Star Trek III: The Search for Spock. Spock lever, men Enterprise dör! (1984)

st search for spock 1

En av de många intressanta aspekterna av Star Trek är det här med Leonard Nimoys förhandlingstaktik. Sättet han hela tiden fick bättre och bättre dealar på, i takt med att Spock successivt blivit en allt viktigare figur i serien. Och givetvis var den logiske vulcanen aldrig viktigare än i filmen som är uppkallad efter honom. Kanske inte så underligt att The Search for Spock också kan ses som Nimoys främsta förhandlingsframgång under karriären.

Leonard Nimoy krävde helt enkelt att få regissera filmen i utbyte mot att han återvände till rollen som Spock. En ganska bra utdelning med tanke på att Spock faktiskt inte syns så mycket i filmen, egentligen. Större delen av filmen är han ju reinkarnerad som en ung pojke/man på Genesisplaneten samt lagrad som en sorts mental säkerhetskopia i doktor McCoys hjärna,

The Search for Spock handlar alltså om hur Kirk och de andra letar efter…ja, Spock förstås. Allt tyder nämligen på att han inte är fullt så död som man kunde få intrycket av i slutet av förra filmen. Då skickades hans kista ner till den nyfödda Genesis-planeten, skapad genom ett slags genetisk atombomb, som skapar liv snarare än att släcka dem. Gissa vad som händer med ett färskt lik i en sån miljö? Samtidigt går McCoy runt och lämnar mystiska meddelanden från Spock – resultatet av en mind meld som Spock gjorde med honom en kort stund innan han dog. Nu gäller det att hitta ett sätt att föra samman den återfödda Spock-kroppen som hittas på Genesisplaneten med hans gamla hjärna, som finns lagrad i McCoys huvud.
st search for spock 3Detta kompliceras ytterligare av att klingonerna fått nys om Genesisprojektet, och nu vill ha tillgång till tekniken bakom det. Precis som i The Motion Picture får vi här höra mer av klingonskan, hela dialoger den här gången av språket som alltså uppfanns åt långfilmerna. Samtidigt verkar klingonerna ha genomgått någon sorts genetisk förvandling i filmversionen, och då menar jag inte bara att de fick knöliga pannor från och med den första långfilmen. Nej, de verkar faktiskt ha blivit lite mer korkade sedan originalserien. Stendumma, helt enkelt.

Om The Wrath of Khan kretsade kring mitt i livet-krisen, så kan man kan väl säga att The Search for Spock känns lite mer hoppfull kring ett åldrande med värdighet. Originalbesättningen från Enterprise framstår som en förening med pigga pensionärer som kommit in i sin andra andning. En sektion med grå pantrar som helt sonika stjäl den skrotningsfärdiga Enterprise i sin jakt efter Spock. Men visst finns det sorgkanter även i den här historien. Kirk mister sin nyfunne son David Marcus, och får se sitt livs stora kärlek – Enterprise – sprängas i tusen bitar. Det sägs att producenten och manusförfattaren Harve Bennett skrev manuset baklänges och utgick från den här filmens stora dramatiska chockeffekt – när Enterprise exploderar.

Stämnings- och intrigmässigt ligger The Search for Spock någonstans mittemellan sina två föregångare. Här finns plats för såväl exotismdränkta ritualer på Vulcan som rymdstrider med Klingoner och lite existentiella bryderier. Men som helhet är den lite för tam för att kunna mäta sig med The Wrath of Khan.

st search for spock 2Andra höjdpunkter: Modefesten fortsätter. Bland annat bevisar Shatner att det finns en plats för gubbiga träningsoveraller även i framtiden. Jag tycker också att Christopher Lloyd är helt magisk som den klingonske befälhavaren Kruge. Precis som jag diggar den kackiga grafiken på de klingonska skeppsdatorerna – som retrodatorspel. Som i och för sig kanske är samtida med den här filmen, när jag tänker efter.

Men ganska trist att: den klingonska reptilhunden ombord på krigsskeppet är så himla dåligt gjord. Pinsamt. Till och med enhörningshunden från originalserien kändes bättre gjord. Sen är jag också lite kluven till det här med att börja en uppföljare med klipp från förra filmen. Det känns ju lite segt när man som jag plöjer flera filmer samma dag. Samtidigt kan jag sakna det när jag själv ser uppföljare på bio. Minns verkligen alla allt som har hänt? Jag gör det inte. Numera måste jag repetera alla filmer i sen serie innan jag kan se en uppföljare.

Betyg: 6/10

Star Trek III: The Search for Spock. Långfilm 3/12,. Så nu har jag betat av 3 långfilmer och 102 tv-avsnitt i min Startrekathon. 

The Wrath of Khan. Den betydligt spänstigare uppföljaren. (1982)

st wrath 5Det är en enorm skillnad mellan de första två Star Trek-filmerna. Enorm! Där The Motion Picture är långsam och pretentiös är The Wrath of Khan mycket mer av ett klassiskt äventyr. Berättat av någon som inte antar att namnet Star Trek automatiskt ska locka en devot publik, utan förstår att man kanske måste anstränga sig lite också.

