SNW: Tillbaka till rötterna. Hur Strange New Worlds seglar upp i toppen av NuTrek-serier.

Foto: Marni Grossman/Paramount+

Mitt späckade schema just nu tillåter inte riktigt den närläsning av Star Trek-serierna som jag gjort tidigare, men här kommer i varje fall lite reflektioner kring första säsongen av Star Trek: Strange New Worlds.

Jag fyllts av irritation, utmattning och ilska när jag sett dem. Kommentarerna online från olika ortodoxa Trekkers som triumferande sagt något i stil med att: DET ÄR DE SJÄLVSTÄNDIGA AVSNITTEN SOM ÄR STAR TREK, DÄRFÖR ÄR STRANGE NEW WORLDS OCKSÅ DEN BÄSTA STAR TREK-SERIEN SEDAN VOYAGER. Jag kanske har skrivit det här tidigare, men det är få saker som gör mig så frustrerad som Star Trek-fundamentalister, de där som hellre vill att nya Trek-serier läggs ner än att något som de inte gillar ska få smutsa ner Star Trek-universumet. En del av de här fansen var mycket nöjda med Strange New Worlds – även om vissa förstås nästan fick hjärnblödning av den förtida introduceringen av gorner i tidslinjen. Själv var jag lite på min vakt. Hur ska man hantera att man charmas av just den Star Trek-serie där Enterprise på nytt bossas av en vit patriark? Den som dryper av retronostalgi?

Faktum är att det finns lite av ett skön kille-syndrom över hela Strange New Worlds. Den liksom surfar fram i svallvågorna efter systerserierna som ansträngt sig till det yttersta för att expandera, modernisera och förnya Star Trek-konceptet. Strange New Worlds kan vräka på med bakåtblickande och nostalgi i stället. Och eftersom persongalleriet i serien i stor utsträckning redan haft en test run i en säsong av Discovery kunde producenterna kallt räkna med att det redan fanns en fanbase för huvudpersonerna och deras äventyr. Kanske är det den vetskapen som gör att hela serien berättas på ett lite effortless sätt. Med ett slags lugn som kommer sig av att man inte behöver överprestera, inte behöver uppfinna Star Trek på nytt, utan snarare i mångt och mycket vila i att utnyttja tonen och tematiken i originalserien. Lyckligtvis drar man sig inte för att skriva om tidslinjen när det behövs, annars hade det blivit lite för tradigt.

Hade Strange New Worlds varit först ut i den här omgången av Star Trek-serier hade jag antagligen inte varit lika positivt inställd. Då hade franchisens vårdnadshavare känts alltför tillbakablickande och fega. Men nu var det perfekt tajming för att ge ett lite mer avslappnat alternativ till de andra serierna. Det samtidiga gravallvaret finns förstås även i den här serien, men portionerades främst ut i början av säsongen och i säsongsavslutningen. Däremellan kunde man kosta på sig avsnitt som det där Spock och hans flickvän bytte kroppar med varandra (en klassisk bodyswap-intrig), eller en Alien rip-off där besättningen försöker komma tillrätta med livsfarliga Gorn-yngel, samt avsnittet där hela besättningen var involverade i återskapandet av en medeltida saga. Allt genomfört i klassisk Star Trek-anda, där man kan tillåta sig lite mer lättviktiga avsnitt i mixen för att uppnå rätt charmfaktor.

Det gör att vi som tittare i alla fall för korta stunder tillåts glömma bort att den här säsongen egentligen handlar om hur kapten Pike hanterar vetskapen om sitt kommande öde. Pike går från att först vara deprimerad till att så småningom fyllas av ett slags märkligt dödsförakt. Eftersom han ändå vet hur han kommer att sluta, kan han på vägen dit utsätta både sig själv och besättningen för enorma risker. För att profetian ska stämma måste ju både han och skeppet klara sig igenom just den dagens prövningar.

Sista avsnittet i den här säsongen, som helt viks åt Pikes profetia, innehöll i och för sig tillräckligt mycket material för fylla mer än en halv säsong av Discovery, men hanterade faktiskt det där med tidslinjer och hur ett enskilt beslut kan förändra hela Federationens framtid på ett ovanligt lättfotat sätt. Och eftersom större delen av avsnittet handlade om något som bara eventuellt skulle kunna hända i framtiden behöver inte heller sura Trek-fundamentalister bli vansinniga över skildringen av romulaner här.

Sen är det ju en extra bonus att uppskattningen för kapten Pike den här våren gjort att två av mina twitterflöden på något vis förenats – såväl Trek- som bögtwitter verkar falla i farstun för Anson Mount. Även om en del av inläggen framför allt handlade om hur Pikes hår ökade i volym, så till den grad att den eventuellt skulle kunna utgöra en egen entitet längre fram i serien.

Star Trek: Strange New Worlds, säsong 1.

ENT: Twilight. Det där Archer får tidsparasiter i hjärnan.

