VOY: Cold Fire. Det med den andra caretakern och Kes mentala kaffekokarkrafter.

voy cold fire 3

Jag fastnade inte riktigt för det här avsnittet. Kanske för att jag börjar bli trött på de EVIGA motgångarna för Voyager och hennes besättning. Och jo, jag inser vid det här laget att även de kommande fem säsongerna troligtvis kommer att vara fyllda med bekymmer. Minst sagt. Hur ska man palla med? En liten tröst är väl att Voyager åtminstone inte är lika ångestfylld som Battlestar Galactica, som ju i slutet av varje avsnitt listade hur många som människor som fanns kvar på de där skeppen som transporterade spillrorna av mänsklighet genom rymden. Men egentligen hade man med lätthet kunnat ha byggt upp samma undergångskänsla i den här serien. Voyager är extremt sårbar, maten är ransonerad och man mister skyttlar som andra…eh….ja, väldigt ofta i varje fall. Men jag förstår att man inte valde den vägen. Det hade ju känts lite krystat med skämten om Neelix matlagning mitt i ett dystopiskt drama.

Men ganska mycket feel bad blir det allt i Cold Fire, som drygt en tredjedel in på andra säsongen visar sig vara en direkt fortsättning på storylinen i seriens allra första två avsnitt. Det är verkligen lite märkligt med den här med principen om “fristående” avsnitt. Tydligen är det okej att göra en fortsättning på en plot som man inte diskuterat på ett helt år, men något väldigt vågat och annorlunda att ha tre avsnitt i följd som handlar om samma historia. I det här fallet har man ändå lite i smyg – på ett ovanligt elegant sätt – smygrekapitulerat lite av seriens första avsnitt i holodoktorsavsnittet nyss.

För att få lite mer sammanhang gick jag tillbaka till mitt eget gamla blogginlägg om Voyagers pilotavsnitt. Jag var väldigt positiv då, men undrar om inte det handlade om nyhetens behag till stor del. Så här i efterhand känns hela ploten i The Caretaker (det vill säga grundförutsättningen för hela Voyager-serien) krånglig och konstig. Svårt att riktigt få något grepp om The Caretaker, som dessutom är en rätt så creepy typ av alien. Jag menar, en mäktig varelse som kidnappar exemplar av alla raser han kommer i kontakt med för att hitta någon att para sig med. Väldigt rape-igt. Får Sju brudar – sju bröder-vibbar, faktiskt. På ett dåligt sätt.

voy cold fireI Cold Fire har Voyager lyckats snoka rätt på Caretakerns kvinnliga motsvarighet Suspiria (fortfarande oklart om hon den första caretakerns dotter, eller hans tilltänkta barnbrud). Tanken är att om Suspiria har liknande krafter som den första caretakern, så kanske hon kan föra Voyager tillbaka hem igen. Men det är inte som att Janeway kan köra upp med sin kärra intill Suspiria och bara börja snickesnacka. För att överhuvudtaget kunna komma i kontakt med Suspiria så måste man först bli polare med hennes skyddslingar. Ett gäng ur 0campafolket – samma ras som Kes – som bor på en rymdstation. ocampakolonins invånare är till en början extremt skeptiska till Voyager.  Först när de får reda på att Kes finns ombord så går man med på ett möte.

Men det är inte som att Voyager hamnat i vänliga farvatten, direkt. Planen från ocampaklanen på rymdstationern är att försöka värva Kes till sitt gäng. Och det är givetvis frestande. De har enorma telepatiska krafter och har – med Suspirias hjälp – till och med kunnat öka sin livslängd. De fungerar lite som lockbetet, för så småningom förstår vi att Voyager med besättning ska överlämnas till Suspiria. Och att hon är ute efter hämnd, eftersom hon tror att Voyager dödade den första caretakern.

