VOY: Dreadnought. Det med jakten på den skenande massförstörelsemissilen.

voy dreadnought 4

Dreadnought är idémässigt egentligen ett ganska klassiskt avsnitt, nästan som hämtat från originalseriens plotkyrkogård, men moderniserad och lyckosamt adapterad in i Voyageruniversumet. Det är nämligen inte bara Voyager som kastats iväg från alfakvadranten till deltakvadranten. Även en obemannad cardassisk missil rasar runt där, sökande efter det mål den blivit programmerad att utplåna. Som om inte det räckte så är B’Elanna Torres något av den där missilens gudmor. Att den nu är nästintill omöjlig att stoppa är i mångt och mycket hennes verk. Missil är förresten kanske något av ett understatement. Det här liknar mer ett obemannat stridsskepp med ett självmordsuppdrag.

voy dreadnoughtFrån början skickade missilen ut i alfakvadranten av cardassierna för att förstöra en av rebellorganisationen Maquis baser. B’Elanna, som på den tiden var en av rebellerna, lyckades ta sig ombord på den och ändra dess programmering. Hon la inte bara till en massa nya säkerhetsprogram och ett nytt cardassiskt mål, som en lite narcissistisk grej så bytte hon också ut datorns röst till sin egen. Lite kärleksfullt döpte hon och de andra rebellerna om missilen till Dreadnought. Sen försvann den, och de tänkte inte mer på det. Men när Dreadnought nu dyker upp i deltakvadranten så är den förbannad och irriterad, man skulle rentav kunna säga att den blivit faktaresistent och paranoid.

voy dreadnought 3Dreadnoughts programvara vägrar att gå med på att den hamnat i Deltakvadranten (det är för osannolikt). Den identifierar planeten Rakos som en cardassisk utpost, och beger sig dit för att spränga och förstöra. När B’Elanna transporterar sig över till missilen och där försöker ändra programmeringen så anser datorn det mest troligt att hon har blivit tvingad till detta av cardassiska agenter och stänger ute henne från styrsystemet. Och så där håller det på. Programmet förutser de flesta av B’Elannas trick, och situationen blir förstås lite extra bisarr av att B’Elanna tvingas argumentera med en dator som har hennes egen röst och vars säkerhetsrutiner hon själv varit med och skapat. Ett av tricken som B’Elanna trots allt lyckas med är att dra igång en säkerhetskopia av ett gammalt cardassiskt styrsystem i datorns minne. På det viset blir det åtminstone en stund kaos i systemet, när de två olika operativsystemen bägge försöker få kontroll över missilen. Men bara för en stund.

Hotet mot Rakos blir så allvarligt att Janeway evakuerar Voyager och är beredd att offra såväl skeppet som sitt eget liv för att stoppa missilen, allt för att rädda två miljoner liv på Rakos. Hon hinner aktivera den gamla goda självdestruktionsfunktionen ombord, med den klassiska nedräkningen (visst kan man aldrig få nog av de där meddelandena om hur många minuter det är kvar till skeppet ska sprängas i bitar?). Lyckligtvis hinner B’Elanna (förstås) oskadliggöra missilen i sista minuten. Och lyckligtvis hinner man (förstås) transportera henne tillbaka till Voyager innan den sprängs i luften.

Värt att notera: Invånarna på Rakos är extremt misstänksamma mot Janeway. Kazonernas smutskastning av Voyager har verkligen fungerat. Men när Janeway och hennew crew på slutet räddar livet på två miljoner Rakoser så innebär det att hon kanske skaffat sina första vänner i kvadranten.

Lika gemytligt är det inte ombord på Voyager. Chakotay och Tom Paris har ytterligare en av sina konflikter. Paris pallar helt enkelt inte uppprätthålla all formalia och disciplin när man befinner sig så långt hemifrån. Samtidigt fortsätter den svekfulle besättningsmannen Jonas att läcka information till kazonerna. Men han får fortfarande inte prata med sin gamla kollega Seska på videochatten, utan bara en underhuggare. Här är det något som är skumt!

voy dreadnought 6Wildman, den gravida besättningsmedlemmen på Voyager dyker upp i serien på nytt. Den här gången i ett  samtal i sjukstugan om problemet med att välja namn till sitt kommande barn. Vi kan väl säga att hololäkaren kunde relatera till den problematiken. Han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska heta, och visar sig ha en fantastisk förmåga att dissa i stort sett alla namnförslag som stackars Wildman kom med. Det här segmentet utgjorde avsnittets komiska inslag, som den här gången låg precis i början av avsnittet. Betydligt smartare än att låta ett running gag gå parallellt med ett bitvis rätt så ödesmättat innehålll.

Att det kan bli oanade konsekvenser av datorprogrammering känns som en Star Trek-trope från originalserien, där man ju gång på gång stötte på artificiella intelligenser som antingen missförstått eller bokstavstolkade sina uppdrag. En viss inspiration från 2001 och Jag, Robot finns väl också invävd i Dreadnought. Tycker ändå att man lyckats hotta upp den här plotten på ett riktigt bra sätt, och byggt upp en schysst, om än lite enkel, intrig. Stilpoäng för detaljen att missilens dator har B’Elannas röst och att det finns en personlig historia om svek mellan Chakotay och Torres i back storyn kring den arga missilen. Sedan kan man ju alltid förundras över märkliga detaljer, som att cardassierna designade ett helt, och ganska snyggt, kontrollrum för en obemannad missil. Eller det faktum att Dreadnought faktiskt verkar ha bättre bestyckning än de “vanliga” cardassiska stridsskeppen.

Betyg; 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 415 tv-avsnitt.

