VOY: Course: Oblivion. Det där Voyager och hennes besättning bryts ner i småbitar.

Men hur mycket gillade jag inte det här? Riktigt mörkt och deppigt. Och alldeles underbart.

Detta trots en ovanligt ljus och hoppfull inledning av avsnittet. Visst kom det lite som en överraskning, men det är förstås extremt mysigt att B’Elanna och Tom Paris beslutat sig för att gifta sig. Alla är givetvis superglada. Men när man kastar ris på det lyckliga paret efter själva ceremonin så passerar liksom riskornen genom golvet, och vi får se hur en hel Jefferiestub där inne i skeppet helt instabil och wobbly. Det är lite andra saker också som är lite konstiga i det här avsnittet. Janeway och Chakotay myser till exempel över en nyinstallerad warp-motor som ska ta dem till Jorden på två år. Det är väl en ganska stor sak i Voyager-univsersumet, tänker jag och börjar febrilt kolla i min telefon och på nätet så jag verkligen tittar på rätt avsnitt och säsong av den här serien. Sedan händer det så mycket underligt att jag inte riktigt hinner med att bry mig om de små olikheterna. Nu får folk frossa, får märkliga utslag och ser hur köttet liksom rör sig innanför huden på ett rätt äckligt sätt (tänk Cronenbergs Shivers, fast i ansiktet och inte format som penisar). Och epidemin sprider sig snabbt. Ja, faktum är att hela skeppet är instabilt.

Av alla vändpunkter som finns i alla Star Trek-avsnitt så måste väl ändå Course: Oblivion ha en av de mest underbart deppiga. Jag menar, det antyds ju här och där att allt inte riktigt hänger ihop kontinuitetsmässigt med resten av serien. De pratar om lite äventyr som man inte riktigt känner igen och så. Men alla de små ledtrådarna faller på plats för oss tittare när huvudpersonerna i avsnittet själva inser att de och deras skepp inte är något annat än kopior. Så perfekta kopior, faktiskt, att de helt glömt bort att de är kopior. Det här är alltså de varelser som skapades i slutet av avsnittet Demon. Det som utspelades på en ogästvänlig planet där det fanns en kopieringslivsform som blev så förtjusta i erfarenheten av att vara människa att de försökte hindra Voyager från att lämna deras planet – men som mutades med lite dna-samplingar från besättningen så att de kunde skapa en egen kopia av allt och alla som fanns ombord. Dessvärre förträngde kopiorna alltså att de var kopior, och började också ge sig ut på den där långa färden hem mot Jorden. Men deras livsform var dessvärre känslig för warpmotorns strålning, och nu har de börjat falla sönder.

Det här är alltså avsnittet där allt kan hända, utan att få konsekvenser i de följande avsnitten, vilket ju ändå ger manusförfattarna viss frihet. Som att låta flera av huvudpersonerna dör – först ut är den lyckliga bruden B’Elanna. Alla som är kvar börjar få konstiga bölder och utslag när deras organismer börjar upplösas. En del ombord börjar också drabbas av mer existentiella problem när de får reda på att de är kopior. De börjar tycka att allt är meningslöst, framför allt uppdraget att ta sig hem till Jorden– det är ju egentligen inte deras hem. Och, vem vet, den riktiga Voyagerbesättningen kanske redan anlänt Jorden. Vad händer då när deras kopior anländer?

Helt identiska kopior verkar man inte heller ha skapat, för frågan är om inte den här versionen av Janeway är ännu mer envis än originalet. Hon ger inte upp hoppet (eller sina order) om att återvända till Jorden – kopia eller ej. Först när både skeppet och personalen nästan börjar bli suddiga i kanterna så ger hon efter för de andras tjat och bestämmer sig för att försöka återvända till demonplaneten, där de ju trots allt alla kan överleva. Som en av de sista åtgärderna ombord förbereder man en sond med alla skeppets loggar – ett sätt dela sin historia med omvärlden, som ett sätt att trots allt skapa någon form av mening med sin existens. Men sonden har visst också lösts upp – eller om det var utskjutningsmekanismen. Man skickar också ut en nödsignal. Men även det förgäves. Bara ett ögonblick för sent kommer den riktiga Voyager till undsättning, men då finns bara lösa rester av de kopierande organismerna kvar, flytande i rymden. Janeway och de andra har ingen aning om vad det är, eller att det på sätt och vis var sig själva som de kom för sent för att rädda.