Suspiria i all ära, men det här är egentligen ytterligare ett avsnitt där Kes står i fokus. Som när representanten för ocampaklanen på rymdstationen ger henne en intensivkurs i praktisk telepati, med lite olika utfall. Nu kan hon med blott tankens kraft värma upp kallt kaffe, bränna ner hela sin grönsakodling samt få Tuvoks blod att koka (det senare var en olyckshändelse). Och det är ju bra, eftersom Kes börjar visa sig vara det enda effektiva vapen som Voyager har i sin arsenal. Hon räddar skivan, den här gången också.

voy cold fireEgentligen borde jag ju älska det här avsnittet. Bitvis är det rena rama skräckfilmen (livlösa kroppar som hänger i taket och droppar blod, en ung “firestarter” (Kes) som inte riktigt kan kontrollera sina mentala krafter och håller på att döda Tuvok, Suspirias val att materialisera sig som ett ont barn på Voyager). Som engagerad krukväxtodlare så började jag givetvis också fundera kring hur det skulle vara att ha en mentalt sofistikerad ocampa på hembesök några gånger. Hen skulle kanske kunna rädda min gulnande Monstera och få Streptocarpusen att överleva vintern – även faunan går ju att påverka med telepati.

Trots allt det där mysiga så lämnade avsnittet mig en smula likgiltig. Kanske för att jag faktiskt tycker att det är helt obegripligt med den här delen av plotten. Och att både den första caretakern och Suspiria är rätt trista fenomen. Däremot gillade jag verkligen att vi får reda på hur Voyager blivit deltakvadrantens snackis sedan sin ankomst dit. Och ryktet är knappast lysande. Tvärtom – Voyager är dödens skepp.

TANIS: Captain, are you aware of how your ship is regarded? That when Voyager appears people fear destruction.
OCAMPA: Your ship is known as a ship of death.
JANEWAY: What?
TANIS: You’ve established quite a reputation. You killed the Caretaker, declared war on the Kazon, raided planets for their resources
CHAKOTAY: None of that is true. We never attacked anyone except in self defence.
TUVOK: And we did not kill the Caretaker. He died of natural causes.
JANEWAY: Mister Tanis, please try to understand. We only want to find the entity we’ve been looking for.

Så pass dålig stämning. Naturliga orsaker och självförsvar låter som bortförklaringar i mina öron Vem i Deltakvadranten vågar lite på Janeway? Ingen. Men Suspiria sveper i varje fall iväg med måhända ett lite bättre intryck av Federationen och Stjärnflottan. Kanske kan det bli ett lite mer najs möte nästa gång de ses.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 2, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 401 tv-avsnitt.

VOY: Caretaker pt 1 & 2. Början på en ny era.

voy caretaker 2

Äntligen! Voyager! Som jag längtat! Det femte tv-formatet (ja, jag räknar den animerade serien som ett eget) i Star Trek-familjen kan börja!

voyager caretaker 3Det här är väl den serie i Star Trek-franchisen jag sett flest avsnitt av, förutom originalserien. Men till skillnad från originalserien så såg jag den här så pass sent i livet att jag faktiskt minns något mer än lösryckta fragment. Trodde jag i varje fall. För när jag nu ser Voyagers pilot så inser jag att jag egentligen aldrig riktigt förstått hur det hela hängde ihop på det där stora rymdskeppet. Och till min stora förvåning hur jag genast börjar tycka om rollfigurer som jag brukade avsky (ja, jag pratar om Neelix).

Men det allra starkaste intrycket efter dubbelavsnittspiloten The Caretaker är den enorma klasskillnaden. Det är som att Voyager spelar i en helt annan division än sina föregångare, förutom kanske originalserien. Här finns ett noga genomtänkt persongalleri, som ger plats för både utopisk idealism och konflikter mellan huvudpersonerna, samt en helt ny outforskad del av galaxen för våra nya hjältar att ta sig an och utforska.

