Jag har ju tidigare klagat på de nästan tvångsmässigt fristående avsnitten i The Next Generation. Att manusförfattarna och producenterna helst inte ville göra några stora, dramatiska förändringar som skulle få konsekvenser som man var tvungna att ta hänsyn till i kommande avsnitt. Nu senast var det till exempel den pågående flirten mellan Picard och Crusher som aldrig kom till något köttsligt avslut, eftersom man inte ville begränsa till exempel Picards handlingsfrihet genom att behöva förhålla sig till en relation med doktor Crusher. Och, visst.

Men så kommer nästa avsnitt, Force of Nature som avslutas med att Federationen av miljöskäl lägger en hastighetsbegränsning på alla sina skepp. Från och med nu får de bara köra i warp 5, om det inte är ett extremt nödläge, eller någonting annat skitviktigt. Med en enda replik i avsnittets sista scen ändrar man alltså förutsättningarna och spelreglerna för hela Star Trek-universumets kommunikationer. Ja, alltså om manusförfattarna nu hade brytt sig om den där regeln även i fortsättningen. Efter vad jag förstått av de artiklar jag läst i ämnet på nätet så ignorerades den där hastighetsbegränsningen ganska omgående, lite som vår tids löften på klimatkonferenser, typ. Eller, det finns en efterkonstruktion som är något i stil med att man snabbt lyckades hitta på ett sätt att köra sina warpmotorer utan att sabba galaxen och därför kunde sätta plattan i mattan som vanligt igen.

Det som tvingar fram de interstellära fartbegränsningarna är upptäckten att ett allt för flitigt användande av warpmotorer så småningom skapar revor i underrymden, subspace rifts. Det är doktor Serova, en forskare från Hekara som upptäcker början till revorna när mängder av rymdskepp passerar hennes hemplanet Den ligger nämligen mitt i en smal passage mellan områden med farlig tetryonstrålning och utsätts därmed av ovanligt mycket strålning (att till exempel Jorden eller andra hubbar i Stjärnflottan inte upplevt liknande saker sägs det ingenting om). När doktor Serova inte lyckas få besättningen ombord på Enterprise att ta hennes teorier på allvar så spränger hon avsiktligt sitt skepp – med sig själv i! Och mycket riktigt, explosionen öppnar upp en reva som läcker farlig tetryonstrålning. Det må ha kostat doktor Serova livet, men till sist fick hon Federationsmännen att lyssna.

Tanken att försöka kommentera miljöförstöringen genom en intrig i Star Trek-universumet hade flutit omkring under arbetet med den sjätte säsongen, men idén hade inte riktigt passat in någonstans. Så här i efterhand kan man nog slå fast att det fanns ett skäl till det. Ibland är sådana där omöjliga historier ett tecken på att man bra ska lägga mer. Dessutom blev avsnittet för kort när man väl gjorde manus av idén. Därför var tvungen att spä ut det med andra, inte särskilt nödvändiga, intrigtrådar.

Det här avsnittet trashas ordentligt av upphovspersonerna själva i boken Captains’ Logs- “I think this is the worst that I collaborated on this season” säger till exempel manusförfattaren och producenten Michael Piller. Och visst är det ovanligt amatörmässigt. Det innehåller till exempel alldeles för mycket technobabble. När man ska försöka låta Enterprise surfa på någon sorts vågor som orsakas av tetryonstrålningen så tar mitt tålamod slut. Dessutom är det enda som liknar en b-handling i avsnittet är några scener som kretsar kring att Data bör uppfostra sin katt bättre. Till det kommer att det miljövänliga budskapet är klumpigt och pekpinneartat. Och nämnde jag de dåliga kattskämten?

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 291 tv-avsnitt.