Den här bloggen nämns i förbifarten i det senaste avsnittet av historiepodcasten En svensk tiger, med Henrik Arnstad och Ola Larsmo. Ett avsnitt som åtminstone halvvägs handlar om Star Trek, men som sedan snöar in mer allmänt på vikten av optimism och framtidstro.

Och det är faktiskt fascinerande lyssning (även om vissa av mina läsare här kommer att bli lite irriterad på några hafsiga faktafel). Och jag blev faktiskt lite oväntat tankfull av den här podcasten.  Jag fick dåligt samvete av den. Eftersom jag känner att jag nog är en av de där dysterkvistarna som de pratar om i programmet. En post-apokalypsfascinerad dystopiker som tar varje negativ nyhet som intäkt för ett “vad var det jag sa, snart går mänskligheten under”. Kanske är jag rentav faktarestistent när det gäller positiva nyheter, och eventuellt till och med en av dem som bidrar till att sprida en känsla av undergång och pessimism inför framtiden. En sån där känsla som kan bli en självuppfyllande profetia.

Samma dag som jag lyssnade på den här podcasten hade jag hängt med min kompis D. Han berättade för mig att han tappat tron på mänskligheten efter att ha sett spelfilmen Son of Saul. Men att han fick tillbaka den igen efter att ha sett dokumentären Shoah. Två filmer om förintelsen, men där dokumentären fick honom att känna att livet alltid går vidare, oavsett vad som händer.

Samtalet med D. och det där podcastavsnittet efter varandra blev en rätt ordentlig tankeställare. Och kanske kommer jag att titta lite mer förlåtande på Star Trek ett tag nu. Sluta gnälla om de dramaturgiska bristerna i en serie där alla är hyvens och där allt ordnar sig. Och tänka att Star Trek kanske är en av de få serier som faktiskt säger till oss “allt kommer att bli bra, allt kommer att ordna sig, vetenskapen fixar allt trubbel”. Ja, förutom allt bråk med Romulanerna då.

Det här är mitt tjugotredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.