Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

DS9: Far Beyond the Stars. Det där Sisko är en sf-författare på femtiotalet.

Här hade jag ju kunnat skriva ytterligare en rant om hur Deep Space Nines manusförfattare verkar helt uppenbart ointresserade av att ta itu med den pågående storylinen kring Dominionkriget, så till den milda grad att man mitt under säsongen slänger in ett avsnitt som utspelas på Jorden vid 50-talet mitt. Men den typen av gnäll känns en smula missriktat just den här gången. I Far beyond the stars så utnyttjar upphovspersonerna inte sin kreativa frihet för att skriva ytterligare ett tramsigt ferengiavsnitt eller något om en bröllopsfest, utan skapar istället en angelägen historia om rasism, politisk kamp och science fiction-genrens historia. Nästan oemotståndlig, faktiskt.

Man har ju dessutom faktiskt skrivit in en liten, om än något krystad, koppling till det pågående kriget i ramberättelsen. Sisko är nämligen sliten och trött efter alla strider, och när han får reda på att en god väns skepp försvunnit nära den cardassiska gränsen så börjar han till sist fundera på om det kanske är dags att säga upp sig. Låta någon annan, kanske yngre och hungrigare, ta över den otacksamma uppgiften att försöka hålla stånd mot Dominions styrkor. Men då griper profeterna in, det vill säga de där gudaliknande sakerna som finns i maskhålet mellan alfa och gammakvadranten, och ger Sisko en vision som är tänkt att återställa hans kampvilja.

Under större delen av avsnittet är Sisko sedan förvandlad till Benny Russell, en svart science fiction författare. Ja, så pass förvandlad att minnet av Sisko nästan är som bortblåst. Vi befinner oss i något som liknar en parallell verklighet, där Russell i ett tillstånd av nästan drömlik trans skriver berättelser om den fiktiva karaktären Jake Sisko, befälhavare på rymdstationen Deep Space Nine. Fantastiska historier, är alla hans kollegor på sf-tidningen Incredible Tales eniga om, men de kan inte tryckas. Ägaren till tidningen låter hellre hela upplagan försvinna ner i papperstuggen än ger ut ett nummer där en av sf-novellerna har en svart hjälte.

Runt omkring Russell finns den vanliga Deep Space Nine-ensemblen, men i nya roller. Som vanligt förtjusta över att få sätta tänderna i en ny rollfigur när chansen ges. Extra kul är det förstås att se skådespelare som i vanliga fall har en massa silikon i ansiktet få spela fritt. Som Armin Shimerman (Quark), Michael Dorn (Worf) och René Auberjonois (Odo). Det tog mig däremot flera dygn innan jag insåg att den där tidningsförsäljaren spelades av samma skådespelare som i vanliga fall är Nog. Dessvärre lät man däremot stackars Cirroc Loften (Jake) spela över några megaton för mycket i sin roll som sorglös småkriminell street hustler. Avsnittet innehåller också några moment med ett mer filosofiskt anslag, där Russell till exempel ser sig själv som Sisko i en reflektioner i fönstret, eller några repliker om vad som är verklighet och vad som är fiktion. Snyggt.

Femtiotalsstorylinen är alltså ingen nostalgisk eller munter historia, utan fick mig snarare att sitta och tänka på filmen If Beale Street could talk. Far beyond the stars tar upp ämnen som polisbrutalitet, en dödsskjutning av en obeväpnad person och det allmänna förtrycket mot svarta.

Star Trek-franchisen har ju alltid sett sig själv som en progressiv kraft, men det måste vara ett av de mest öppet och uttalat politiska avsnitten som någonsin producerats. Dessvärre kring ämnen som fortfarande är högaktuella inom både samhällsdebatten som film och tv. Frågan är ju om man ska vara stolt över att Deep Space Nine tog upp det här redan 1998, eller bara extremt upprörd över att så lite har hänt sedan dess.

Avery Brooks regisserade Far beyond the stars, en kämpainsats med tanke på att han faktiskt är med typ i varenda scen i avsnittet. Och har jag någonting att invända emot så är det väl, som vanligt, just Brooks skådespeleri i rollen som Sisko/Russell. Avery har vissa operamässiga manér som verkligen gör mig helt galen, och de håller han verkligen inte tillbaka här. Synd på ett avsnitt hade kunnat vara nästintill perfekt.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 531 tv-avsnitt.