Where silence has lease. Det som handlar om ett svart hål som inte är ett svart hål.

tng silence 1  “Oj, vilket stort svart hål som ligger här framför oss mitt ute i världsrymden! Det är jättekonstigt för det verkar vara ett svart hål som är helt tomt inuti, tommare än antimateria! Jaså, Worf, du har hört en klingonsk myt om svarta hål i rymden som slukar rymdskepp? Intressant! Kör nu vårt eget skepp så nära som möjligt så vi kan kolla in det här svarta, tomma hålet som precis käkat två upp av våra sonder utan att vi har förstått hur det gick till. Hmmm. Det ser fortfarande svart ut. Vi kan väl köra liiiiite närmre så vi kan se hur ingenting ser ut på nära håll?”

Ibland är science fiction precis som skräckfilmer. För att driva handlingen framåt måste alla i varje enskild situation alltid fatta det sämsta möjliga beslutet. I det heliga utforskandets namn måste alltså Enterprise åka alldeles för nära det stora, svarta, okända fenomen som man stöter på mitt ute i rymden.

tng silence 2Det kan ju bara sluta på ett sätt. Inte helt överraskande slukas alltså även Enterprise av det mystiska molnet, även om det tar ett tag innan Picard och de andra faktiskt inser att de är fångade inuti den intergalaktiska motsvarigheten till en valbuk, utan några möjligheter att kommunicera med omvärlden. Eller ska jag kanske lämna de bibliska referenserna därhän och istället beskriva platsen de befinner sig på som världsrymdens motsvarighet till ett sterilt, lysrörsupplyst laboratorium? För i själva verket är Enterprise och dess besättning satta under observation där i det svarta hålet. De är, som någon uttrycker det i avsnittet, råttor i laboratoriet. Och olyckligtvis ska försöksdjuren den här gången användas för att undersöka vad själva dödsögonblicket innebär för de,. Och experimentet inleds förstås med den ende svarte mannen på skeppets brygga (se bild ovan).

Besättningen får till sist kontakt med det svarta molnets livsform, hen väljer att visa sig på ett sätt som de kan förstå, säger han, vilket i det här fallet betyder att han ser ut som något som får mig att tänka på, i tur och ordning, 1. ett slags gullig jättesköldpadda, 2. en mysig Disneydrake eller 3. en bebisdinosaurie. Eventuellt finns det en poäng med att försöka se så gullig ut som det bara går när man ska förhandla med en kapten om att få döda hälften av hans besättning i forskningssyfte.

Och det är väl den där vetgirigheten som till sist blir nyckeln när Picard ska lista ut ett sätt att fly från molnet. För vad irriterar en nyfiken livsform mest? Jo, först gör man ingenting. Det ger lite andrum. Sen höjer man insatsen och hotar att spränga sig själv och hela skeppet i luften (vi kan i det här avsnittet förresten konstatera att självdestruktionsfunktionen på skeppet numera är betydligt smidigare och mer lättstartad än i originalserien eller filmen. Inga säkerhetskoder behöver längre rabblas i det oändliga, utan det räcker med att datorn känner igen rösterna på  de två personer som ger kommandot). Inför risken att gå miste om både forskningen och forskningsobjektet så backar det svarta molnet/hålet med gullisansiktet och låter Enterprise fara och flyga.

Först var jag lite imponerad av det här avsnittet, som innehöll ett manus med ovanligt många oväntade vändpunkter. Men som vanligt så slutar det hela ändå i något slags jaha-upplevelse. Måttligt imponerande, helt enkelt.

Rent generellt känns det annars som om uppläggen i säsong två är lite  snyggare, manusen lite skickligare skrivna och skådespelarna mer hemma i sina roller (förutom Jonathan Frakes, vars Riker alltid står och fånler i fel situationer). Men jag förstår fortfarande inte vart serien är på väg, egentligen? Jag har verkligen ingen aning efter det här avsnittet. Det känns lite som om jag och min startrekathon fortfarande befinner mig kvar i det svarta molnet/hålet (som inte är ett hål)

Bästa scenen: När Riker och Picard diskuterar hur lång tid de ska sätta nedräkningen på när de ska spränga Enterprise.

RIKER: Initiate auto-destruct sequence.
COMPUTER: Desired time interval?
PICARD: Stand by. Interesting question. How long to prepare to die?
RIKER: What would be the least painful to our crew? Move to it quickly, or allow them time to prepare for it thoroughly? Well, twenty minutes? Nice round figure.
PICARD: Initiate auto-destruct. Interval, twenty minutes.

De kommer överens om att 20 minuter är en lagom lång tid att förbereda sig på döden. Inte så kort att det blir chockartad, men inte så lång att man hinner få panik. En glimt av allvar där, i ett annars ganska tramsigt manus om allvarliga saker.

Ambivalent till: Ja, men jag tng silence 3klarar däremot inte av fler av de där pedagogiska scenerna i stil med att “Picard berättar för svart moln-monster med babyfejs vad döden egentligen innebär”. Han är kapten för ett rymdskepp, ingen filosof. Det är smärtsamt tydligt.

Värst: Att inleda den där första teasern innan förtexterna med en scen som innehåller en massa lyxigt våld och slagsmål och sånt där, för att sedan avslöja att det vi sett bara var ett iscensatt bråk på holodäcket, det är faktiskt inget annat än att fuska. Lite som en manusförfattares motsvarighet till en lösnäsa. Men visst, jag förstår att man var tvungna att fejka lite action, för det är tunt med den varan i det här avsnittet. Dessvärre är själva slagsmålskoreografin i den här öppningsscenen fullt i klass med originalserien i dess sämsta ögonblick. Iiiiih!

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 130 tv-avsnitt.