Ganska ofta så har Star Trek-avsnitten ett slags fejkstart. Vi får vara med om något som vi sedan får reda på bara var ett holoäventyr, eller kanske en dröm eller vision. I Course: Oblivion är nästan hela avsnittet ett slags fejk. Men den här gången driver man det hela längre än att bara luras lite kort. Poängen med avsnittet är ju att personerna som är med i det inte själva vet att de är fejk, och man snuddar väl ändå vid någon form av existentiellt perspektiv här – skulle livet vara mindre värt om man fick reda på att man var en kopia? (Man kan ju också driva det hela ännu lite längre på egen hand, till en diskussion om den fria viljan och om det ens finns något unikt i ens person – men det är väl överkurs).

Jag är oerhört förtjust i det här avsnittet. Tycker att det var en extremt bra vändpunkt som allt byggde på. Och jag är nog lika förtjust som manusförfattarna över att man äntligen fick genomföra alla de där sakerna i serien som kontinuitetskraven oftast sätter stopp för. Som att gifta bort människor, låta huvudpersoner dö, eller låta hela Voyager gå i bitar (även om det här tydligen är den fjärde gången som det händer i serien, och sjunde gången som Janeway dör). Plus att alla avsnitt där folk går runt med ansikten som typ smälter bort är väldigt bra underhållning.

Betyg: 10/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 5, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 591 tv-avsnitt.

VOY: Resolutions. Det där ett insektsbett tvingar Janeway och Chakotay att leva nybyggarliv tillsammans med en apa.

voy resolutions 2

På ett plan handlar Resolutions om ett ständigt problem ombord på Voyager. Om befälet på rymdskeppet verkligen fortfarande kan organiseras som om skeppet är i kontakt med och en aktiv del av Federationens flotta, eller om det är rimligt att besättningen (som ju består av både Federationspersonal och individer från utbrytargruppen Maquis) åtminstone har ett visst inflytande på de övergripande beslut som fattas kring skeppets framtid. På ett helt annat plan handlar avsnittet också om en annan av de ständiga frågeställningarna ombord på rymdskeppet: Om och när Chakotay och Janeway kommer att ligga med varandra.

Den senare frågan ställs på sin spets efter att Janeway och Chakotay fått mystiska insektsbett efter ett ha landstigit på en obebodd planet. Ombord på Voyager gör bettet dem sjuka, men nere på den aktuella planeten blommar inte infektionen ut. Efter att hololäkaren gång på gång misslyckats med att finna ett botemedel så fattar Janeway ett drastiskt beslut. Att Voyager ska lämna henne och Chakotay kvar på planeten, och fortsätta sin långa resa hem utan dem. Befälet överlämnas till Tuvok som ju, lite oroväckande, är den mest fyrkantiga och reglementsrunkande person man kan hitta ombord. En sista instruktion lämnar Janeway dock till Tuvok och besättningen inför deras färd: kontakta inte Vidiierna för att försöka få tag i ett botemedel åt henne och Chakotay. De må vara i besittning av en väldigt avancerad läkarvård, men att förhandla med en civilisation som satt storskaliga organstölder i system är helt enkelt för farligt (det är ju faktiskt bara några avsnitt sedan de försökte borda Voyager senast). Gissa vad som händer sen?

voy resolutions 6Stämningen ombord på Voyager efter att man lämnat sina två ledare åt sitt öde på en obebodd planet är usel, till och med genomsnälle Harry Kim verkar vara beredd att dra igång ett myteri mot Tuvok för att rädda sin kapten. Tuvok håller stenhårt fast vid att följa Janeways order, men efter att han kallas till ett stormöte på bryggan så backar han. Eller, han försöker liksom inte låtsas om att han känt av den hotfulla stämningen, utan vill få det att framstå som han egentligen själv fattat beslutet om att ta kontakt med vidiierna.

