Trekker-fanbait på en helt ny nivå blir det i If memory serves. En bra titel, kände mig träffad som ju fick gräva mig tillbaka i den här bloggen till mitt näst äldsta inlägg. Det om The Cage, pilotavsnittet av Star Trek som inte godkändes av tv-bossarna, men som istället fick fungera som ett slags skiss till det som sedan blev den färdiga serien. Det var här som Discoverys nuvarande kapten Pike gjorde sitt första (av två) framträdanden i Star Treks originalserie, i ett avsnitt som utspelades på Talos IV. Så gissa vart vi ska åka i det här nostalgimättade äventyret?

The Cage är verkligen Pikes moment-in-Star Trek-time, så det vore förstås ett rent tjänstefel att inte göra referenser till det i den här säsongen av Discovery. Och det är inga subtila kopplingar det är fråga om, utan man inleder faktiskt hela avsnittet med lite gamla klipp från originalserien. Det är snyggt, och lite historiskt. Vi återvänder, bokstavligen, till där serien började.

Den där nostalgin med allt vad det innebär i känslokapital för fansen är välplacerat i ett avsnitt som annars faktiskt är lite rörigt. För mig kändes det som ett lite stressat “vi är på väg”-avsnitt –som om det fanns en rad olika plotelement som skulle prickas av och rymmas i den här storyn. Eller, om man så vill, en rad relationer som når olika viktiga vändpunkter.

Om vi bara kort återgår till Talos IV, så är det alltså den där planeten med de utdöende illusionsskaparna. De som i The Cage försöker få Pike att stanna kvar på Talos IV och agera avelhingst för en ny befolkning. Man försöker snärja honom genom att skapa olika illusionsvärldar baserade på hans minnen och drömmar. Det främsta lockbetet är dock en vacker kvinna, Vina. Först mot slutet av The Cage får Pike reda på att hon blev svårt skadad i en olycka när hon landade på planeten, och att talosierna låter henne leva oskadad och snygg i sin värld av illusioner.

Pike stannade ju inte kvar på Talos IV, men de där två verkar fortfarande ha en connection visar det sig i If memory serves. Det är Vina som är budbäraren när talosierna agerar videosamtalstjänst mellan Spock/Burnham och Pike, och han är verkar känslomässigt berörd av henne. Scenen där Vina först gör entré känns också extremt välplacerad. Pike har liksom varit voice of reason och normalitet under den här säsongen. Men nu fick vi se även hans mörka hemlighet. För Vina är relationen dock i högsta grad levande. I det här avsnittet har det gått några år sedan Pikes besök på Talos IV, men sett ur hennes perspektiv så har han egentligen aldrig lämnat planeten. Tydligen har talosierna skapat en ny, påhittad värld åt Vina. En där hon kan leva hela sitt liv med Pike.

Spock var med på Talos redan i The Cage, och har med sina koordinater fått Burnham att ta honom dit. Spocks mål är att få intensivpsykvård av de supertelepatiska talasierna. Hans hjärna håller nämligen på att skära ihop. Spocks begrepp för tid har försvunnit, och med det hela den logiska struktur som han byggt upp sina tankar och sitt psyke kring. Talosierna hjälper Spock, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur. Snabbt går det i varje fall. Lite för snabbt, nästan. På något sätt är det också viktigt att Burnham är där, och att hon får dela de visioner som den röda ängeln gett honom – de som handlar om hur en främmande makt utplånar allt liv i galaxen.

De voyeuristiska talosierna jobbar dock inte som psykakutläkare utan ersättning, och som lön för jobbet vill de kolla på Burnhams minnen från det när då det skar sig mellan henne och Spock. Och det betyder förstås att vi också får se hur det gick till. Hon är vid den här tidpunkten extremt orolig över att hennes närvaro på planeten ska göra de vulcanska logikseparatisterna så provocerade att de ska anfalla hennes nya adoptivfamilj. Därför vill hon dra därifrån. När Spock (som alltså är en liten pojke vid den här tiden) försöker hindra henne, och till och med visar henne sin kärlek, så måste hon såra honom för att få honom att sluta följa efter henne. En rätt dålig plan.

BURNHAM: Why can’t you get it through your head? I don’t want a freak like you as a brother.

SPOCK: But I love you.

BURNHAM: Love? You’re not capable of love.

