Mmmm, ett sånt där riktigt hederligt gammaldags Star Trek avsnitt av typen “vi besöker den främmande planeten klädda i plagg som motsvarar deras sinne för mode och textilier replikerade efter att ha kollat in invånarnas stil med våra spionkameror”-avsnitt. I Discovery! Så old school! Den nya taken den här gången är att invånarna inte bara ser ut som människor från Jorden, utan faktiskt också kommer därifrån. De skickades till den avlägsna planeten Terralysium, som är belägen långt bort i betakvadranten, under mystiska omständigheter mitt under kriget på Jorden för 200 år sedan. Här har de levt sedan dess, isolerade och med primitiv teknik men med en fantastisk story om hur de räddades från en säker död av ett märkligt väsen, en ängel med röda vingar.
Discovery drar till den där planeten eftersom det dyker upp ett nytt rött energiutbrott där. För att ta sig dit måste man använda spordriften på nytt, men Stamets berättar för Tilly om hur han träffat sin döde pojkvän Hugh inne i svampuniversumet, och hur det gör det extra känsloladdat att återvända dit för att på nytt styra Discovery rätt i mycelnätverket. Jag får känslan att Stamets inte är säker på hur han skulle reagera om han fick träffa Hugh där igen. Att han kanske inte skulle vilja återvända till sin vanliga dimension igen. Och då skulle även Discovery och dess besättning vara fångade där.
Stamets är inte den ende som ser spöken. Tilly bondar med en ny besättningsmedlem några gånger, tills hon inser att det är hennes gamla barndomsvän som hon inte sett på länge. Det blir lite märkligt bara, för när Tilly försöker spåra henne genom skeppsdatorn får hon reda på att barndomskompisen varken jobbar ombord på Discovery, eller ens är kvar i livet. Spöke eller låtsaskompis, eller någon konstig bieffekt av svampnätverket som man nu börjat åka runt i igen?
Hela den där röda energiutbrottsgrejen verkar den här gången gå ut på att Tilly och Discovery ska kunna rädda civilisationen på Terralysium från radioaktivt skräp som hotar att dimpa ner på planeten och utplåna allt liv. Tilly kommer på att man ska använda den där stenbiten som man bärgade i förra avsnittet, när man ju besökte en annan röd fyr. Hennes plan fungerar, så nu känns det som om de röda energiutbrotten förvandlats till ett slags hinderbana för Discovery. Någon form av test som man går igenom. Alternativt att man bara genomför någon annans upplägg och plan på olika ställen i galaxen.
Kanske är det den röda ängelns upplägg? När Burnham och de andra besöker New Eden ser Burnham en röd ängel avbildad i ett kyrkfönster och får reda på sägnen om hur hen räddat kolonisterna till det som sedan blev New Eden. Det får henne att till sist, efter viss tvekan, berätta för kapten Pike om den vision som hon hade av en röd ängel just innan han räddade henne i förra avsnittet. När Pike sedan lyckas komma över en film som spelats in av en soldats hjälmkamera under den stora “transporten” av människor till Terralysium så finns det även där en röd “ängel” fångad på bild. Mystiken tätnar.
Den finaste scenen i New Eden är väl ändå när kapten Pike berättar sanningen för New Eden-kolonisten Jacob om Discovery, hur livet på Jorden fortsatt efter att New Eden-gänget transporterades därifrån, och varför Stjärnflottan inte kan hjälpa den här lilla spillran av mänsklig civilisation (de räknas som en pre-warp-civilisation). Jacob är nöjd med att få reda på fakta i fallet om frågan om Jordens fortsatta liv, ett grubbleri han verkar ha fått ärva från sina förfäder. Nu kan han gå vidare i sitt liv. Dessutom får han ett skitbra batteri av Pike som gör att man kan tända alla ljus igen, och på det sättet också locka asmycket folk till deras alla religioner i en-kyrka.
New Eden är, som jag skrev i början av det här inlägget, ett avsnitt som känns som byggt av klassiskt Star Trek-material: besök på främmande planet i förklädnad, avslutad handling i avsnittet även om det finns en sammanhängande större historia, en kapten som pratar väldigt mycket om generalorder ett och sedan bryter emot den, samt en del technobabble som leder till en lösning på ett superkomplicerat problem (dock levererat av Tilly , vilket betyder charmigt, och en lösning som ändå verkar ganska enkel att förstå grunderna i). Däremot har jag lite svårare för den här röda ängeln. Hoppas de inte tänker dra ut på svaret på den gåtan under hela säsongen.