Tuvok: In general, I believe it demonstrates faulty leadership to be guided by the emotions of a distraught crew. However, as Captain, I must not ignore the sensibilities of those I command. We will contact the Vidiians. This is my decision and mine alone. You are all absolved of responsibility in the matter. I will accept any consequences which may ensue. Lieutenant, set a course for the Vidiian convoy. Mister Kim, let me know when we’re within hailing range.

voy resolutions 5På den numera bebodda planeten forskar Janeway vidare för att själv kunna hitta ett botemedel mot infektionen. Men medan hon går upp i sitt forskande, så håller Chakotay på att bygga bo. Han snickrar, bygger ett badkar till Janeway och verkar rent allmänt  förbereda sig för att stanna på planeten för gott. Efter att han en kväll masserat Janeways axlar så blir det lite obekväm och kåt stämning i de två nybyggarnas stuga. De har då ett tala ut-samtal av det mer inlindade slaget. Jag tolkar ändå samtalets utgång som att Chakotay bedyrar att han finns där för Janeway, men utan baktankar eller drömmar om en romantisk eller sexuell relation. Givetvis talar han i gåtor och inte rakt på sak när det gäller sådana här delikata saker, vilket ju också lämnar öppet för lite andra tolkningar för hur samlivet utvecklas för de två. Innerst inne tycker jag ju ändå att det mest rimliga alternativet är att det blev ligga av. Antagligen direkt efter att de bestämt sig för att de inte skulle ligga. Lite som en kompis till mig berättade en gång  “så fort folk omotiverat börjar prata om att de är lyckliga i sina förhållanden med mig så vet jag att vi kommer att hamna i säng ihop redan samma kväll”.

För Tuvok blir det också lite svettigt. Vidiierna låtsas bara vilja hjälpa Voyager, och lägger sig istället i bakhåll. Endast med hjälp av den vidiianska läkaren Danara Pel (hon som räddades till livet Lifesigns) får man det serum som behövs för att rädda Chakotay och Janeway. Och enbart genom att detonera en antimateriabehållare kan man oskadliggöra och undkomma de vidiianska skeppen.

voy resolutions 3Och så uppstår den märkliga situationen att Voyagers besättning triumfatoriskt kommer för att undsätta Janeway och Chakotay, som liksom inte blir helt överlyckliga över att räddas. Man kan lite förstå dem. Livet på en grön planet är kanske ändå bättre än det i ett instängt och unket rymdskepp, till och med om planeten med jämna mellanrum plågas av elaka plasmastormar. Jag menar, med bara lite mer tid kanske Janeway hade kunnat få lite bättre kontakt med den apa hon träffar på planeten (Är apan möjligtvis en symbol för det barn som hon och Chakotay kanske hade kunnat få tillsammans?). Blicken hon ger sina tomatplantor när hon måste lämna skeppet känns också som om den hade passat i typ Sophie’s Choice (är det odlarseparationsångest eller barnlängtan som vi ser i hennes ägon). Och är det ändå inte lite märkligt att varken Janeway eller Chakotay, när de väl är tillbaka i sina fåtöljer på bryggan, ens med en min låter det märkas att de faktiskt delat något speciellt tillsammans på den där planeten. Det är för mig ändå bland det mest misstänkta med deras beteende. Något outrett finns det där.

Ett bra avsnitt, med både lite rymdskeppsaction, karaktärsutveckling och bitterljuv “det kan aldrig bli vi”-romantik. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är Janeways stela stunder med apan. Det samspelet känns faktiskt inte helt hundra.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 431 tv-avsnitt.