DS9: Who mourns for Morn? Det där Morn fejkar sin död och Quark blir hans arvinge.

Från det ena tokroliga avsnittet till det andra. Äventyret med två hololäkare som slåss mot romulaner följs alltså i releasekronologitidslinjen av ett annat skämtsamt upptåg, där Quark kämpar mot ett helt gäng skummisar som vill komma över ett arv. En annan Star Trek-serie, men samma skojfriska humör.

Quarks arv kommer från rollfiguren som väl ändå får kallas Deep Space Nines stående internskämt. Morn, alltså. Han som alltid sitter i baren hos Quark, och som vi som tittare typ aldrig hört säga ett knyst – men vars svada ändå är något som folk kommenterar och klagar på med jämna mellanrum i serien. Nu blir det inget mer av den varan, eftersom Morn tydligen förolyckats.

Quark blir förstås överlycklig när han får reda på att han utsetts till arvinge. Åtminstone en liten stund, ända till han inser att Morn faktiskt inte har några tillgångar alls. Men sedan blir han glad igen, när han stöter på en naken kvinna i Morns gyttjebad. Hon hävdar nämligen att hon är Morns ex-fru och att hennes före detta make ska ha massor med pengar undanstoppade sedan en vinst i ett lotteri. Fast sedan blir det jobbigt igen när två skummisar hävdar att Morn är skyldig dem en massa pengar från någon skumraskaffär de haft tillsammans. Men sen blir han glad för han hittar en tacka med guldpressat latinum med ett kontonummer på. men säg den lycka som varar – då dyker plötsligt en snubbe upp och förkunnar att han är ett sändebud från det Lurianska kungahuset, där Morn tydligen var prins – ett kungahus som nu vill ha tillbaka sitt utbetalda apanage.

De är förstås lurendrejare alla fyra. Före detta kumpaner till Morn som blivit lurade på sin del av bytet efter en kupp. Nu har brottets preskriptionstid gått ut, och då vill de ha sin del av kakan. Och givetvis börjar de genast bråka sinsemellan så fort de tror att de har en chans att komma över bytet. De börjar skjuta på varandra – vilket förstås slutar med att Odo sätter dem i finkan. Och när hans fiender så är bortstuvade för en längre tid så vågar Morn också återvända från de döda. Han var inte alls avliden, utan det hela var bara en snillrik plan för att röja sina dödsfiender ur vägen. Quark – som nästan höll på att stryka med några gånger under det här äventyret – känner sig trots allt en smula kränkt och utnyttjad av Mourn. I varje fall tills Morn kräkts upp lite latinum åt honom. För hela bytet från de där kuppen har han förvarat i den ena av sina två magar.

När jag såg det här avsnittet kom jag att tänka på ett meme som jag hittade för någon vecka sedan (och som jag postar här intill). Who mourns for Morn kunde ha passat i typ vilken säsong som helst av Deep Space Nine, förutom kanske den här. Just nu är jag faktiskt lite mer nyfiken på hur det går i Dominionkriget än i vilken mage Morn förvarar sin skatt. Framför allt är jag fortfarande lite mätt på ferengis sedan det där “Free Mommy”-avsnittet häromveckan.

Men, visst, helt humorlös ska man kanske inte vara ändå. Jag gillade till exempel Quarks smartare affärstrick, som att ha ett hologram av Morn för att hålla affärerna igång i baren, och att ha en dedikerad plats vid bardisken där folk skulle sitta till sin döde kompis ära. Som farsartad action har ändå det här avsnittet några starka scener. Det var väl kanske bara det att jag satt och längtade efter en annan genre just nu.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 528 tv-avsnitt.

DS9: Blaze of Glory. Slutet på berättelsen om Eddington och Maquisrebellerna.

Det här är ett rätt så svårt avsnitt att skriva om. Mest för att jag faktiskt inte riktigt förstår premissen.

Sisko åker alltså på uppdrag med Maquisens numera fängslade ledare, Michael Eddington, för att försöka stoppa missiler som motståndsorganisationen har skickat mot Cardassien. Sisko är orolig att attacken, om han inte lyckas stoppa den, kommer att dra igång ett fullt krig mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och Federationen. Trots att jag uppskattar Siskos strävan efter att bevara freden i Alfakvadranten så länge som möjligt så blir jag ändå fundersam över vilken status som egentligen föreligger mellan Federationen och Cardassien. Jag menar, Grundarna skickade ju faktiskt en kopia på Bashir till rymdstationen för att få en sol att förvandlas till en supernova och utplåna Deep Space 9 och Bajor. Vad är det diplomatiska svaret på det, egentligen? Och hur svarar man militärt när man nätt och jämnt lyckas avvärja ett sådant extremt illasinnat attentat? Terrorbalansen mellan Jem’Hadar/Cardassien-alliansen och resten av alfakvadrantens befolkning verkar ju hänga på en så pass skör tråd att konflikten egentligen är oundviklig i det långa loppet. Så försöker Sisko skapa lite mer tid för att mobilisera, eller är han bara sjukligt besatt av att bekämpa Maquis-rebellerna– som han ju ser som förrädare?

