DIS: If memory serves. På återbesök på Talos IV.

Trekker-fanbait på en helt ny nivå blir det i If memory serves. En bra titel, kände mig träffad som ju fick gräva mig tillbaka i den här bloggen till mitt näst äldsta inlägg. Det om The Cage, pilotavsnittet av Star Trek som inte godkändes av tv-bossarna, men som istället fick fungera som ett slags skiss till det som sedan blev den färdiga serien. Det var här som Discoverys nuvarande kapten Pike gjorde sitt första (av två) framträdanden i Star Treks originalserie, i ett avsnitt som utspelades på Talos IV. Så gissa vart vi ska åka i det här nostalgimättade äventyret?

The Cage är verkligen Pikes moment-in-Star Trek-time, så det vore förstås ett rent tjänstefel att inte göra referenser till det i den här säsongen av Discovery. Och det är inga subtila kopplingar det är fråga om, utan man inleder faktiskt hela avsnittet med lite gamla klipp från originalserien. Det är snyggt, och lite historiskt. Vi återvänder, bokstavligen, till där serien började.

Den där nostalgin med allt vad det innebär i känslokapital för fansen är välplacerat i ett avsnitt som annars faktiskt är lite rörigt. För mig kändes det som ett lite stressat “vi är på väg”-avsnitt –som om det fanns en rad olika plotelement som skulle prickas av och rymmas i den här storyn. Eller, om man så vill, en rad relationer som når olika viktiga vändpunkter.

Om vi bara kort återgår till Talos IV, så är det alltså den där planeten med de utdöende illusionsskaparna. De som i The Cage försöker få Pike att stanna kvar på Talos IV och agera avelhingst för en ny befolkning. Man försöker snärja honom genom att skapa olika illusionsvärldar baserade på hans minnen och drömmar. Det främsta lockbetet är dock en vacker kvinna, Vina. Först mot slutet av The Cage får Pike reda på att hon blev svårt skadad i en olycka när hon landade på planeten, och att talosierna låter henne leva oskadad och snygg i sin värld av illusioner.

Pike stannade ju inte kvar på Talos IV, men de där två verkar fortfarande ha en connection visar det sig i If memory serves. Det är Vina som är budbäraren när talosierna agerar videosamtalstjänst mellan Spock/Burnham och Pike, och han är verkar känslomässigt berörd av henne. Scenen där Vina först gör entré känns också extremt välplacerad. Pike har liksom varit voice of reason och normalitet under den här säsongen. Men nu fick vi se även hans mörka hemlighet. För Vina är relationen dock i högsta grad levande. I det här avsnittet har det gått några år sedan Pikes besök på Talos IV, men sett ur hennes perspektiv så har han egentligen aldrig lämnat planeten. Tydligen har talosierna skapat en ny, påhittad värld åt Vina. En där hon kan leva hela sitt liv med Pike.

Spock var med på Talos redan i The Cage, och har med sina koordinater fått Burnham att ta honom dit. Spocks mål är att få intensivpsykvård av de supertelepatiska talasierna. Hans hjärna håller nämligen på att skära ihop. Spocks begrepp för tid har försvunnit, och med det hela den logiska struktur som han byggt upp sina tankar och sitt psyke kring. Talosierna hjälper Spock, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur. Snabbt går det i varje fall. Lite för snabbt, nästan. På något sätt är det också viktigt att Burnham är där, och att hon får dela de visioner som den röda ängeln gett honom – de som handlar om hur en främmande makt utplånar allt liv i galaxen.

De voyeuristiska talosierna jobbar dock inte som psykakutläkare utan ersättning, och som lön för jobbet vill de kolla på Burnhams minnen från det när då det skar sig mellan henne och Spock. Och det betyder förstås att vi också får se hur det gick till. Hon är vid den här tidpunkten extremt orolig över att hennes närvaro på planeten ska göra de vulcanska logikseparatisterna så provocerade att de ska anfalla hennes nya adoptivfamilj. Därför vill hon dra därifrån. När Spock (som alltså är en liten pojke vid den här tiden) försöker hindra henne, och till och med visar henne sin kärlek, så måste hon såra honom för att få honom att sluta följa efter henne. En rätt dålig plan.

BURNHAM: Why can’t you get it through your head? I don’t want a freak like you as a brother.

SPOCK: But I love you.

BURNHAM: Love? You’re not capable of love.

SPOCK: I am.

