VOY: Nightingale. Det där Harry Kim försöker göra kaptenskarriär.

Det här var lite segt, va?

Harry Kim är frustrerad över bristen på karriärmöjligheter ombord på Voyager, och det kan man ju förstå. Alla jobb är ju liksom redan tillsatta, faktum är att det krävs nästan att någon ska dö för att Kim ska kunna stiga i graderna. Så när chansen att hoppa in som ställföreträdande kapten på ett alienskepp yppar sig så vill han verkligen, verkligen, verkligen ha jobbet. Janeway ger, långt om länge, efter för hans tjat. Det borde hon förstås inte gjort, för skeppet som Kim ska köra runt med miste sin kapten i en attack i en pågående konflikt mellan två folk. Så nu blir det som att hon och Voyager tagit ställning i den väpnade konflikten mellan Kraylor-planeten (vars skepp Kim jobbar på) och Annarierna. Dålig stämning uppstår mellan Janeway och de sistnämnda, och det var ju lite extra tråkigt eftersom Janeway just höll på att göra en riktigt bra bytesaffär med Annarierna. Nu tvingar de Voyager ut från deras territorium, och de som precis landat med skeppet och börjat reparera allt som gått sönder de senaste sex och ett halvt åren.

Storyn kring Kim kan väl brytas ner i två huvuddelar. Dels handlar det om Kim som kaptensämne. Det vill säga, hur dålig han är. Han detaljstyr, gör allt jobb själv i stället för att delegera och är dålig på att lyssna på andras förslag. Herregud, tönten har till och med tagit med en saxofon för att inreda kaptensrummet ombord så det känns mer hemma. Det är Seven of Nine, själv en erkänt urkass person i arbetsledande positioner, som av någon anledning är den som manusförfattarna tycker ska framföra sitt omdöme om Kims chefsinsatser till honom.

SEVEN: I’ve discovered a serious flaw in one of the ship’s systems.
KIM: Which one?
SEVEN: The captain. The captain’s main function is to issue orders, correct?
KIM: Right.
SEVEN: And the crew’s function is to support the captain and carry out those orders.
KIM: What’s your point?
SEVEN: Every time you give an order, you carry it out yourself. And when someone else makes a suggestion, you dismiss it.

Och sen när besättningen gjort myteri och Kim vill hoppa av jobbet som kapten, så läxar hon upp honom för det. Och han skärper sig, förstås, och så går allt jättebra, förstås. Allt på det där övertydliga “nu lärde jag minsann mig en nyttig läxa”-sättet som mest känns som skol-tv., förstås. Den andra delen av storyn handlar om vad de där typerna från Kraylor egentligen pysslar med. Passagerarna är vetenskapsmän som konstruerat den osynlighetssköld som döljer skeppet som Kim fått ta över. En innovation som förstås är räddningen för en planet som varit under annarisk blockad superlänge.

Den här lite långtråkiga storyn kombineras sedan med en superdum b-handling. Stackars Icheb får för sig att B’Elanna är kär i honom, en villfarelse som förstås förstärks av hololäkarens förvirrade “jag ska förklara mänskligheten för dig”-lektioner. En trop som också känns lite sliten. Hade B’Elanna däremot verkligen varit otrogen mot Paris med en halvborgsnubbe så hade det här kunnat bli intressant. Inte nödvändigtvis som ett svartsjukedrama. För min del hade det känts mycket bra om man introducerat någon skön grej om hur monogama förhållanden inte är en obligatorisk grej i framtiden (att såväl Janeway som Tuvok är SUPERMONOGAMA har förstås ingen missat, men dejtingkulturen ombord Voyager verkar vara lika strikt som på en amerikansk high school). I stället fick vi ytterligare en storyline om hur konstiga aliens är som inte förstår alla konventioner och nyanser i mänskligt beteende vid första försöket. Gäsp.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 644 tv-avsnitt.