Where No One Has Gone Before. Det med warpservicemannen och ett besök av en resande.

tng where no one 3tng where no oneInget väcker mitt intresse som en riktigt osympatisk rollfigur i Star Trek. Alla är ju så mysiga och sansade hela tiden (undantaget McCoys eviga rants i originalserien förstås). Därför hajar jag till av intresse när den arrogante och otrevlige Mr Kosinski bordar Enterprise. Han är på skeppet för att finjustera warp-motorerna och verkar tycka att ombord på skeppet är obildat slödder. Hans tekniska kunnande befinner sig på en nästan filosofisk nivå jämfört med vad teknikerna på Enterprise behärskar, om han får säga det själv. Men vad varken han eller någon annan vet är att hans assistent (som har ett så utomjordiskt namn att det inte går att uttala) kommer att ta med Enterprise på en åktur till universums slut. Eller om det var tidens slut. Det hela var lite för mycket abstrakt fysik för att jag skulle kunna hänga med på alla vändningar.

tng where no one 2Assistenten är nämligen en “Traveler” – en resande. En utsänd representant för civilisationer som nått mycket längre än mänskligheten. Ja, det är till och med så förödmjukande att den resande mannen förklarar att det bara är alldeles nyss som människorna blivit så pass intressanta som art att de var värda att hålla koll på. Men de resande är inte bara überutvecklade skrythalsar. Man skulle också kunna kalla dem för intergalaktiska pandimensionella talangscouter, på jakt efter underbarn och blivande genier. Och gissa vem på Enterprise som lever upp till de kriterierna? Just det. Den odräglige tonåringen Wesley Crusher.

Jag har förstått att en hel del geeks gillar det här avsnittet. Att de fastnar för skildringen av ett universum fyllt av nästan magiska energier, och med uppenbarelser och fenomen som får samtidens vetenskapliga teorier att framstå som otillräckliga och primitiva. Själv tycker jag bara att anrättningen blev…trist. Det hade varit så lätt för mig att ytterligare en gång skylla min leda på Enterprise egna boy wonder – Wesley Crusher. Men, ärligt talat, just den delen av storylinen är helt okej. Problemet är större än så.  

tng where no one 4För om vi ska vara helt ärliga, vad händer egentligen i det här avsnittet? Jo, Enterprise tar flera osannolikt långa skutt genom världsrymden i hastigheter som inte ens går att föreställa sig. Sedan åker dom tillbaka igen. och sen är det slut. Inte direkt fängslande, tycker jag. Att någon sedan känt sig tvungen att inkorporera handlingen i originalseriens avsnitt Shore leave på ett hörn (fenomenet att allt en person tänker på blir verklighet), känns bara som en blinkning för mycket till de inbitna Star Trek-fansen. En blinkning som inte ens är särskilt begåvad tycker jag. I det här avsnittet blir tankarna verkliga på grund av att Enterprise befinner sig i någon form av utkant av den fysiska världen, i sextiotalsavsnittet blir tankarna verklighet tack vare en avancerad lekdator. Någonstans vill jag ju ändå att upplevelserna vid universums slut ska överträffa ett äventyrsland för rymdskeppsbesättningar!

Shit, vad surt det här inlägget låter. Precis som förra. Och förra igen. Exakt så som en hel del av er förutsåg när ni varnade mig för att den här första säsongen inte är särskilt bra. Och försäkrade att det blir bättre sen. Så därför måste jag väl också säga att det fortfarande är lustfyllt att kolla på The Next Generation. Avsnitt efter avsnitt slinker liksom ner utan större motstånd. Kanske beror den lättsmälta känslan på att avsnitten är kortare än originalseriens, kanske handlar det om att berättartekniken är lite modernare. I vilket fall är det först när jag ska försöka skriva om vad avsnitten egentligen handlar om som hjärnan börjar brinna av irritation.

Och kanske klarnar allt när jag får se the travelers återkomst, så småningom. Och det var åtminstone ganska trevligt att få träffa Jean-Luc Picards mamma en liten stund.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 108 tv-avsnitt.