Det här oklara läget gör på nytt det svårt att känna någon sympati för Sisko i det här avsnittet. Men även motståndsmannen Eddington framstår som mindre sympatisk i Blaze of Glory, än tidigare. Hans dramatiska och självupptagna drag verkar ha förstärkts under hans tid i fängelse. Till och med när han pratar om tomatodling så gör han det med lite för mycket emfas för att det ska kännas sunt. Replikväxlingarna mellan Sisko och Eddington, som någon jämför med Shakespeare i Deep Space Nine Companion, är mest pinsamma och påfrestande. Lite som riktigt dålig dialog i en superhjälte/superskurk-rulle.

EDDINGTON: Let’s get one thing straight, Captain. I’ll get you to the launch site and I’ll help you deactivate those missiles. But then you and I are going to have it out once and for all. 
SISKO: You want a fight, mister? I will give you one. 
EDDINGTON: I don’t intend to fight you, Captain. I intend to kill you. 

Att det här är ett avsnitt vars främsta syfte är att avsluta Eddingtons och Maquisrebellernas intrigtråd i Deep Space Nine framgår med önskvärd tydlighet i Blaze of Glorys avslutning. Den lilla spillra rebeller som finns kvar får åka hem med Sisko, medan Eddington dödas av Jem’Hadar när han heroiskt offrar sig själv för att rädda de andra. De där uppgifterna om ett missilanfall mot Cardassien som kom till Siskos vetskap var aldrig något annat än ett villospår, ett kodat meddelande om att rebellerna hade nått sin back up-bas och att Eddington skulle lura Sisko att ta honom dit.

Jag tyckte att Blaze of Glory var en ganska medioker och ointressant soppa. Förstod inte riktigt varför det här var intressant och tyckte på nytt att Sisko mest verkade oroväckande besatt av rebellerna. Nej, de intressanta sakerna jag tar med mig från det här avsnittet handlar om matlagning. Det har ju hintats om det tidigare, men när Eddington pratar om färska grönsaker i kontrast till replikatorernas maträtter så är det väl ändå det tydligaste påhoppet på matkulturen inom Federationen. Även Sisko har ju odlat saker och ting på sin rymdbas för att kunna bjuda på “riktig” mat. Det väcker ju en del frågor kring jordbruk, ekonomi och fördelningspolitik som aldrig blivit besvarade. Man kan ju förstås även se Eddingtons prat om tomater och andra grönsaker som ytterligare en allegori kring hur vardagen inom Federationen är ett andra klassens liv. En syntetisk kompromiss för att skapa ett imperium.

Parallellt med dödandet av Maquisintrigen i Deep Space Nine så lyckas man faktiskt också klämma in en torftig parallellhandling Blaze of Glory. Den handlar om Nog som försöker sätta sig i respekt hos rymdbasens klingoner, som mestadels struntar i de ordningsregler som finns på Deep Space 9. Den redan tunna handling som det här spåret består av hjälps inte upp av att det framstår som extremt trivialt jämfört med a-handlingens skeende som trots allt är på liv och död. Skämtet om Morns utbrott efter några förlupna ord från Quark hade kanske varit en bättre idé för en hel parallellintrig.

KIRA: I didn’t really do anything. I was in the Bajoran shrine, meditating, and he burst in stark naked, and fell to his knees crying out to the Prophets for protection. 
BASHIR: Morn, of all people. Who would have thought he’d just snap like that? 
ODO: Certainly not me. Which makes me wonder what could’ve pushed him over the edge? 
QUARK: Why are you looking at me? I’m the victim here. He hit me with a barstool. 

Jag kommer inte att sakna Maquisrebellerna särskilt mycket. Det har aldrig känts som om de fått en verklig chans att etablera sig i Deep Space Nine, utan mest varit ett irriterande fenomen någonstans i utkanten av serien ( i motsats till Voyager där organisationen faktiskt spelat en större roll). Därför var det kanske vettigt av författarna att avsluta just det här spåret. Man har ju en del annat på sitt bord. När jag försökte se Blaze of Glory med en Star Trek-novis så gav vi upp efter ungefär tre minuter. Det strategiska läget inför det (antar jag) stundande kriget med Jem’Hadar är verkligen extremt komplex. Game of Thrones känns nästan som en barnlek i jämförelse.

Förresten, kan någon ge Sisko en uniformsjacka i rätt storlek? Jag tror faktiskt att han genomför Picardmanövern mer frekvent i Blaze of Glory än vad Picard någonsin lyckades med i ett och samma avsnitt.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 482 tv-avsnitt.