Tag: sammanhängande intriger

Star Trek-serier. Gold Key #50: The planet of no life. Återträff med Sanoorerna och en bihandling om nepotism inom Stjärnflottan.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet så hittar du mer om Discovery.

Tillbakablickandet fortsätter. Förra numret av Gold Keys Star Trek-serietidning var en fortsättning på ett gammalt avsnitt från originalserien. Och här blir det nu en del två av ett legendariskt äventyr i den tecknade serien. Har man svårt att komma på nya idéer, eller har någon från Star Trek-HQ surnat till över allt för fantasifulla fantasier i den tecknade serien?

Hur som helst så innebär det här, precis som i Star Trek #49, att en hel del rutor i den här serien går åt till att rekapitulera vad som redan har hänt. Det är lite synd, och ger en lite rumphuggen känsla på hela anrättningen. Men som extremt överinläst på de tecknade serierna är jag förstås glad över att få träffa de där hemlösa rymdvarelserna utan näsor på nytt.

Själva storyn är också redan från början ovanligt surmulen, för att handla om Federationen och Stjärnflottan. Enterprise ska få ett nytt tillskott till sin besättning. Jinz, en ung man med en farsa som är Stjärnflottehöjdare. Men redan innan han sätter sin fot på skeppet har Scott och McCoy dömt ut honom som en bortskämd nolla som bara tagit sig fram genom nepotism. Men när Jinz väl transporterats över till Enterprise så är han väldigt tydlig; han har inget intresse av att göra en karriär inom Stjärnflottan, han ville aldrig komma till Enterprise, utan hade varit fullständigt tillfreds med en mindre prestigefylld plats att tjänstgöra på.

Kirk tror fortfarande på att det ska gå att få den här killen att ändra åsikt, så han tar med honom på ett landstigningsuppdrag. Mitt ute i rymden har man nämligen på nytt stött på sanoorerna. Det där folket som återvände till sin hemplanet efter 500 000 år, bara för att inse att det bodde folk där. Och när man försökte vräka de nya invånarna (som egentligen var ättlingar till de svaga och gamla som sanoorerna lämnade kvar när de drog) så gick Kirk och hans manskap emellan. Nu har man i stället flyttat till en radioaktiv planet, där man på ett nästan mirakulöst sätt utvunnit livsmedel och förnödenheter av någon form av mossa.

Men alla är inte så glada över den nya tillvaron. Ett gäng yngre människor kallar sig själva för Returners, och har inte gett upp tanken på att återvända till sin gamla planet. När Kirk nu kommer på besök är de bara intresserade av hämnd. Efter ett extremt snabbt maktövertagande så tillfångatar man Kirk och Jinz, och vägrar sedan att ge dem motgiftet för den radioaktiva strålningen, vilket innebär att deras hud och kropp efter ett tag börjar bli genomskinlig på ett jättekonstigt sätt.

Som vanligt är det McCoy, Spock och vetenskapen som räddar Kirk och hans besättning. Uppe på Enterprise har man kommit på ett sätt att få planeten som Ssanoorerna bor på att börja blomstra. Och när de börjar bomba planeten med den här genesisliknande kemikalien så ändrar även de flesta returners. Varför krig när man kan bo i ett grönskande paradis i stället?

Men inte alla. Rebelledaren gör ett försök att skjuta Kirk innan hans revolution hinner blåsas av. Den unge Jinz offrar då sitt eget liv för att rädda Kirk. Detta trots att han var beredd att offra Kirk för att själv få överleva för bara en liten stund sedan. Och på Jinz begravning tänker Kirk mörka tankar om den som egentligen är mest skyldig till den unge mannens död: en far som tvingade sitt barn att gå i hans fotspår. Ett ovanligt mörkt slutackord för den här serien, och ett slags kommentar kring Stjärnflottans inre liv som vi inte får se så mycket av.

Lite udda känns förresten även den lättklädda klädsel som Sanoorernas värdinna för utomplanetära besök har.

Det här är nummer 50 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i januari 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 775 tv-avsnitt.

ENT: Dead Stop. Det med rymdskeppsverkstaden som tar betalt i liv.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

En helautomatiserad rymdskeppsverkstad som fixar Enterprises skador på nolltid, och passar på att läka ihop Reeds skadade ben när den ändå håller på – vad skulle kunna gå fel? Tja, som det faktum att verkstaden har en dold post i sin faktura. Den passar i smyg på att sno en person ur varje besättning som lagar sitt skepp på stationen, och ersätter den med en identisk, men död, kopia. Sen använder den sina fångars hjärnor för att förstärka sin egen databas.