Nytändningen märks tydligt redan i filmens öppningsscen. Vi befinner oss på bryggan på Enterprise där en sammanbiten löjtnant Saavik (Kirstie Alley med lösöron) försöker lösa ett omöjligt dilemma. Vad gör man när ett skepp ber om undsättning inne i den förbjudna, neutrala zonen? Och när man väl gett sig in i den där zonen för att komma till undsättning, vad ska man  då göra när man blir angripen av tre klingonska stridsskepp? Katastrofen är ett faktum och konsekvenserna ohyggliga. Vid scenens slut ligger flera av våra gamla favoriter från tv-serien – Uhura, Spock, Sulu – livlösa på golvet och Enterprise är förlorat. Det är först då vi i publiken får reda på att det vi sett bara var en övning (en övning med en hel del överspel med tanke på hur dramatiskt besättningsmedlemmarna faller till marken). Det vi fått se är den ökända stridssimuleringen “Kobayashi Maru”, som görs i utbildningssyfte med ett scenario som det är omöjligt att ta sig segrande ur. Den enda som lyckats med det är förstås…jo, ni gissade rätt! James T Kirk, förstås! Men också ett förebådande om att alla situationer man ställs inför inte går att lösa utan offer.

ST the wrath 1Den rappa inledningen är nästan ett måste för att man ska orka med den melankoliska grundtonen i filmen. The Wrath of Khan fortsätter nämligen att utveckla och fördjupa det ganska deprimerande temat kring medelålderskris som även genomsyrar The Motion Picture. Kapten Kirk har på nytt fått ett skrivbordsjobb, och Enterprise har blivit ett undervisningsskepp. Kirk vantrivs med att arbeta i marktjänst, samtidigt som han verkar ovanligt harig inför tanken att på nytt söka sig till aktiv tjänst inom Starfleet. Åldrandet tar sig också rent fysiska uttryck (Kirk måste skaffa läsglasögon) och mot slutet av filmen träffar Kirk för första gången sin son som han försummat för att kunna resa runt med Enterprise. Jag har förstått att William Shatner (51 år fyllda när filmen hade premiär) inte var helt bekväm med det här spåret i intrigen, men att han gick med på att vara med i filmen efter att Kirks ålder ströks ur dialogen. Ryktena om Shatner låter alltid exakts om schablonbilden av en fåfäng Hollywood-föredetting.

st wrath 3Det är också från Kirks förflutna som filmens skurk återvänder. Skådespelaren Ricardo Montalban är fortfarande grandios i sin roll som Khan –  övermänniskan från jordens 90-tal – som nu återvänder in i Star Trek-universumet 14 år efter sitt första och enda framträdande i originalserien. Överspelet, galenskapen och hämndlystnaden hos Khan är magnifikt! Och Montalban bjussar också på välfönad hårman och en generös urringning. När Khan drar fram de fantastiska små skalbaggarna som äter sig in i hjärnan genom öronen på Chekov  och hans kollega. I närbild. Så underbart! Men givetvis gör Shatner sitt bästa för att ge Montalban en match i dramatiskt utspel. Som i den legendariska avslutningen av den här scenen:

st wrath 2Men Shatner är inte den man främst minns i den här filmen. Jag är ytterst imponerad över producenten Harve Bennetts modiga vision kring att en Star Trek-uppföljare skulle innehålla specialeffekter även i manusform. Och då tänker jag förstås på Spocks död – den scen som ska ha lockat en annars ovillig och skeptisk Leonard Nimoy tillbaka till Star Trek. En så pass klassisk scen i Star Trek-universumet att den förstås repriseras (om än lite annorlunda) i den nya rebootade Star Trek.

The Wrath of Khan styr effektivt Star Trek-konceptet bort från det episka och högtidliga, för att istället bjuda på ett mer actionbaserat och handlingsdrivet äventyr. Att man sedan inte vågar avsluta filmen utan en rad bilder som ganska tydligt förutspår en återkomst för den nyss begravda Spock (enligt mina källor ett beslut från Paramount, inte från regissören eller producenten) är en kompromiss som dessvärre drar ner helthetsintrycket. Men det här var ju på 80-talet, innan vi vant oss vid exempelvis Game of Thrones kompromisslöshet när det gäller huvudpersoners frånfällen. (Eftersom jag verkar ha varit otydlig: jag är helt okej med att Spock får återvända från de döda, däremot tycker jag att återkomsten signaleras lite väl tydligt i slutet av den här filmen).

Andra höjdpunkter: Bones märkliga byxdesign – en sorts uppdaterad version av chaps. Dammsugarmannen med låda på ryggen – ibland är framtidsvisionerna inte så fantastiska. Jag gillar också att Kirks första replik till Spock är “Är inte du död?” – Gene Roddenberry lär ha uppviglat fans att dra igång en kampanj för att förhindra Spocks död. Att Star Trek fortsätter sin tradition med riktigt fula rymddräkter gör mig också glad. Precis som hemma hos-scenerna där vi får se några exempel på Kirks vapenfetischistiska inredningsstil.

Men ganska trist att: man återanvänder scenerna på Enterprise i dockan från den första filmen. Visst, man har klippt ner den bisarrt långa sekvensen till en icke-plågsam längd. Men ändå. Paramounts direktörer höll hårt i plånboken den här gången.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Wrath of Khan Långfilm 2/12,. Så här långt har jag alltså sett 2 långfilmer och 102 avsnitt i min Startrekathon.