(För att hänga med på vad som händer i det här avsnittet rekommenderas läsning av blogginlägget om den första delen av detta dubbelsavsnitt)

Jag såg förstås del 1 och del 2  i följd av The Best of Both Worlds. Trodde, lite naivt, att de spelats in back to back, vid samma tillfälle. Men så enkelt går det förstås inte att göra saker och ting på TNG-kontoret. Man måste ta lite semester mellan del ett och två. Och kanske vänta på att serien förnyades ytterligare en säsong. Men trots att upplösningen inte var skriven när del ett spelades in, så känns avsnitten väl sammanhållna. Picard har lite mer svart smink i ansiktet, det är väl den största skillnaden.

Mest i det här avsnittet gillade jag det faktum att borgerna assimilerat Picard och fått tillgång till hans minnen och erfarenheter. Rikers utmaning blir alltså att göra en attack och en manöver som Picard inte skulle kunna förutse. För nu är det dags för Den Stora Upplösningen. Mänsklighetens hela överlevnad står på spel, och stämningen ombord på Enterprise har väl aldrig påmint mer om den i Battlestar Galactica  –  det vill säga folk är fullt medvetna om att det kommande slaget mot borgerna kan bli det sista de gör i livet. Vad ägnar sig manusförfattarna då åt? Tja, de skriver en scen med ett lite halvformellt möte, till exempel. Där Riker utser sin efterträdare som försteofficer ombord på Enterprise. Ibland blir jag bara sjukt trött på hela det här militäriska systemet ombord på Enterprise. Det känns som att det viktigaste budskapet i det här avsnittet är vikten av formalia och rangordning ombord. Att den här hypermilitära organisationen går humanismens ärenden är egentligen det mest osannolika med hela The Next Generation.

Resten av de smått märkliga valen i del två av The Best of Both Worlds förklaras med de budgetramar som finns för serien och som vi då och då blir plågsamt medvetna om. Till att börja med så får vi ju aldrig se det stora slaget mellan Stjärnflottan och borgerna under kubens färd mot Jorden. Bara vara med om efterspelet. Färdas genom de brinnande vraken av fler av flottans skepp än vi någonsin sett samtidigt i serien. Visst, det är en magnifikt sorglig och ödslig scen,  men det är ju trots allt inte som att vi är extremt bortskämda med storslagna rymdslag i Star Trek. Kunde vi inte fått se lite pang-pang åtminstone?

Andra lösningar känns mest lite enklare än de borde. Borgernas märkligt slappa inställning till säkerhet ombord på sin kub (det vill säga att de uppfattar Enterprise besättning som ett så obetydligt icke-hot att de långa stunder fått spatsera omkring nästan ostörda ombord på borgskeppet) har i och för sig skärpts något. Men det verkar ändå lite för enkelt för Worf och Data att kidnappa tillbaka Picard, nästan lika simpelt som det var när borgerna snodde honom från Enterprise i förra avsnittet.

Så hur ska då Enterprise kunna lyckas med det Stjärnflottan misslyckats med. Ett enda skepp mot borgernas kub. Förstärkt av att man assimilerat Picards hjärna till sitt kollektiva medvetande. Jo, då är det dags för seriens största släng av hackerromantik hittills. Data lyckas via Picards borg-hjärna ta sig in i motståndarsidans interna kommunikationsnätverk och programmera in kommandot för att alla ska gå och lägga sig. Geek-extravaganza! En tydligare eftergift till den förväntat nördiga kärnpubliken av serien har jag inte varit med om sedan Wesley Crusher skrevs in i serien.

Men min största invändning är nog trots allt det egentliga slutet där borgerna SPRÄNGER SIG SJÄLVA I LUFTEN. Inte ens det smutsiga arbetet måste Enterprise-crewen besvära sig med ta itu med. Otroligt….bekvämt för alla inblandade. Framför allt med tanke på hur vida överlägsna borgerna varit jämfört med Federationen så här långt. Nå, faran är väl inte helt och hållet över, jag antar att vi lär ju se mer av borgerna framöver. Eller vänta, det vet jag helt säkert. För jag hann ju inte inte stänga av trailern för säsong fem tillräckligt snabbt när jag påbörjade säsong fyra.

Okej, så jag raljerar lite. Men trots gnället ovan så är det här ett helt okej The Next Generation-avsnitt. Man är åtminstone konsekventa i den anti-estetik som jag skrev om i förra inlägget. Det här är inte en serie som andra. Här är det hjärnkapacitet som ska imponera på tittaren, snarare än action. Och en scen där skeppets ledningsgrupp har möte smäller alltid högre än smetigt känslotjafs.

Förresten, blev helt lycklig när jag häromdagen lyssnade på den nya podcasten Saturday Morning Trek och de drog ett skämt om det futtiga ingripandet mot borgerna i  The Mars defence perimeter (det hela var över på cirka tio sekunder) och….jag förstod det. Det hade jag inte gjort för bara en vecka sedan. Ibland tror jag att det här projektet är värt att genomföra bara för lyckan av att förstå ytterligare ett internt Star Trek-skämt i en podcast.

Betyg: (en svag) 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 177 tv-avsnitt.