Saker jag ska tänka på lite innan jag somnar i natt: Hur många avsnitt till dröjer det innan vi får se den nye Spock? Varför känns det då och då som om det är något skumt med Pike? Han känns liksom lite fishy och ond då och då. Varför är Michael Burnham så himla käck, samarbetsinriktad och harmonisk i den här säsongen? Jag gillade henne lite bättre när hon var mer grumpy. Nu har jag lite svårare att relatera…
Betyg: 7/10
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 2/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 495 tv-avsnitt.
I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.
En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:
Den goda sidan av det här är ju att Michelle Yeoh nu däremot är tillbaka i serien igen. Hennes Georgiou dog ju i början av säsongen, nu är hennes spegelversion räddad från Terraimperiets exploderande palatsskepp, och hon befinner sig lite oväntat ombord på Discovery. Inte helt road av det faktumet, verkar det som.
Michael Burnhams terapeut har jag nämnt tidigare i den här bloggen, och kanske är det dags för Discovery att hitta på en rollfigur med samma kuratorsfunktion som Deanna Troi i The Next Generation. För hur ska Burnham annars kunna reda ut det här att hon på något vis också är ansvarig för röran i spegeluniversumet. Det är spegel-Burnham som Lorca har en hangup på, det är därför han kallar till sig “vår” Burnham. Samtidigt som spegel-Burnham även lyckats svika spegel-Georgiou – inte bara kejsarinna utan även spegel-Michaels adoptivmor. Till sist klarar helt enkelt inte Michael av den här dubbla skulden, det är därför hon tar med sig spegel-Georgiou till Discovery i slutet av det här avsnittet. Ungefär med tanken:”om jag inte kan rädda personen jag älskar, så kan jag i varje fall rädda hennes onda tvilling”. Ja, det där kan ju inte sluta bra. Eller?
Orsaken till att den fredliga Federationens Discovery spränger Terraimperiets palatsskepp i luften? Jo, det är för att man insett att just det här skeppets motor är källan till sporuniversumets förfall. Inför risken att den kan dra igång en kedjereaktion som kan förstöra hela myceliumnätverket, ja hela multiversumet, måste man offra hela Terraimperiets ledargarnityr, inklusive kuppmakarna ombord. Förklädd till en diskusion kring spordriften så letar sig miljödebatten och klimatförändringsångesten även sig in i Star Trek: Discovery, om än med en väldigt radikal och brutal lösning. Och här i Sverige präglas den politiska debatten av att flygskatter är att gå för hårt fram…
Lite sur nu på de där som läckte teorin att Vuq och Ash Tyler är samma person. För nu tyder ju allt på att det verkligen är så. Även om Tyler själv inte riktigt verkar veta hur det ligger till. Tvärtom, han drabbas av så mycket posttraumatisk stress att han hamnar i ett chocktillstånd när han ser L’Rell — hans gamla nemesis OCH älskarinna. Flashback-klippen där Tyler minns hur L’Rell rider honom känns verkligen som ytterligare en frontier inom Star Trek-universumet som suddats ut. Explicita sexscener, dessutom mellan en människa och en klingon. Discovery vill verkligen vara en vuxenserie!
Verkligen? Är kriget mot klingonerna slut nu? I vilket fall var det här ett elegant slut på den dramaturgiska båge som startade i pilotavsnittet. Konflikten med klingonerna började med domedagsskeppet, och nu är det förstört? För Burnham är slutet på en resa nådd i varje fall. Hon har fått hämnas Georgiou. Snyggt.
Stamets tappar greppet och medvetandet mitt under en spordriftstur, och Discovery hamnar på ett jättekonstigt ställe. En klingonsk skeppskyrkogård som ligger, var? Vilken underbar cliffhanger! Även om jag anar att det kan handla om ett parallellt universum. Vilket ju kunde förklara de stora förändringarna som ändå görs i den här serien när det gäller backstoryn till vårt Star Trek-universum. Försvann Discovery från radarn så gick ju även spordriften och hemligheten med klingonernas osynlighetsmantlar förlorade.