VOY: 11:59. Det där Janeway inser riskerna med släktforskning.

Ett udda avsnitt för att vara Voyager, det här. En intrig som börjar med att Janeway sitter och skryter om en av sina släktingar, den modiga Shannon O’Donnell som levde runt sekelskiftet år 2000. Hon var en ingenjör och rymdfarare, och den som inspirerade Janeway att själv gå med i rymdflottan. Hon var dessutom en av kvinnorna bakom The Milllennium Gate, en självförsörjande stad vars torn sträcker sig en kilometer upp i luften.

Men ganska snart får vi tittare följa den verkliga Shannon O’Donnells historia. Hur hon pank och arbetslös kör sin rishög till bil in i den stad där Millennium Gate ska byggas. Och visst blir hon en av de drivande krafterna bakom bygget, men på ett helt annat sätt än vad Janeway fått berättat för sig. O’Donnell blir kär i den enda personen i den lilla staden som är emot bygget. En otroligt envis Henry Janeway, som driver en bokhandel och vägrar att sälja sitt hus till byggbolaget som ska förverkliga det gigantiska bygget. Och med det kan han faktiskt stoppa hela projektet.

Det finns en lite solkig sidointrig också. O’Donnell blir erbjuden jobb på bygget mot att hon lyckas övertala Janeway att sälja. Hon gör ett försök, men berättar till sist också hur det ligger till med erbjudandet från byggherren. Och byggbasen, visar det sig, är också en reko person som erbjuder O’Donnel jobb torts att hon inte lyckats med sitt uppdrag. På slutet av Shannons story blir det till och med ännu mer idylliskt. När Henry Janeway förstår att Shannon O’Donnell skulle kunna tänka sig att bli ihop med honom så har han plötsligt inga problem med att sälja sin fastighet. Även om det bara är en minut kvar tills deadlinen går ut. Jag menar inte att det där skulle vara en omöjlighet, bara att själva vändpunkten sker så himla snabbt.

Sanningen om Shannon O’Donnel får aldrig kapten Janeway reda på. När hon ger Seven i uppdrag att leta reda på mer fakta om O’Donnell så visar hon sig ha varit en ganska slät figur. En konsult till det där millennietornet som aldrig kom i närheten att få utforska rymden. Janeway tappar lite sugen av det där beskedet, men hela avsnittet slutar med ett slags “vi är familjen”-moment, där personalen till och med får trösta kaptenen för hela “så hamnade vi i deltakvadranten”-debaclet.

SEVEN: Her life captured your imagination. Historical details are irrelevant. 

TUVOK: I concur with that analysis. 

CHAKOTAY: If it weren’t for Shannon O’Donnel, you never would have joined Starfleet. 

JANEWAY: Yeah, and I would have never have got you all stuck here in the Delta Quadrant. 

TORRES: It gave us all time to get to know each other. 

EMH: Time for a family portrait of our own. Everyone, gather around the Captain, please. Face the camera. Smile.

(The EMH sets the timer and joins the group.)

JANEWAY: To family. 

ALL: To family. 

11.59 handlar ganska mycket om historieskrivning. Hur Janeways familj hittat på en hel myt kring Shannon O’Donnell, men där all fakta förvanskats genom åren Men även när Janeway går till källorna så blir hon nästan förtvivlad över att det inte finns någon objektiv historieskrivning om Jorden. Allt är öppet för tolkningar och vinklingar, och hon börjar till och med fråga sig på vilka sätt framtiden kommer att vantolka historien om Voyager.

CHAKOTAY: Ship’s status report. 

JANEWAY: Let me guess. The holographic engineer is having problems with her programme. Neelix, the Cardassian cook, is low on supplies. Seven of Twelve is regenerating and Captain Chakotay is doing just fine. Just wondering how they’ll piece together our lives a few hundred years from now. 

CHAKOTAY: Depends on how big the pieces are. 

JANEWAY: A PADD here, a Captain’s log there, maybe a couple of holodeck programmes. It won’t be as much to go on as we might think. I’ve gone through dozens of histories written about twenty first century Earth, all of them biased in one way or another. The Vulcans describe First Contact with a savagely illogical race. Ferengi talk about Wall Street as if it were holy ground. The Bolians express dismay at the low quality of human plumbing. And human historians? Exact same story. Every culture saw it a different way. So I go back to the raw material. Birth certificates, death certificates, marriage certificates, census surveys, voter registration forms, housing records, medical, employment, court records. It’s all fragmented and incomplete. 

Hur skrivs historien, och av vem? Det är en intressant frågeställning, och jag hade kanske önskat att man tog den på lite mer allvar när man nu tog sig an den i det här avsnittet. Visst är säkert familjelögner en viktig del i hur vi ser oss själva i förhållande till det förflutna, men här drar man också in all annan historieskrivning på ett lite slarvigt sätt. Blir riktigt provocerad när Janeway dömer ut historiska dokument som “partiska”, det känns väldigt vårdslöst. Framför allt i dessa tider av fejknyhetsanklagelser och historierevisionism.

Det egentliga allvaret i ämnet som avhandlas dränks också av en lite väl rar och puttrig ton. Berättelsen om Shannon O’Donnell som vi får se i det här avsnittet känns dessutom nästan lika tillrättalagd som hittepåhistorierna som Janeway fick höra som barn. Man hoppar liksom över en del smärtpunkter och potentiellt dramatiska scener, tycker jag. Som när konflikten mellan O’Donnell och Janeway går att lösa på några sekunder. Dessutom är det en story utan skurkar, alla är i grunden snälla och sympatiska, till och med den onde byggherren som vill riva en hel stad för att bygga ett jättestort torn (kunde han inte ha byggt det precis sidan om staden i stället?). Ett plus i kanten, trots allt, för att man faktiskt dissar Y2K-buggen i det här avsnittet. Ändå rätt kaxigt eftersom 11.59 sändes redan i maj 1999.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 602 tv-avsnitt.