Mitt späckade schema just nu tillåter inte riktigt den närläsning av Star Trek-serierna som jag gjort tidigare, men här kommer i varje fall lite reflektioner kring första säsongen av Star Trek: Strange New Worlds.
Jag fyllts av irritation, utmattning och ilska när jag sett dem. Kommentarerna online från olika ortodoxa Trekkers som triumferande sagt något i stil med att: DET ÄR DE SJÄLVSTÄNDIGA AVSNITTEN SOM ÄR STAR TREK, DÄRFÖR ÄR STRANGE NEW WORLDS OCKSÅ DEN BÄSTA STAR TREK-SERIEN SEDAN VOYAGER. Jag kanske har skrivit det här tidigare, men det är få saker som gör mig så frustrerad som Star Trek-fundamentalister, de där som hellre vill att nya Trek-serier läggs ner än att något som de inte gillar ska få smutsa ner Star Trek-universumet. En del av de här fansen var mycket nöjda med Strange New Worlds – även om vissa förstås nästan fick hjärnblödning av den förtida introduceringen av gorner i tidslinjen. Själv var jag lite på min vakt. Hur ska man hantera att man charmas av just den Star Trek-serie där Enterprise på nytt bossas av en vit patriark? Den som dryper av retronostalgi?
Faktum är att det finns lite av ett skön kille-syndrom över hela Strange New Worlds. Den liksom surfar fram i svallvågorna efter systerserierna som ansträngt sig till det yttersta för att expandera, modernisera och förnya Star Trek-konceptet. Strange New Worlds kan vräka på med bakåtblickande och nostalgi i stället. Och eftersom persongalleriet i serien i stor utsträckning redan haft en test run i en säsong av Discovery kunde producenterna kallt räkna med att det redan fanns en fanbase för huvudpersonerna och deras äventyr. Kanske är det den vetskapen som gör att hela serien berättas på ett lite effortless sätt. Med ett slags lugn som kommer sig av att man inte behöver överprestera, inte behöver uppfinna Star Trek på nytt, utan snarare i mångt och mycket vila i att utnyttja tonen och tematiken i originalserien. Lyckligtvis drar man sig inte för att skriva om tidslinjen när det behövs, annars hade det blivit lite för tradigt.
Hade Strange New Worlds varit först ut i den här omgången av Star Trek-serier hade jag antagligen inte varit lika positivt inställd. Då hade franchisens vårdnadshavare känts alltför tillbakablickande och fega. Men nu var det perfekt tajming för att ge ett lite mer avslappnat alternativ till de andra serierna. Det samtidiga gravallvaret finns förstås även i den här serien, men portionerades främst ut i början av säsongen och i säsongsavslutningen. Däremellan kunde man kosta på sig avsnitt som det där Spock och hans flickvän bytte kroppar med varandra (en klassisk bodyswap-intrig), eller en Alien rip-off där besättningen försöker komma tillrätta med livsfarliga Gorn-yngel, samt avsnittet där hela besättningen var involverade i återskapandet av en medeltida saga. Allt genomfört i klassisk Star Trek-anda, där man kan tillåta sig lite mer lättviktiga avsnitt i mixen för att uppnå rätt charmfaktor.
Det gör att vi som tittare i alla fall för korta stunder tillåts glömma bort att den här säsongen egentligen handlar om hur kapten Pike hanterar vetskapen om sitt kommande öde. Pike går från att först vara deprimerad till att så småningom fyllas av ett slags märkligt dödsförakt. Eftersom han ändå vet hur han kommer att sluta, kan han på vägen dit utsätta både sig själv och besättningen för enorma risker. För att profetian ska stämma måste ju både han och skeppet klara sig igenom just den dagens prövningar.
Sista avsnittet i den här säsongen, som helt viks åt Pikes profetia, innehöll i och för sig tillräckligt mycket material för fylla mer än en halv säsong av Discovery, men hanterade faktiskt det där med tidslinjer och hur ett enskilt beslut kan förändra hela Federationens framtid på ett ovanligt lättfotat sätt. Och eftersom större delen av avsnittet handlade om något som bara eventuellt skulle kunna hända i framtiden behöver inte heller sura Trek-fundamentalister bli vansinniga över skildringen av romulaner här.
Sen är det ju en extra bonus att uppskattningen för kapten Pike den här våren gjort att två av mina twitterflöden på något vis förenats – såväl Trek- som bögtwitter verkar falla i farstun för Anson Mount. Även om en del av inläggen framför allt handlade om hur Pikes hår ökade i volym, så till den grad att den eventuellt skulle kunna utgöra en egen entitet längre fram i serien.
Star Trek: Strange New Worlds, säsong 1.
Alltså följer Voyager med Gath till hans planet Sikaris (har Janeway aldrig hört talas om att man inte ska följa med främmande gubbar som bjuder på godis?). Väl på planeten så fröjdas besättningen, Janeway får en ny outfit i gåva och man samlar in fröer och växter. Men allt är inte bara analogt på Sikaris. Det visar sig att man också har en fantastisk variant på en transportör, som lätt kan förflytta en person eller ett skepp 40 000 ljusår. Typ mer än hälften av distansen som Voyager har hem. Men tekniken omgärdas av vissa regler, så när Janeway frågar om de får ta del av tekniken så blir svaret nej.
Det här är ett avsnitt som går från extrem tafflighet till att vara riktigt, riktigt bra. Men om vi börjar med det dåliga, när jag såg scenen där Kim raggar upp en sikarisk tjej vid en märklig maskin så var min första impuls att snabbspola igenom resten av avsnittet. Manusskrivande när det är som bäst:
Jag var helt beredd på att räkna ut det här avsnittet som ytterligare en Star Trek-story om en paradisliknande planet som visar sig gömma mörka hemligheter. Men så visar det sig handla om något helt annat: om Janeways förtroende för sin besättning, om hur längtan hem verkar sätta alla regler ur spel, hur misstron mot Federationens regler på nytt bubblar upp hos de före detta rebellerna som nu hamnat på Voyager. Det är lurigt och smart gjort, och blir riktigt bra när Janeway får reda på allt som hänt. För det är då, i det här avsnittets sista scener som det bränner till. Mycket tack vare Kate Mulgrew. Hennes ansiktsuttryck när hon inser att alla hennes närmaste medarbetare brutit mot hennes order gör lite ont att titta på.