BURNHAM: No, you are not. You are Vulcan, and you will always be cold and distant, like a moon somewhere. You’re not worth my effort.

SPOCK: But you promised you would teach me the ways of Earth. That maybe we could live there one day.

BURNHAM: Don’t you get it? I don’t want you in my life. Stop following me you weird little half-breed.

Hej, barndomstrauma som fick Spock att distansera sig från sin mänskliga sida i resten av sitt liv. Mot slutet av avsnittet verkar ändå de två har hittat tillbaka till varandra, men jag antar att det kommer att bli en del förvecklingar kring känsla v/s distanserad kyla mellan de två även framöver.

Alla mina drömmar om att jag skulle få uppleva ett lyckligt bögförhållande på Discovery gick också i kras i det här avsnittet. Stamets har ju gått där och längtat jättelänge efter att hans kille ska komma tillbaka från de döda, men precis som den där katten i Jurtjyrkogården så är Culber lite… annorlunda när han nu kommer tillbaka till livet. Culber är dels ptsd, dels verkar han resonera lite som en krigsveteran som inte känner att någon förstår vad han varit med om. All Stamets omsorg om honom gör bara Culber förbannad, så till sist gör han nog faktiskt slut på deras relation. Vid ett tradigt bord i mässen.

STAMETS: Look, just come home and…

CULBER: It’s not my home anymore, Paul. That version of me that called your quarters home, that version of me is dead. And I’m not going back.

STAMETS: But is it because you don’t want to or – because you don’t know how?

CULBER: What difference does it make? Would you please just move forward? And let me do the same.

STAMETS: I, uh Okay.

Det som händer här får mig faktiskt att tänka på en grej som bögförfattaren Armistead Maupin förklarade för mig en gång när jag intervjuade honom. Att när de första hiv-medicinerna kom som verkligen fungerade så ledde det till att många hiv-positiva män bröt upp från relationer, jobb och andra saker som de förknippade med sina gamla liv. De hade fått en ny chans och då ville de inte bara att allt skulle fortsätta som vanligt. Lite så känns Culber, tycker jag. Fast också extremt arg. En ilska som i det här avsnittet leder till ett nyttigt slagsmål och någon form av uppgörelse med Ash Tyler – det var ju han, fast med klingonen Voqs medvetande, som dödade Culber. Då får man ju, som Tyler, stå ut med en smäll på käften. Men på något sätt känner man att Tyler och Culber borde bonda med varandra istället för att bråka – känns som att de är de enda som kan komma in närheten att förstå varandras trauman. I stället är Tyler satt i rumsarrest, eftersom det finns någon ombord som saboterar skeppet och alla ledtrådar pekar mot honom. Men vi som tittar vet ju att det är Airiam med röda fläckar i ögonen som är den som sabbar grejor. Eller?

Ett späckat avsnitt som jag tyckte påminde lite mer om förra säsongen i sin berättarstruktur. Den stora grejen här är ju förstås nostalgisatsningen med Talos IV, och hur man genom den knutit ihop serien Discovery med Pikes bakgrundshistoria och originalserien. Känner mig som en dålig fanboy, men jag faller faktiskt inte riktigt i farstun för det här. Det kändes liksom lite som en nostalgi- och fandomrelaterad omväg i intrigen. Dessutom minuspoäng för att man tagit bort de pulserande blodkärlen på Talosiernas huvuden i den här nya versionen. Originalsminkningen var så mycket läskigare och roligare än den moderna versionen.

Jag känner mig lite bortskämd. När jag summerar avsnittet så inser jag ju att det hände massor. Men att det samtidigt kändes som saker som jag nästan gissat mig till redan tidigare. Och, en grej som jag ibland tycker att Discovery missar. Förhållandet mellan uppbyggnad och pay off. Att man liksom glömmer bort att gestalta effekten av det som händer. Någon form av emotionellt efterskalv. Som Spocks psykiska sjukdom. Plötsligt har den gått över, och i slutet av avsnittet står han nästan och flinar. Tydligen inte plågad av ångest över att han fått både Pike och Burnham att bryta mot order och att han är anklagad för flera mord.

En grej till bara. Är det bara jag som blir hemskt rastlös av det här och gärna vill se lite röda ängel-progress nu?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 8/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 516 tv-avsnitt.

DIS: Brother. Det med de mystiska röda prickarna och en Spock på rymmen.

Uppdaterat. Snyggt. Mystiskt. Obegripligt. Lite så kändes det efter starten på Discoverys andra säsong.

