseriens skådespelare i avsnittet. Man hade den goda smaken att den här gången skippa Shatner/Kirk den här gången och i stället låta George Takeis Sulu och Grace Lee Whitneys Janice Rand få lite välförtjänt tid i rampljuset (tydligen skulle Uhura också ha dykt upp i en pytteliten roll, men Nichelle Nichols tackade nej till att vara med i en så pass bagatellartad cameo). Förutom jubileet så var det väl heller ingen dålig idé att få in lite mer av Star Treks förflutna och kontinuitet i Voyager. De är ju lite ensamma där borta i Deltakvadranten, och att stärka banden till sitt moderfranschise är ju ganska smart rent kommersiellt. Det blir dessutom ett win/win-läge när man gör det samma höst som ytterligare en Star Trek-film ska ha biopremiär (First Contact har biopremiär lite drygt två månader efter att det här avsnittet visades på amerikansk tv första gången).

voy flashback 2Sättet man gestaltar det här på är däremot en smula komplicerat. En tidsresa utan en tidsresa, beskriver någon avsnittet på sajten Memory Alpha. Man väljer att återskapa Tuvoks minnesbilder från förr genom en mind meld tillsammans med Janeway där de bägge får uppleva hans tid på rymdskeppet Excelsior sisådär åttio år innan han hamnade på Voyager. Ett skepp där alltså Sulu var kapten. Men allt handlar inte om nostalgivärde här, Flashback är framför allt ett avsnitt där vi får en massa ny information om Tuvok. Till exempel att tjänstgöringen ombord på Voyager är  en del av hans andra karriäromgång inom stjärnflottan. För alla referensonanister där ute är det dessutom så fiffigt ordnat att händelserna på Excelsior i det här avsnittet inträffar samtidigt som filmen  Star Trek VI: The Undiscovered Country.

Fast. Egentligen är det inte till det där minnet från Excelsior som mind melden var tänkte att förflytta Janeway och Tuvok. Det var till en annan minnesbild, där Tuvok som barn håller en människoflicka i handen, så hon inte skulle falla ner för ett stup. Vilket hon gör. För det är när det här undanträngda minnet med flickan dyker upp som hela Tuvoks hjärna håller på att skadas., och undanträngda minnen visar sig vara en helt annan grej för en Vulcan än en människa, förklarar hololäkaren.

EMH: I think we may be dealing with a repressed memory. The memory engrams in the dorsal region of the hippocampus are being disrupted. It’s causing physical damage to the surrounding tissue. In Vulcan medicine, this is known as t’lokan schism. It means that the subject is inhibiting a traumatic memory, which is beginning to resurface.
JANEWAY: And that’s causing brain damage?
EMH: Strange, I know. In human subjects, repressed memories are nothing more than psychological traumas which can be dealt with, with standard therapeutic techniques. But in Vulcans, there is a physical reaction to the battle between the conscious and the unconscious. In extreme cases, the mind of the patient can literally lobotomise itself.

Det enda sättet att hjälpa Tuvok på är alltså att Janeway gör en mind meld med honom och följer med in i hans minnen för att försöka lösa gåtan med flickan och stupet. Men i stället för att komma till scenen med den lilla flickan och stupet så hamnar de på bryggan på Excelsior. Flera gånger. Och får bland annat vara med om när Tuvok fjäskar för Sulu genom att bjuda honom på vulcanskt te. Men trots allt besvär, flera medicinska krislägen och ytterst dramatiska scener från Excelsiors brygga, så slutar allt med att Tuvoks minnesfragment bara är ett slags skenmanöver som förorsakas av ett hjärnvirus. Och det var ju lite snopet.

voy flashback 3Även om den (ska vi vara helt ärliga, ganska tunna) ramhandlingen i Flashback främst var en ursäkt för att få ha med George Takei i Voyager, så blir det här ett bra backstory-avsnitt om Tuvok, en av de rollfigurerna som jag tycker hamnat i skymundan i serien. Lite brutalt känns det i och för sig att man är tvungen att hota Tuvok med att akuta hjärnskador för att han ska vilja berätta lite om sitt liv, men helt korrekt när det gäller rollfigurerens egna personlighet och logik.

