Ny säsong, ny premiär, den här gången för Voyagers femte årgång. Ett avsnitt som kanske inte är det muntraste vi varit med om. Den här årgången känns det nästan som om de två konkurrerande Star Trek-serierna har någon form av intern tävling om vem som lyckas göra den mest uppgivna och hopplösa säsongsinledningen. Och frågan är om inte Voyagers första halva av Night räcker för att ta hem pokalen. Visst, allt börjar med en rolig Blixt Gordon-pastisch i svartvitt på holodäck, men resten… Janeway är så deprimerad att hon isolerat sig på sitt rum där hon ältar hur korkad hon var som fattade beslut som sedan dömde Voyagers besättning till att tråla runt i deltakvadranten i åratal. Neelix tappar sitt vanliga glada humör och måste behandlas för nihilifobi, den rädsla för intet som uppstår när han inte längre kan se några stjärnor genom Voyagers fönster. Och Paris och B’Elanna sitter uppe på nätterna i mässen och spelar sällskapsspel och grälar offentligt. Kan en sf-serie bli mer otäck och ohygglig?

Jodå. För i den becksvarta och öde del av galaxen som man korsar – så tom och vid att inga stjärnor ens syns där – gömmer sig främmande livsformer. Voyager attackeras av aliens, ljuskänsliga varelser som släcker ned hela skeppet innan de tar sig in. Exotiska exemplar, förresten, som ser så pass absurda ut att första gången jag såg en av dem så trodde jag att det var en filur som hörde hemma i Blixt Gordon-äventyret på Holodäck. Någon vidare kontakt med främlingarna hinns inte med innan det börjar avlossas en massa vapen Det är Janeway som först börjar beskjuta främlingarnas skepp, men det visar sig snabbt att det är federationsskeppet som befinner sig i underläge. Då undsätts Voyager av ett slags steampunkinspirerat skepp vars kapten ser riktigt ohälsosam och strålskadad ut (ett tag trodde jag att det var Fester från Familjen Addams).

Som så många gånger förr i den här serien så visar det sig snart att räddaren i nöden är den verkliga boven. I det här fallet är onkel Fester, det vill säga Emck från Malon, en vidrig sophanteringsentrepenör som dumpar giftigt avfall på de stackars nattvarelsernas område. När Voyagers besättning får nys om det här försöker man dela med sig av sina egna metoder för att rena avfall från motorer och warpkärna – men Emck är inte intresserad. Hela hans företagsidé bygger ju på att dumpa avfall – en teknik som avskaffar avfallet skulle ju göra honom arbetslös. Då upprätthåller han hellre det system som redan existerar och som han tjänar pengar på oavsett hur många nattvarelser som dör på grund av hans utsläpp (eventuella paralleller till argument inom dagens miljödebatt är helt säkert inte slumpmässiga).

Det folkmord genom giftutsläpp som pågår lämnar inte Janeway och besättningen någon ro. Man funderar på olika sätt att förstöra det rumsliga virvelfenomen som gör att Enck snabbt kan ta sig från sin hemvärld till mörkervarelsernas del av rymden med sina avfallsskepp. Men samtidigt vill man gärna själv använda virveln för att förkorta sin resa genom den där mörka delen av rymden med sisådär två år. Janeway kommer på den fantastiska idén att låta Voyager åka genom virveln utan henne, för att sedan ensam stanna kvar och förstöra rymdfartsleden. Att hon sedan får klara sig på egen hand i en skyttel skulle kunna vara ett sätt för henne att återbetala den skuld hon känner till besättningen, verkar Janeway tänka. Men hennes självuppoffrande initiativ blir nedröstat av en enhällig samling höga befäl i en sån där lite tramsigt lojalitetsporrig scen där man bara väntar på att någon ska ställa sig på ett bord och säga “Captain, my Captain!”).

När Janeways abdikation är undanröjd så besvarar hon besättningens kärlek genom att genast utsätta alla ombord för livsfara. Hon bestämmer sig för att spränga den där virveln samtidigt som Voyager åker in i den – så att skeppet liksom ska surfa på svallvågorna av detonationen. Det går givetvis utmärkt. Lite för bra och enkelt, tycker den här surkarten.

Jag är oerhört förtjust i den deppiga starten på avsnittet, nämligen. Tycker att känslan av klaustrofobi, meningslöshet och tvivel är en ypperlig källa till drama och fördjupning av karaktärerna. Och kanske är den där långtråkigheten dessutom en ganska korrekt bild av hur en resa genom galaxen skulle kunna te sig. Dessutom kändes Voyager som ett lite snyggare skepp när det fick kryssa runt i halvmörker. Så det här avsnittet var länge uppe på ett betyg runt nio av tio. Men så blev det lite för käckt och präktigt på slutet. Enck skepp torpederas och går under, och den vortex han använt sig av för att ta sig till de mörka rymdvidderna går samma väg. Alla ombord på Voyager älskar Janeway, och hon åker blixtsnabbt ut ur sin depression när hon väl får en ursäkt att springa runt bredbent med ett tungt vapen och skjuta efter aliens med udda utseende. Svärtan är som bortblåst, ja man hinner till och med ut i ett gnistrande och överbefolkat hörn av galaxen innan avsnittet tar slut.

I dag antar jag att man kanske gjort lite annorlunda med en serie som den här. Dragit ut på den interstellära natten i några avsnitt. Låtit Janeway bli ännu konstigare. Låta nattvarelserna bli galna av giftutsläppen. Kanske kunde Paris rentav bli personlighetsförändrad och faktiskt tro att han var Captain Proton på riktigt. Bland det jobbigaste med att se den här serien är alla möjligheter till rolig action och drama som man bara seglar förbi. Även om det hör avsnittet som ju faktiskt existerar utanför min fantasi också var kul, förstås.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 561 tv-avsnitt.