Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).
I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.
En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).
En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:
I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.
Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.
Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.
Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.
Michael: He… I don’t know what he was.
Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?
Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.
Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.
Federationens sista strid?
Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.
Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.
Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.
Svampodling på månen
Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.
Som helhet…
Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!
Betyg: 8/10
Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.
Jag vet inte. Det här avsnittet…det liksom bryter av en hel del mot den annars lite högtidliga hållningen som Deep Space Nine haft när det gäller Bajoransk religion och 
Ja, premisserna i det här avsnittet är faktiskt så pass weirda att jag funderar på om de inte hade passat bättre för den där parodiboken 
B-handlingen är inte heller direkt seriens starkaste. Den handlar om att doktor Bashir blir rätt så nervös över att han gått till final i en stor läkartävling. Från att från början bara ha varit smickrad över att ha blivit nominerad så lyckas folk omkring honom hissa upp förväntningarna så han till sist tror att han har en chans att vinna – trots att priset vanligtvis brukar delas ut efter lång och trogen tjänst. Fattade inte poängen med storyn förrän jag läste backstoryn. Intrigen har fått sin inspiration från när The Next Generations sista säsong blev nominerad till en Emmy för bästa dramaserie. Även där lyckades folk bygga upp förväntningar, trots att man innerst inne visste att man var chanslösa.
Men det här avsnittet tar ändå itu med en del av sexismen. Quark skaffar sig nämligen en ny medhjälpare: Pel, en ung ferengier med stora ambitioner och en enorm kunskap när det gäller ferengiernas heliga och genomcyniska skrift – 
Men allt är inte som det ser ut. Ganska snart får vi tittare reda på att Pel egentligen är en kvinna. Hon har låtit göra proteser som ger henne större öron – tydligen den stora skillnaden mellan män och kvinnor hos det ferengiska folket (överhuvudtaget verkar det vara storleken på öronloberna som är det som utstrålar verklig manlighet hos ferengierna). Genom sin utklädnad lyckas Pel undkomma den högst konkreta kvinnofälla som finns i ferengikulturen. Att kalla ferengisamhället för ojämställt verkar vara ett understatement. Kvinnorna får inte ens ha på sig kläder där, och Pel är den första ferengikvinnan vi överhuvudtaget fått se i ett Star Trek-avsnitt.
Det som hade kunnat bli ett kraftfullt feministiskt statement urartar istället i en Trettondagsafton-liknande historia. Det blir helt enkelt lite flörtigt läge mellan Quark och Pel. Men det som framstår som oroväckande homoerotiska tendenser för Quark är i själva verket gammal hederlig heterosexuell kättja. Insprängt i denna kärlekshistoria med förhinder får vi också se en av de sällsynta glimtarna från livet i den till stor del okända gammakvadranten. Eventuellt kan det bli mer inblickar i vad som finns där framöver, nu när Quark fått de första ledtrådarna in i The Dominion – herraväldet. Det första herravälde eller imperium som jag hört talas om som varit hemligt. Ja, ja. Får väl veta mer så småningom, om nu inte detta bara är en intrigtråd som överges senare.