Oavsett vad avsikterna bakom Flashback än var, så fungerar avsnittet väldigt bra. Man lyckas kombinera nostalgikul och lite rafflande sjukhusdrama. Min favoritscen är nog den där Sulu plötsligt upptäcker att Janeway tassar runt i Tuvoks minnesbilder. Där blir det här avsnittet surrealistiskt på riktigt. Jag har däremot inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Janeways “boys will be boys”-inställning till sättet som Sulu och Kirk skötte sina jobb som kaptener inom stjärnflottan, men på något sätt känns det ändå bra att de olika inställningarna till flottans regelverk faktiskt tas upp.

JANEWAY: It was a very different time, Mister Kim. Captain Sulu, Captain Kirk, Dr. McCoy. They all belonged to a different breed of Starfleet officer. Imagine the era they lived in. The Alpha Quadrant still largely unexplored. Humanity on verge of war with Klingons. Romulans hiding behind every nebula. Even the technology we take for granted was still in its early stages. No plasma weapons, no multiphasic shields. Their ships were half as fast.
KIM: No replicators, no holodecks. You know, ever since I took Starfleet history at the academy, I always wondered what it would be like to live in those days.
JANEWAY: Space must have seemed a whole lot bigger back then. It’s not surprising they had to bend the rules a little. They were a little slower to invoke the Prime Directive, and a little quicker to pull their phasers. Of course, the whole bunch of them would be booted out of Starfleet today. But I have to admit, I would have loved to ride shotgun at least once with a group of officers like that.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 437 tv-avsnitt.

Star Trek VI: The Undiscovered Country. Den med glasnost och lönnmord i rymden.

PlazaSuite_Still_26.tif

Saker och ting kommer emellan mig och den här bloggen ibland. Som jobbet. Som fritiden. Som att jag valde att ägna helgen åt att se ifatt Game of Thrones istället för att blogga om Star Trek (20 avsnitt på två dygn kräver lite koncentration. Och tid). Men nu. Äntligen. Fortsättningen på min resa genom galaxen. Och den här gången en bloggpost som jag verkligen längtat efter att få skriva. För nu var det äntligen lite omväxling i kosten! En långfilm, producerad mitt i flödet av The Next Generation-avsnitt. Men när jag började se filmen blev jag nästan lite förlägen. Illa till mods. Det kändes som mobbing. Här har man gått och vant sig vid The Next Generation – kulisserna, budgeten och den hyfsat barnvänliga tonen. Men när Star Trek VI drog igång på min dvd-spelare så var det som att se något som levde på en helt annan nivå i näringskedjan. Långfilmsbudgeten syns och känns verkligen.

st undiscovered 7Star Trek VI utspelas år 2293, medan The Next Generation tar vid först 2364. Med den här filmen täpper man alltså till en lucka i Star Trek-universumets historia. En extremt intressant lucka, för här får vi också för första gången reda på orsakerna till att klingonerna till sist blev en del av Federationen bildade en allians med Federationen. De var ju fiender i originalserien och plötsligt kompisar i The Next Generation. Men det var tydligen inte något allmän pacifistiskt och och frivilligt beslut, utan något som tvingades fram av en naturkatastrof. När månen Praxis plötsligt exploderar förlorar klingonerna sin största energikälla, samtidigt som ozonlagret på deras hemplanet är hotat. Man har helt enkelt så mycket trubbel på hemmaplan att pengarna inte räcker till för mer krig längre, och kapten Kirk och hans Enterprise får i uppgift att eskortera den klingonske ledaren till ett stort och viktigt fredssamtal mellan Federationen och klingonerna.