Givetvis upptäcker Phlox det här, och fritagningsförsöket av den bortförde Mayweather blir rött rörigt, och slutar faktiskt med att hela verkstaden sprängs i bitar. De andra varelserna som tagits som betalning av verkstadsstationen måste man lämna åt sitt öde – deras hjärnor var för skadade för att man skulle kunna separera dem från verkstadens huvuddator. Lite deppigt slut, alltså. Jag som höll på att återfå mitt förtroende för servicekänsla och hantverskunnande under det här avsnittet.

First contacts?  Man pratar lite med ett tellaritiskt fraktskepp. Det var första gången man hade kontakt med dem, tror jag bestämt. Vem som byggt den där helautomatiska verkstaden är däremot fortfarande en gåta.

Vårdslöst beteende? 

Jag är givetvis emot att en serviceinstans tar betalt i människooffer. Ändå är det något som liksom gör ont i mig när Enterprises besättning sabbar hela rymdstationen och bara lämnar spridda vrakdelar efter sig. Och ska man vara lite petig så är det ju ett faktum att Enterprise inte ens betalade för utförda tjänster, det bränsle man lämnade i betalning var ju i själva verket en bomb. På något sätt inbillar jag mig att man inte kommer undan med obetalda skulder i den här galaxen. Jag föreställer mig nu att den interstellära versionen av Intrum Justitia är på jakt efter Enterprise. Framför allt eftersom avsnittets allra sista bild visar hur rymdstationen är i full färd med att laga sig själv.

Matvanor: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden i galaxen har också en restaurang med fiffiga replikatorer. Tucker smakar på havskatten, och ger ett högt betyg. Sättet som man diskuterar tekniken på indikerar att Enterprises replikatorsystem är primitiva i jämförelse. När kommer avsnittet som förklarar allt kring mathanteringen på Enterprise? Detta är något jag tänker på under varenda avsnitt jag ser.

Sexytime: Lite omotiverad exponering av Mayweathers överkropp är det enda som bjuds i den vägen i det här avsnittet. Dessutom så “dör” han några minuter senare, så kanske snarare någon form av kiss of death här.

Transportörtrubbel: Den helautomatiska rymdskeppsverkstaden har ett fiffigt försvarssystem. Så fort en inkräktare kommer för nära huvuddatorn så transporterar man bort dem. Men inte ut i rymden utan tillbaka till skeppet, där de här hemma. Däremot verkar det räcka att överlista ett sånt försvarssystem för att ta sig hela vägen in i det allra heligaste. Annars hade man inte kunnat få ihop det här avsnittets intrig, förstås. Och som vanligt är det förstås själva fritagandet som är tristast i hela avsnittet.

Det här kändes precis som…
En fortsättning! Enterprise visar här hur man inte har någon ångest alls över att använda sig av en sammanhängande intrig från avsnitt till avsnitt. Enterprise skadas allvarligt i ett avsnitt? Tja, då gör vi väl ett avsnitt om hur man lagar skeppet! Det låter kanske lite mesigt för en modern tv-tittare, men sett i hela flödet av Star Trek-serier är det här i det närmaste revolutionerande i all sin enkelhet.

Det är något med den helautomatiska rymdskeppsverkstaden som får mig att tänka på Douglas Adams. Det behövs liksom bara att man skruvar handlingen en millimeter eller två så är man mitt uppe i ett kapitel av Liftarens guide till galaxen. Tror det är därför jag gillar det här avsnittet, trots att det är ganska ojämnt.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 691 tv-avsnitt .

ENT: Cold Front. Det med tidsresenären, det portabla observatoriet och sulibanagenten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Vad är dealen? 

Den oavslutade storylinen från pilotavsnittet dyker äntligen upp igen i Cold Front. Men det är inte som att vi får särskilt många frågor besvarade, snarare blir allting ytterligare mer komplicerat. Vem är till exempel den märklige figuren från framtiden, han som kommunicerar med genetiskt förbättrade sulibaner genom någon form av tidskammare. Vad handlar det kalla tidskriget egentligen om, och vem är egentligen onda eller goda i den här konflikten. Det enda jag är helt säker på efter Cold Front är att en fortsättning följer.

Archer och hans besättning är lika förvirrade som jag efter det här äventyret. Det blir ju extra svårt att förstå vem som är ond och vem som är god när det är en sulibanagent som förhindrar att Enterprise sprängs i bitar. Han som vi ju var ense om var en skurk. Eller så var räddningen av skeppet bara ett sätt att köpa tid för att sno utrustning och döda den där tidsresetjänstemannen, Daniels, som också plötsligt gav sig till känna i det här avsnittet.

