Day of the Dove är ungefär så fredsälskande som Star Trek kan bli, tror jag. Efter en handfull avsnitt som propagerat för terrorbalans, koloniala attityder och en uppenbar etnocentrism så känns det som om det här avsnittet kommer från en helt annan tankevärld. Här handlar det om krigsindustrins och politikers intresse av att hålla liv i etniska konflikter, spridandet av fördomar och militär upprustning. Allt, precis som vanligt, förklätt till ett hot från yttre rymden.

Det börjar som ett ganska traditionellt Star Trek-avsnitt. Enterprise kallas till en planet med ett nödanrop, men hittar ingen att rädda. Då kommer ett skadat Klingonskt skepp, som också blivit kallat till platsen med ett SOS. Allt visar sig vara en fälla gillrad av ytterligare en sån där energibaserad livsform. Den här lever på negativ energi och aggressioner, och använder sina krafter för att skapa ett slags krigsspel.

I det här fallet, en konflikt mellan människor och klingoner ombord på Enterprise. Men för att kunna få ut så mycket aggressionsenergi som möjligt byter energiklotet ut alla moderna vapen mot svärd. Antalet stridande på varje sida är också exakt lika stort (bollen stänger inne större delen av Enterprises besättning på ett av däcken). Med jämna mellanrum brister någon på vardera sidan ut i fördomsfulla, indignerade och rasistiska anklagelser. Men trots att folk slåss och fäktas så dör ingen på vardera sidan i någon av fajterna. Allt för det svävande energiklotet ska kunna dra ut på konflikten så länge som möjligt. Att energiklotet tagit kontroll över Enterprise och styr henne rakt ut i rymden, trots att drivmedlen snart är slut gör att Kirk måste hitta ett sätt att lösa situtaionen på. Snabbt.

Lösningen? Att alla blir vänner. Det enda sättet att få den där energibollen att försvinna från skeppet är genom att alla sluter fred, och helt står och myser tillsammans. Efter lång övertalning går Klingonernas befälhavare med på att le, ja till och med skratta, och åskbollen försvinner.

Sammanfattning: Det här är nog det mest utstuderade pacifistiska avsnittet av Star Trek som jag sett. Det är möjligt att dess abstrakta hotbild – en energiboll – är för vag och obestämd för en del av publiken. Men i ett USA som tröttnat på Vietnamkriget måste symboliken ha varit glasklar – att det hela tiden finns politiska krafter, personer och företag som vinner på internationella konflikter, och har ett intresse av att de hålls vid liv. Dessvärre är idén lite bättre än genomförandet den här gången. Att få in en så här bred samhällskritik i Star Trek-formatet känns mest lite ansträngt den här gången. Allvaret går liksom inte riktigt fram. Och upplösningen är egentligen mer deprimerande än hoppfull. Scenen där klingoner och Enterprise-besättningen låtsas vara vänner är ju faktiskt bar en charad. Någon verklig fred i världsrymden finns det inget hopp om, inte ens efter att parterna tvingats in i ett krigsspel av en svävande ljusreflektion.  Betyg: 5/10