För i och med starten av Voyager så görs det ju någon form av uppdelning mellan de olika serierna som vid den här tiden går parallellt på olika, konkurrerande, tv-kanaler. Deep Space Nine får ärva hela det gamla Star Trek-universumet: fiender, konflikter, politiska motsättningar och Federationspolitiken. Medan Voyager ganska raskt i det första avsnittet dras in i en mystisk kosmisk våg och hamnar i deltakvadranten, 70 000 ljusår från det man kallar hem. Och medan jag från början tänkte att det var Deep Space Nine som fått den bästa dealen här, så inser jag redan efter piloten av Voyager att det är precis tvärtom. Manusförfattarna till Voyager har nu full frihet att kasta sig ut i en ny del av galaxen, och verkligen dra dit ingen människa någonsin varit tidigare.

voy caretakerMen, precis som i piloten till The Next Generation så möter Voyager i det allra första avsnittet en varelse med större makt än de ens kunnat föreställa sig: The Caretaker, det mystiska väsen som transporterat skeppet till deras del av galaxen, och som försöker gottgöra för invånarna på planeten Ocampa att han sabbat hela deras atmosfär. Nu kidnappar han skepp från alfakvadranten för att hitta en ras han kan fortplanta sig med. För The Caretaker är gammal, trött och döende, och snart måste han lämna Ocampas befolkning utan beskydd och hjälp.

voy caretaker 6Jag är kanske inte helt förtjust i ramhandlingen i det här avsnittet, precis som jag tycker att en del av datoranimeringen verkligen suger. Men å andra sidan är jag mycket imponerad av hur man byggt ihop persongalleriet på skeppet. Det består av en blandning mellan Federationspersonal och besättningen på ett av Maquisrebellernas skepp, som också blivit kidnappat av The Caretaker. Det finns alltså en inneboende konflikt hos själva personalen ombord på Voyager, vilket också ger en möjlighet att ifrågasätta och bryta mot Federationens stelbenta regler under seriens gång. Ja, man har ju faktiskt helt och hållet tappat kontakten med hela Federationen, så det är upp till kapten Janeway och hennes personal att på egen hand lösa alla problem när de dyker upp.

Kapten Kathryn Janeway, ja. Hon spelas ju på ett fantastiskt sätt av Kate Mulgrew. En skådespelare som fick hoppa in i rollen först efter att producenternas förstahandsval Genevieve Bujold hoppat av (eller fått sparken) efter bara några dagars inspelning. Här kan man se en jämförelse mellan de två skådespelerskornas tolkning av sin rollfigur:

 

Janeway i Mulgrews tappning är en handlingskraftig och självsäker kapten. Men redan i pilotavsnittet får vi se hur hon också har en familj (en man och en hund) som dock inte följer med henne på skeppet. Hon påminner mer om den impulsive, känslosamme och kaxige Kirk än den mer intellektuelle och filosofiskt lagde Picard. Upplagt för okonventionella lösningar och oväntade beslut, helt enkelt.

voy caretaker 5Jag går igenom de övriga rollfigurerna lite mer grundligt i kommande blogginlägg, men redan nu är jag sådär lite hopplöst förtjust i läkarhologrammet. Tänkt från början som en utbildningsresurs på Voyager så fick han ta över huvudansvaret där borta i deltakvadranten. Hologramdoktorn är en folkilsken typ, även han mer besläktad med McCoy i originalserien än sina mer mjäkiga kollegor, Crusher i TNG och Bashir i DS9.

Avsnittet som helhet är fyllt av oväntade vändningar och olika överraskningar. Att man både hinner introducera ett helt nytt manskap och en helt ny dödsfiende (Kazoner) är inget annat än imponerande. Men framför allt är det den mest välbalanserade och genomtänkta piloten hittills i Star Trek-familjen, faktiskt. Snygga eleganta grepp är hur skeppet avgår från rymdstationen Deep Space 9 (serierna är ju faktiskt konkurrenter om tittarna), men också hur man faktiskt tar livet av en tidigt introducerad rollfigur, vilket förstås förstärker känslan av utsatthet i avsnittet. Det här ska bli riktigt kul att fortsätta kolla på!

Betyg: 9.

Star Trek: Voyager. Säsong 1, avsnitt 1 & 2/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 340 tv-avsnitt.