I filmens första halva finns flera legendariska scener, som den gemensamma middagen där Kirk kommer ut som klingonrasist, Spock förgäves försöker få alla att uppföra sig och en fantastisk Christopher Plummer citerar Shakespeare på klingonska. Lämplig tittning så här i Shakespearejubileumstider (filmens titel är i sig ett Shakespearecitat från Hamlet).

Avsnittet där det klingonska skeppet utsätts för ett attentat är faktiskt ovanligt filmiskt, spännande och blodigt för att vara hämtat ur Star Trek-franchisen. Jag satt faktiskt och gapade framför tv:n, chockad över skillnaden i kvalitet och ambitioner jämfört det med som jag kollat på de senaste månaderna.

st undiscovered 4Till och med klingonerna håller en högre kvalitet i den här filmen jämfört med tv-upplagorna. De ser inte riktigt ut som sina tv-motsvarigheter på utsidan, och verkar dessutom vara både smartare och vältaligare än dem. Och eftersom den här filmen utspelar sig före The Next Generation i Star Trek-tidslinjen så måste man bara anta att evolutionen gått baklänges bland klingonerna. Jag är nästan benägen att ge de krigiska upprorsmännen i The Next Generation rätt i sina argument om att freden mellan Federationen inneburit att klingonerna som folk förfallit. I alla fall om jag ska döma av den här filmen.

st undiscovered 6Efter en riktigt bra start så planar kvaliteten så småningom ut. Det blir lite mer som det brukar i Star Trek: En deckargåta med ett lite för simpel lösning. Lite mossig studiokänsla i det underjordiska fängelset. En kvinnlig alien som vill sticka in sin tunga i gammelfarfar Shatners mun – givetvis spelad av en supermodell –Iman, senare också känd som fru till David Bowie. Ett annat skådespelarval som också sticker ut — åtminstone så här i efterhand – är Sex and the city-profilen Kim Catrall som vulcanen Valeris, en av nyckelfigurerna i den här filmen.

tng undiscovered 5När jag läser på om den här filmens tillkomst kan jag inte riktigt låta bli att klia mig lite i huvet. Jag får inte riktigt ihop allting. Alla tjatar om hur manuset från början var extremt inspirerat av glasnosten i Sovjetunionen och Berlinmurens fall. Det känns som lite av en efterkonstruktion, eftersom The Next Generation drog igång två år före murens fall. Möjligheten att berätta om klingonernas plötsliga fredsälskan uppstod alltså långt innan Berlins återförening. Samtidigt har jag också läst mig till hur Gene Roddenberry var inblandad i manusarbetet, kanske var det hans om ville göra sin tidslinje lite snyggare på det här viset.

Star Trek VI - Das unentdeckte Land
Nichelle Nichols

Det finns massor av trivia som man kan skriva om den här filmen. Som att en helt annan del sex i långfilmsserien planerades, en prequel som skulle utspela sig på Starfleet academy. Eller tveksamheten bland filmbossarna när de insåg att de skulle lansera en rymdfilm med två 71-åringar i rollistan (något som det tydligen skojades en hel del om i talkshowerna i USA). Eller att man i det längsta försökte hitta sätt att undvika att William Shatner skulle få för sig att regissera ytterligare en film. Eller att Nichelle Nichols (Uhura) vägrade säga rasistiska repliker om Klingoner. Eller berätta om den fantastiska rättegångsscenen. Och kanske lägga till något lite om hur besättningen på Enterprise för en gångs skull i den här filmen visar sig vara förrädare och planera illdåd. Men låt mig bara uttrycka en viss förvåning över den här filmen. Det känns som om de fick till det, den här gången. Snyggare, blodigare och lite smutsigare än vanligt. Jag tackar för det, innan jag på nytt kastar mig in i The Next Generations lite mer sterila mijöer.

 

Betyg: 8/10

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 210 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.