En afrikansk myt om en flicka som skapar vintergatan när hon kastar aska upp i skyn. Signaler bland stjärnorna som är som en flaskpost för den som är redo att uppfatta dem. Sju mystiska energiutbrott som Spock tydligen haft visioner av sedan han var liten. En röd “ängel” som uppenbarar sig för Burnham när hon är groggy efter att ha blivit skadad. Det är några av de ledtrådar som ges inför vad som verkar bli den övergripande handlingen i den här säsongen. Lite mer mystik, ödesmättad handling och eventuellt en gnutta mer av religion/symbolik/fantasy än vi kanske haft i Discovery tidigare? Men som vanligt kan förstås något väldigt konkret dölja sig bakom de mest mystiska dimridåer. Den här säsongen av Discovery verkar i varje fall inte handla om så basala saker som att upprätthålla säkra handelsförbindelser eller hjälpa kolonister i fara, utifrån vad jag sett av det här första avsnittet och trailers så är det snarare en strid på liv och död som väntar oss.

Spock själv, som ju är en av säsongens nya spelare, lyser med sin frånvaro i Brother – avsnittet vars namn trots allt syftar på honom. Eller, vi får ju se honom som litet Spockbarn med våldsamt överdrivna ögonbryn (lite som en vulcanversion av Groucho Marx) i några scener från när Burnham för första gången kommer hem till sina nya adoptivfamilj på Vulcan. Spock är inte särskilt vänligt inställd, och vad som hände efter det med deras relation är okänt.

Något skumt finns det i varje fall, som Burnham inte vill berätta om för styvfarsan Sarek, men vi antar väl att det kommer fram så småningom. I den första Discovery-boken, Desperate Hours, gör faktiskt Burnham och Spock en mind meld tillsammans. Den där boken räknas väl eventuellt inte som kanon, direkt. Men ändå konstigt om man redan kastat idéerna från den på skräphögen. Fast inte heller Pike ger någon form av bekräftelse kring att han också var inblandad i den där segdragna romanens intrig, där en av huvudsysselsättningarna för honom var att sitta och vänta på att Spock och Burnham skulle komma ut från ett alienskepp.

Pike, ja. Enterprisekaptenen som ju är med i pilotavsnittet av originalserien också, och som nu har tagit över på Discovery. Gillar jag honom ens? Mitt första intryck är att han är sjukt dryg. Då tycker jag (förstås) bättre om ståupparen Tig Notaros inhopp, som en tekniker som öppnat sjukstuga på den krashade Hiawatha. Tror att hon kan liva upp saker och ting lite på Discovery, även om hon verkade lite forcerad i det här avsnittet. Men så kändes ju hennes sjuksal också som något hämtat från doktor Frankensteins laboratorium, ungefär. Läskigt.

Spock har hur som helst dragit iväg på egen hand för att lösa gåtan med de där signalerna. Frågan är om han inte samtidigt saboterade Enterprise så de inte kunde följa efter honom, för varenda gång man försökte jobba med de där energipunkterna på Enterprise så flippade ju deras dator ur – ja, till sist hela skeppet.

Vi kanske ska prata om att det här avsnittet är lite av en repris, också. Det är ju ingen avancerad spaning, det sägs ju till och med i en av Pikes repliker.

I don’t have to remind you that the last time we investigated a previously unknown energy distortion, it resulted in the Klingon war. These mysterious signals are unlike anything we’ve encountered. The energy needed to create them is beyond anything we understand. Is it a greeting? A declaration of malice? That’s why they put me on the Discovery when the Enterprise went down; nobody wanted to wait to find out.


Och det är inte bara uppdraget som känns bekant, även scenerna där man åker rakt in i en grushög i rymden påminner om första avsnittet – även om man förstås hottat upp allting extremt mycket med små irriterande snabba speedracersbubblor som man kryssar mellan stenblocken med. För övrigt så bisarrt snygga scener. Helt sjukt snyggt.

Full fart framåt, så kan man väl beskriva den här säsongsstarten. Massor av lösa trådar, ett mysterium, nya rollfigurer och en hel meteorit ombord på Discoverys lastbrygga. Men ibland blir jag så överstimulerad av Discoverys höga tempo, myller av detaljer och mängder av information att jag nästan blir lite distanserad. Det är som att de verkligen vill imponera på mig precis hela tiden, bevisa att man inte är ett gammalt femtioårigt koncept som tiden sprungit ifrån utan HYPERMODERNA OCH JÄTTEJUSTNU. Det blir ju som att man längtar efter en sån där bottle show där budgeten tagit slut och de bara sitter och snackar med varandra om livet i ett helt avsnitt. I stort är jag väldigt nöjd med den här starten. Full fart framåt, som sagt, men jag har ingen aning om vart vi är på väg.