Det hade ju varit skönt att kunna fokusera på enbart tv-serien Picard nu, men dessvärre är det också hög tid för mig att avverka Enterprise tredje säsong. Så här kommer några postningar om den, i väntan på mer om Jean-Luc.

Kommer ni ihåg 50 first dates, den där romantiska komedin med Adam Sandler och Drew Barrymoore där hennes korttidsminne hade försvunnit? Men där han ändå lyckades få henne att gifta sig med honom, även om han på slutet fick inleda varje dag med att han visade en liten film som förklarade att de var gifta med varandra även om hon inte kom ihåg att de ens träffats? Här har kapten Archer drabbats av samma syndrom, fast den här gången är det förorsakat av ryndparasiter i hjärnan. De hoppade på honom under någon av de där konstiga rumsanomalierna som verkar hända för jämnan i The Expanse.

Allt börjar med en teaser där vi inser att Xindierna håller på att utplåna Jorden, och att Archer blivit avsatt som en kapten. Resten av avsnittet går däremot ut på att låta T’Pol långsamt och pedagogiskt berätta för Archer vad som hänt de senaste tolv åren. Hur hon fick ta över jobbet som kapten efter att hans närminne försvunnit, och hur Enterprise misslyckat med att stoppa Xindierna. Och hur Archer och t’Pol nu lever i den sista kvarvarande människokolonin. Alla andra har xindierna utplånat.

Hmm. Så allt gick åt helvete, alltså. Men hur ska man då göra med resten av säsongen? Ska Archer gå runt med gråfärgat hår då också? Så många frågor dyker förstås upp i i huvudet under det här avsnittet, men inte de där två. Utan snarare “hur ska de klara sig ur det här då”. Vilken typ av tidsanomali kan rädda manusförfattarna och återbörda Archer till den plats i tidslinjen som vi såg honom på i förra avsnittet.

Jo, men det fiffiga svaret är att parasiterna i hjärnan också har någon form av koppling till tidens gång. När Phlox, efter typ 12 års forskande, nu hittat en metod att bli av med parasiterna så lämnar det spår även i det förflutna. De parasiter som Phlox tar bort har försvinner också från gamla röntgenbilder. Varpå han alltså drar slutsatsen att om han tar bort allihopa så nollställs tiden igen. Allt det hemska som hänt när kapten Archer tvingats lämna kaptensstolen kanske då kommer att vara ogjort. Allt är klart för ett lyckligt slut, om inte xindierna hunnit emellan med en stor attack mot kolonin som Archer befinner sig i. Och Tucker, som numera är kapten på Enterprise, prioriterar att försvara den framför att låta Archer genomgå hjärnterapi.

Lyckligtvis hinner Archer fixa en subrymdsexplosion precis innan han dör. Så från att vi fått se honom duka under i en eldstrid med Xindier, så klipper serien till att Archer ligger i sjukstugan och försöker hämta sig från ett slag mot huvudet. Tillbaka i samma tid där avsnittet började, men utan några minnen från den alternativa framtiden.

Inte ens i Star Trek, som ju är en serie som inte drar sig från att ösa på med tidsresor och märkliga konsekvenser av tidsanomalier, så känns det här riktigt okej. Jag menar, tänker jag fem minuter på den här lösningen så får jag tidresepanik. Varför nollställs tiden, istället för att vi hamnar i en alternativ tidslinjes verklighet i framtiden? Och vart tar alla parasiter vägen om de försvinner när deras värdvarelser dör? Och hur ska man orka se sådana här Bobby kom ut ur duschen-äventyr när man lite stressat försöker komma till slutet på ett bloggprojekt innan femårsdeadlinen är överskriden?

Ska jag vara lite generös så kan jag ju tänka mig att det här avsnittet ändå fyller en viss funktion när det gäller att förstärka storylinen i de kommande episoderna. När vi nu sett hur illa det skulle kunna gå, så kanske vi på ett annat sätt greppar allvaret i Archers uppdrag, och hur avgörande hans kamp för att oskadliggöra Xindierna är för Jorden och mänsklighetens framtid. Och för oss som fortfarande undrar om T’Pol kommer att bli ihop med Archer eller Tucker så är det här avsnittet en tydlig indikation om att Archer nog är viktigast för T’Pol. Sedan är jag i och för sig lite förtjust i hur T’Pol och Archers samtal om vad som hänt de senaste tolv åren först ser ut att utspelas i en lugn och mysig förortsmiljö. Först när vi ser byggnaden från utsidan inser vi att mänsklighetens sista utpost är en kåkstad.

Å andra sidan har vi ju det där problemet med tidslnjer och orsak/verkan. Alla andra serier som producerats av Star Trek utspelas efter den här serien. Om Archer skulle misslyckas, så borde rimligtvis alla de andra 600 +-avsnitten av Star Trek också bli betydelselösa. Jag är alltså tämligen övetygad om att upphovspersonerna kommer att se till att den här storyn får ett lyckligt slut, snarare än att döda hela franchisen.

Betyg: 3/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 8/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 722 tv-avsnitt.