Den strikta humanismen fortsätter i Voyager. I förra avsnittet skulle Janeway hellre låta Neelix ligga bunden vid en apparat som höll honom vid liv med en hologramlunga resten av hans liv, än sno tillbaka hans lungor från den rymdvarelse som stulit dem. Ett rätt tufft val, där Janeway trots allt valde att hålla en korrekt etisk linje. Ingen blodshämnd eller lunga för lunga här, inte. I det här avsnittet råkar Voyager allvarligt skada en organism som de misstar för ett vanligt gasmoln. Då väljer Janeway att riskera både besättning och skepp i en extremt farlig räddningsaktion för att “sy ihop” såret de åsamkat gaskroppsvarelsen.
Ja, de höga idealen finns kvar ombord, trots att det här faktiskt är ett avsnitt som både börjar och slutar med Janeways tvekan och känsla av otillräcklighet när det gäller besättningens välmående. Detta för henne in på lite olika interna äventyr. I en scen (som jag inte är säker på om den utgör amerikansk indiankitsch eller inte) så försöker Chakotay försöker hjälpa henne att hitta sitt totemdjur (det visar sig vara en ödla). Hon blir också inbjuden till det holodäcksprogram som Paris satt samman (där han givetvis programmerat in att han ska bli uppvaktad av två kvinnor samtidigt).
Förhållandet mellan kapten och personal ombord är troligtvis ett ämne som vi lär återkomma till. Jag är åtminstone extremt imponerad av tonträffen som finns i det här avsnittet. Balansgången mellan humor och allvar fungerar extremt bra, tonträffen i Janeways logginlägg är perfekt. Det är också kul att se hur även personalen trevar sig fram i hur pass tjenis de får bli med sin chef. Neelix är väl den ende som inte tvekar, han ger gärna goda råd till Janeway kring både ledarskap och kaffekonsumtion, och är också den som blir upprörd när man beslutar sig för att återvända in i gasmolnet som man nätt och jämnt kom levande ur. Men när han försöker fånga Janeways intresse, får han kalla handen – och ett val att lämna skeppet vid nästa lämpliga tillfälle. Sen blir han tyst. Och bakar lite kakor för att höja moralen ombord.
En annan lite märklig detalj i det här avsnittet, som jag inte riktigt sett tidigare, är en begynnande antagonism mella Tuvok och Kim på bryggan när de ser det gigantiska molnet i nebulosan.
Först:
(Voyager heads into the pinky purple swirly thing.)
KIM: I’ve never seen anything like it.
(Tuvok uses his comm. badge.)
TUVOK: Tuvok to Kim. Mister Kim, that is a comment we’d prefer not to hear from a senior officer on the Bridge. It makes the junior officers nervous.
KIM: Yes, sir.
Sedan:
(They push through the barrier.)
JANEWAY: What do you make of it, Mister Tuvok?
TUVOK: I am unable to offer identification, Captain.
(Kim uses his comm. badge.)
KIM: Kim to Tuvok. In other words, you’ve never seen anything like it. Oh, I promise not to tell the junior officers.
Här finns lite bitchfight-tendenser som jag hoppas utvecklas i kommande avsnitt. Kan vara roligt med lite fiender på bryggan!
A-intrigen, den om det där molnet, är den överlägset tristaste i det här avsnittet. Säga vad man vill om veckans alien, men ett stumt gasmoln har verkligen inte mycket till personlighet. Tydligen ansågs det här från början vara ett problematiskt avsnitt, men lösningen på problemet var att fylla ut avsnittet med en massa scener som fördjupar relationerna ombord istället. Och så här långt in i serien känns det helt vältajmat. Men för mig är det framför allt balansen mellan det komiska och det allvarliga, ett viss mån av självdistans och sättet att föra in helt wacko moment som det där totemdjuret, som får mig att falla för det här avsnittet. Det känns elegant och utfört med fingertoppskänsla. Ja, allt som inte handlar om det där rätt trista gasmolnet, då. En intrig som för övrigt påminner väldigt mycket om originalseriens The Immunity Syndrome, där Enterprise ju också körde runt i en okänd varelses inre organ och den tecknade One of our planets is missing
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 6/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 346 tv-avsnitt.
Det kan ju bara sluta på ett sätt. Inte helt överraskande slukas alltså även Enterprise av det mystiska molnet, även om det tar ett tag innan Picard och de andra faktiskt inser att de är fångade inuti den intergalaktiska motsvarigheten till en valbuk, utan några möjligheter att kommunicera med omvärlden. Eller ska jag kanske lämna de bibliska referenserna därhän och istället beskriva platsen de befinner sig på som världsrymdens motsvarighet till ett sterilt, lysrörsupplyst laboratorium? För i själva verket är Enterprise och dess besättning satta under observation där i det svarta hålet. De är, som någon uttrycker det i avsnittet, råttor i laboratoriet. Och olyckligtvis ska försöksdjuren den här gången användas för att undersöka vad själva dödsögonblicket innebär för de,. Och experimentet inleds förstås med den ende svarte mannen på skeppets brygga (se bild ovan).
klarar däremot inte av fler av de där pedagogiska scenerna i stil med att “Picard berättar för svart moln-monster med babyfejs vad döden egentligen innebär”. Han är kapten för ett rymdskepp, ingen filosof. Det är smärtsamt tydligt.