Saker som i varje fall jag måste tänka på i lugn och ro efter det här avsnittet:

Var det roligt med det där gröna snoret som Linus råkade nysa rakt i ansiktet på Enterprises vetenskapsofficer? Hur tvångsmässigt kändes det när Pike var tvungen att kommentera att man på Enterprise fått nya uniformer – för att förklara att man ju travar runt i Enterprise klassiska blå, gul eller röda tröjor? Att kasseeliska operasångerskor tar livet av sig efter sin enda föreställning – det låter verkligen jättekonstigt! Och otäckt. Och kommer Hugh att komma tillbaka snart, jag tror inte riktigt på att han är borta för alltid. Det känns så när jag ser sådana där meddelanden från lyckokakor i det här avsnittet. Och de här Alice i Underlandet-referenserna…hmmm. Däremot längtar jag tills när man kan inreda sin lägenhet med hologramljus. Kommer de som doftljus också?

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 1/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 492 tv-avsnitt.

Yesteryear. Den där Spock räddar livet på sig själv som sjuåring.

st yesteryear 2

“Vad skulle du ha sagt till dig själv som liten pojke, om du fick chansen att som vuxen få träffa dig själv som barn”. Det var en av min terapeuts favoritfrågor, tror jag. Hon brukade ställa den i lite lagom ledsen ton, och med ett lite inkännande ansiktsuttryck. Jag tror att hon skulle ha gillat Yesteryear, för i det här avsnittet får faktiskt Spock chansen att resa tillbaka i tiden och träffa sig sjäv som sjuåring. Och det visar sig att han har massor att säga till sitt yngre jag, om den krångliga relationen med pappan och om hur man ska hantera sitt känsloliv när man är hälften kontrollerad vulcan och hälften impulsiv människa. Resultatet blir ett riktigt fint avsnitt i The Animated Series.

st yesteryear 3

Handling: Enterprise återvänder till tidsportalen från The City on the Edge of Forever tillsammans med Federationens historiker för att spana på vad som hände förr i tiden. När Spock hoppar ut ur tidsportalen efter sitt uppdrag i det förflutna händer något oväntat. Ingen känner igen honom, förutom kapten Kirk som själv varit ute och rest i tiden. Alla andra undrar vem den stele mannen från Vulcan är, varför han har Enterprise-uniform på sig och hur det kan komma sig att han envisas med att låtsas vara bekant med personer som uppenbarligen inte ens vet vad han heter. Spocks nästa chock inträffar när han anländer till Enterprise, för där har en man från Andoria hans jobb. Något har hänt på någon av resorna i det förflutna som ändrat framtiden. I den verklighet han befinner sig nu så dog Spock redan som barn.

st yesteryearSpock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.

Det här är nytt: Att man vågar sig tillbaka i tiden igen efter hur det gick i The City on the Edge of Forever är ganska anmärkningsvärt. Lika imponerande är det att Enterprise-besättningen nu lyckats komma så pass överens med tidsportalens väktare att man smärtfritt kan fara fram och tillbaka i tiden. som man vill. Men viktigare än så: det här avsnittet innehåller den första flashbacken tillbaka till Enterprise-besättningens barndom. Tänk om man hade satsat på en hel serie av det – The Kids from Enterprise. Jag hade definitivt kollat.

Vi får också reda pst yesteryear 5å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.

Den konstigaste informationen om Spock som barn. Att han gillar practical jokes. Inte en egenskap som vi sett hos Spock som vuxen, direkt.

Betyg: 8/10. Det här avsnittet är exakt vad jag hoppades att The Animated Series skulle innhålla. En möjlighet att brodera ut Star Trek-universumet  utan att behöva bry sig om budgetar, skådespelare och kulissser. Sedan blir jag alltid fullständigt förvirrad av intriger kring tidsresor, och jag har nog fortfarande inte riktigt greppat hur det hänger ihop när Spock i seriens nutid egentligen redan är en produkt av att han senare far tillbaka till sitt yngre jag. Eller hur jag ska uttrycka det.

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 2/16. Avsnitt 82 i min Startrekathon.