Den här boken har varit mitt “att läsa på lediga stunder”-projekt under mitt första halvår som New York-korre för Sveriges Radio. Det har inte varit så många sådana, inser jag, när jag kommer fram till att det tagit fyra och en halv månad för mig att klämma den här. Och då är det ändå en välskriven, lättläst och rätt kul roman, det här. Och betydligt mer komplex än vad man tror från början.

Utan att spoila för mycket, så handlar Redshirts om hur besättningen på Intrepid, ett flaggskepp för Universal Union, inser att det är något märkligt som sker ombord. De med låg rank eller som nyligen börjat jobba på skeppet dör som flugor under uppdragen, medan vissa ombord verkar kunna överleva vilka umbäranden som helst. Ja, skeppets störste hjälte tillfrisknar till och med orimligt snabbt från de olika sjukdomar, attacker och skador som han utsätts för. Och hur kan det finnas en liten märklig manick som alltid lyckas lösa alla gigantiska och komplicerade problem innan katastrofen inträffar? För att sammanfatta det hela, läget ombord verkar mest av allt påminna om berättandet i en tv-serie med huvudpersoner, biroller och dramaturgiska vändpunkter. En ganska medioker tv-serie, dessutom.

Men författaren John Scalzi nöjer sig inte med att bara göra en lustig parodi på vad som skulle hända om tv-dramaturgi skulle kunna påverka verkligheten. Bokens sista tredjedel utgör ett slags bakvagn. Tre historier, berättade ur första-, andra- och tredje-personperspektiv. Och de där sista kapitlen är också det som höjer hela nivån på boken. Berättelsen om tv-serievärlden jag nyss läst ges nya djup och perspektiv. Och John Scalzi själv får släppa leka loss lite i olika berättartekniker.

I sitt efterord är Scalzi tydlig med att den lite torftiga tv-serien i boken inte har Stargate: Universe som förebild, den kortlivade serie som han själv arbetat med. Snarare indikerar väl namnet på boken att han använt lite andra serier som jag skrivit om här på bloggen som inspiration, men hela tiden på ett kärleksfullt sätt. Scalzi är även SF-författare, och driver dessutom bloggen Whatever med sin dotter Athena. Vi får se om jag ger mig på några av de där SF-serierna som han skrivit, men den här kan jag i alla fall rekommendera, varmt. Även om jag det är med viss ansträngning jag sorterar in den under fliken Star Trek-romaner.

Betyg: 8/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 789 tv-avsnitt. Och lite mer.