SPOCK: I am.

BURNHAM: No, you are not. You are Vulcan, and you will always be cold and distant, like a moon somewhere. You’re not worth my effort.

SPOCK: But you promised you would teach me the ways of Earth. That maybe we could live there one day.

BURNHAM: Don’t you get it? I don’t want you in my life. Stop following me you weird little half-breed.

Hej, barndomstrauma som fick Spock att distansera sig från sin mänskliga sida i resten av sitt liv. Mot slutet av avsnittet verkar ändå de två har hittat tillbaka till varandra, men jag antar att det kommer att bli en del förvecklingar kring känsla v/s distanserad kyla mellan de två även framöver.

Alla mina drömmar om att jag skulle få uppleva ett lyckligt bögförhållande på Discovery gick också i kras i det här avsnittet. Stamets har ju gått där och längtat jättelänge efter att hans kille ska komma tillbaka från de döda, men precis som den där katten i Jurtjyrkogården så är Culber lite… annorlunda när han nu kommer tillbaka till livet. Culber är dels ptsd, dels verkar han resonera lite som en krigsveteran som inte känner att någon förstår vad han varit med om. All Stamets omsorg om honom gör bara Culber förbannad, så till sist gör han nog faktiskt slut på deras relation. Vid ett tradigt bord i mässen.

STAMETS: Look, just come home and…

CULBER: It’s not my home anymore, Paul. That version of me that called your quarters home, that version of me is dead. And I’m not going back.

STAMETS: But is it because you don’t want to or – because you don’t know how?

CULBER: What difference does it make? Would you please just move forward? And let me do the same.

STAMETS: I, uh Okay.

Det som händer här får mig faktiskt att tänka på en grej som bögförfattaren Armistead Maupin förklarade för mig en gång när jag intervjuade honom. Att när de första hiv-medicinerna kom som verkligen fungerade så ledde det till att många hiv-positiva män bröt upp från relationer, jobb och andra saker som de förknippade med sina gamla liv. De hade fått en ny chans och då ville de inte bara att allt skulle fortsätta som vanligt. Lite så känns Culber, tycker jag. Fast också extremt arg. En ilska som i det här avsnittet leder till ett nyttigt slagsmål och någon form av uppgörelse med Ash Tyler – det var ju han, fast med klingonen Voqs medvetande, som dödade Culber. Då får man ju, som Tyler, stå ut med en smäll på käften. Men på något sätt känner man att Tyler och Culber borde bonda med varandra istället för att bråka – känns som att de är de enda som kan komma in närheten att förstå varandras trauman. I stället är Tyler satt i rumsarrest, eftersom det finns någon ombord som saboterar skeppet och alla ledtrådar pekar mot honom. Men vi som tittar vet ju att det är Airiam med röda fläckar i ögonen som är den som sabbar grejor. Eller?

Ett späckat avsnitt som jag tyckte påminde lite mer om förra säsongen i sin berättarstruktur. Den stora grejen här är ju förstås nostalgisatsningen med Talos IV, och hur man genom den knutit ihop serien Discovery med Pikes bakgrundshistoria och originalserien. Känner mig som en dålig fanboy, men jag faller faktiskt inte riktigt i farstun för det här. Det kändes liksom lite som en nostalgi- och fandomrelaterad omväg i intrigen. Dessutom minuspoäng för att man tagit bort de pulserande blodkärlen på Talosiernas huvuden i den här nya versionen. Originalsminkningen var så mycket läskigare och roligare än den moderna versionen.

Jag känner mig lite bortskämd. När jag summerar avsnittet så inser jag ju att det hände massor. Men att det samtidigt kändes som saker som jag nästan gissat mig till redan tidigare. Och, en grej som jag ibland tycker att Discovery missar. Förhållandet mellan uppbyggnad och pay off. Att man liksom glömmer bort att gestalta effekten av det som händer. Någon form av emotionellt efterskalv. Som Spocks psykiska sjukdom. Plötsligt har den gått över, och i slutet av avsnittet står han nästan och flinar. Tydligen inte plågad av ångest över att han fått både Pike och Burnham att bryta mot order och att han är anklagad för flera mord.

En grej till bara. Är det bara jag som blir hemskt rastlös av det här och gärna vill se lite röda ängel-progress nu?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 8/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 516 tv-avsnitt.