Daniels har nämligen en bärbar mojäng som fungerar som ett slags tidsobservatorium. Genom det kan man observera andra tidsresenärer och olika händelser i tiden.Scenen där han presenterar sin manick för Archer är väl lite av det här avsnittets höjdpunkt. Daniels förklarar att han kommer från den organisation som försökt styra upp det här med tidsresandet i galaxen. Under Daniels tidsperiod får man bara resa i tiden som en del av forskningsarbete. Men alla är inte överens om att det där är en bra idé, så nu pågår det ett Temporal Cold War, ett kallt krig om tiden, med andra grupper från olika tidsåldrar som mer eller mindre skiter i regelverket.

Daniels hinner visa och berätta en del, men ganska snart dödas han av sulibanagenten, Silik, som tydligen arbetar för en av de där laglösa tidsresenärerna. Fast själv hävdar Silik att även Daniels kommer från en fraktionerna som slåss om kontrollen över tiden. Varken Archer eller Enterprise verkar däremot vara Siliks huvudmål under den här operationen. Det han egentligen är ute efter är Daniels observatoriemojäng. Men den lyckas Archer förstöra innan Silik drar iväg från Enterprise.

Några nya kontakter?  Här träffar man på borothanska pilgrimer som vallfärdar till platsen där de tror att universum föddes. Här ska man kolla på ett rymdfenomen som inträffar vart elfte år. Borothanerna är i varje fall enormt mycket trevligare än kaptenen på skeppet de färdas med, en man vid namn Fraddock (döpt efter Haddock?). På nytt möts Archers sällskaplighet och intresse att lära känna nya raser med kalla handen från andra:

Ordväxlat:

ARCHER: My name is Archer. I’m Captain of the starship Enterprise. We’re from Earth. We thought we’d introduce ourselves.
FRADDOCK [on viewscreen]: Pleased to meet you. What do you want?
ARCHER: Nothing. We’re new to this region and we’re eager to make contact with other species.
FRADDOCK [on viewscreen]: Oh.

Vårdslöst beteende? De där pilgrimerna var ju sällskapliga och mysiga, men det var under deras rundtur på Enterprise som den där sulibanen lyckades smyga sig in på skeppet. Tycker generellt att det är en dålig idé att ha för mycket oreglerade studiebesök på rymdskepp. Se bara vad som hände i Voyager när en massa ex-borger dök upp och stökade till det.

Personlig utveckling: Det hade ju varit lite snyggare om tidsresenären Daniels hade dykt upp lite tidigare i serien, att vi hade sett honom skymta förbi i mässen för några avsnitt sedan. Om han gjorde det är det i varje fall inget jag minns. Nu kommer han in i handlingen lite för hastigt, från ingenstans. Lite slaskigt och slarvigt, tycker jag.

Men det är antagligen inte det sista vi ser av Daniels. Efter att sulibanen dödat Daniels beslutar sig Archer för att försegla hans gamla rum på ett nästan lite övertydligt sätt. Visst känns det som en väldigt tydlig hint om en fortsättning? Tidsresenärer har ju en förmåga att resa i tiden just när de ska dö.

Matvanor: Pilgrimerna fastar egentligen under den här heliga perioden, men gör ett undantag för maten som serveras på Enterprise. De har också med sig någon form av dryck som tydligen gör rymdfenomenet man ska observera till en ännu starkare upplevelse.

Filmvetenskap: På Enterprise verkar i varje fall Jordens filmkonst fortfarande anses viktig och intressant. I det här avsnittet pratar man om en regelbundet återkommande filmkväll där mästerverket “Night of the Killer Androids” visats. En av 50 000 filmer som finns i skeppets databas. Var det holoäventyren som dödade filmkonsten på Federationens skepp?

Transportörtrubbel: Vem behöver en transportör när man bara kan kasta sig ut i rymden och landa på sitt eget skepp, som sulibanen Silik gör i det här avsnittet. Detta följs för övrigt av en av de minst övertygande scener jag sett i genren “oj, någon öppnade just en lucka i ett rymdskepp”. Kändes inte Archers kamp mot elementen en smula lam?

Det här kändes precis som… den tydligaste associationen jag gör är ju avsnittet när tidspoliserna griper in i Voyageravsnittet Relativity. Men är Daniels från samma organisation, eller ens samma tid?

Jag blev glad när jag insåg att Enterprise i och med det här avsnittet frångår principen om självständiga avsnitt. Däremot är Cold Front betydligt mindre tillfredsställande än seriens första avsnitt som det här ju är en fortsättning på. Det här är lite för mycket av ett typiskt upptaktsavsnitt, där egentligen varje svar på en fråga leder till hundra nya frågetecken. Jag antar också att det här är en storyline som bara kommer att återkomma då och då under seriens lopp, så frågan är när och om mina frågor får ett svar.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 673 tv-avsnitt.