TNG: Eye of the beholder. Det där Deanna Troi ser spöken.

tng eye of the beholder

Isch. Det här avsnittet balanserar på gränsen till flera saker som jag inte gillar. Dels tng the eye of the beholder 2påminner det väldigt länge om en typisk spökhistoria (som om vi inte fick nog av det alldeles nyss). Dels så innehåller det ett sånt där “Bobby i duschen i Dallas“-moment – ni vet, allt du precis har sett var förresten en dröm. Såååå trist grej. Och det hela blir inte bättre av att Marina Sirtis verkar ha fyllt på sitt ansikte med någonting inför just det här avsnittet. Hon går liksom runt med en lejonliknande överläpp genom hela det här avsnittet, ett avsnitt där hon dessutom är med i ovanligt många scener (som ni ser på bilden ovan är jag inte den enda som lagt märke till läppgrejen).

tng eye of the beholder 3Allt börjar ju i och för sig väldigt dramatiskt med något så sällsynt som ett självmord ombord. När Deanna Troi ska undersöka vad som hänt så får hon plötsligt erfara starka känslominnen i kontrollrummet till plasmainjektorn: Röster, bilder, en man och en kvinna som hånskrattar, ett hotfullt ansikte. Efter det flyter avsnittet på lite som en deckarhistoria där Troi kommer en mordgåta på spåret. Som en liten bonus lyckas hon också hamna i säng med Worf. När hon på nytt återvänder till platsen för självmordet blir hon nästan överväldigad av minnesbilderna som på nytt tränger sig på. Antagligen hade hon hoppat och tagit sitt liv, om inte Worf tagit tag i henne. Vilket ju är skitkonstigt eftersom hon precis sköt Worf i ett svartsjukedrama.

tng eye of the beholder 4Det visar sig att allt som hänt från första gången Troi stod i det där kontrollrummet varit ett slags vakendröm. Trois hjärna har konstruerat en egen, alternativ berättelse om henne själv som bygger på känslor och minnen från en empatisk person, Walter Pierce. Han arbetade med konstruktionen av Enterprise, men tog sitt liv ombord efter att han dödat sin flickvän och hennes älskare. Det visar sig finnas organiska rester från Pierce (gamla klickar hjärnsubstans?) som liksom legat och läckt minnen och känslor till de empatiska personer som kommit i närheten av Nacielle-tuben.

Det här är nog en av de mest långsökta och bisarra upplösningar jag varit med om i Star Trek-sammanhang, och det vill då inte säga lite. Inte bara avfärdas större delen av avsnittet som en dröm (trots att vi får se scener där Troi själv inte är med), utan en helt ny form av telepatisk strålning i form av minnesbärande hjärnklet introduceras.

Desto mer gillar jag flirten mellan Troi och Worf. Den har vi ju redan fått se en glimt av när Worf besökte parallella universum i Paralells. Men i det här universumet visar sig kärlekshistorien också bara vara en dröm. Att man missade att skriva in romansen mellan de två i serien på ett mer konkret sätt är faktiskt rena rama kardinalfelet. Det hade varit precis den här typen av såpaliknande inslag som hade lyft The Next Generation på en massa sätt. Bara att få se Troi kämpa med rollen som styvmor åt en liten klingonkille hade varit värt så mycket! Så många missade möjligheter här!

Förresten, gjorde inte Deannas mysdress  (den där tajta, lila, avslöjande saken) comeback i det här avsnittet, efter en lång tids frånvaro? Kanske var det på det sättet man skulle förstå att det hon var med om faktiskt var en dröm?

Betyg: 3/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 309 tv-avsnitt.

Nerdgasm. Eller: Jag mötte Fred Bronson

nerdgasmPlötsligt händer det. Idag fick jag träffa Fred Bronson, amerikansk musikjournalist på Sverigebesök, och en av pusselbitarna i Star Treks gigantiska historia Han har bland annat varit med och skrivit manusen till The Counter Clock Incident (Star Trek The Animated Series) och Ménage à Troi (Star Trek Next Generation).

Jag gjorde en lång intervju (som väl dyker upp antingen här eller på Sveriges Radio så småningom) och fick bland annat höra allt om när han som tonåring sprang in i William Shatner utan toupé (skräckinjagande) och när han var med och demonstrerade mot nedläggningen av serien utanför NBC:s kontor. Fred var supergullig, men som vanligt ställde det till en hel del problem att jag fortfarande bara är i början av mitt projekt. Skämt som jag inte förstod och referenser som gick mig helt förbi. Bra att jag bandade allt så jag kan lyssna igen sen när jag vet mer. Som tur är hade jag förberett mig och sett det animerade avsnittet, så vi åtminstone hade något att snacka fritt om.

Men mest av allt var det ändå så himla skönt att få träffa och nörda loss med någon lite mer ohämmat. Som att träffa en Star Trek-mentor.