Det är verkligen mycket Q nu. Inte nog med att han dök upp i Deep Space Nine för några avsnitt sedan, nu är han för andra gången med i säsong sex av The Next Generation. Mycket Q blir det.
I det här avsnitte utgör han välkomstkomittén i dödsriket efter att kapten Picard avlidit på Enterprises operationsbord. efter att kaptenen på Enterprise har dött. Det är oklart om Q ska föreställa Sankte Per. Gud eller Satan – oavsett så erbjuder han Picard chansen att leva om sitt liv igen. Rätta till saker som han skäms över, som till exempel den där gången när han som ung gav sig in i ett bråk som är orsaken till att han idag lever med ett konstgjort hjärta. Även om jag har kluvna känslor till Q så tycker jag verkligen att inledningen är otroligt underhållande och kul. Jag antecknar i mitt lilla block att det här är ytterligare ett sånt där avsnitt där man testar gränserna och tar ut svängarna. Anslaget är perfekt.
Men även den här gången tappar jag successivt intresset ju längre avsnittet pågår. Det är ju något med de flesta Q-storylines som får mig att tappa tålamodet. Antagligen är det att det alltid är extremt långa, sadistiska och omständliga vägar fram till en upplösning som Q själv hade kunnat fixa på några sekunder. Men istället för att göra processen kort så reser han runt på någon form av missionärsresa där han plågar sina offer med olika tankeexperiment. I bästa fall, men inte alltid, finns det en moralisk slutsats att dra av upplevelsen. Det och några komiska situationer.
Det finns något fint med sensmoralen i det här avsnittet, åtminstone. Att även de saker man skäms över i livet, eller beslut som man ser tillbaka på som felaktiga faktiskt format den man är idag. När Picard får chansen att skriva om sin historia och försöker agera mera sansat, genomtänkt och vuxet så blir han en tråkig person. En sån som sejfar och inte sticker ut hakan. En sån får inte bli befäl för Stjärnflottans flaggskepp – så i den nya parallella verklighet som Q skapar i och med Picard fick leva om sitt liv så har Picard förvandlats till en medelmåtta. En sådan som ingen bryr sig om eller lägger märke till. När den här b-Picarden försöker ha ett samtal med Riker och Troi i baren Ten Forward så är det också uppenbart vilket vidrigt klasssamhälle Enterprise är. Har man en låg rang, som den nye average-Picarden, så får man inte sitta med de coola i ledningsgruppen i baren.
Men även om slutsatsen är fin, så är det ett ojämnt avsnitt som ofta känns förutsägbart och långsamt berättat. Galenskapen från inledningen försvinner lite för snabbt och ersätts med lite machoism istället. För sättet man blir kapten på är uppenbarligen genom att vara en opålitlig kvinnokarl och ge sig in i meningslösa slagsmål. Fattade heller inte riktigt varför hans tjejpolare var så taskig mot Picard efter att de legat.
Betyg: 7/10.
PS Några saker jag har glömt att skriva tidigare.
- Worfs nya frisyr. Borta är den skitfula pagen, istället har han nu långt hår. Det här såg jag redan i förra avsnittet, men glömde bort det i bloggen.
- I det här avsnittet får vi på nytt se Troi i sin tajta kroppsstrumpa på nytt. Den har ju annars fått hänga kvar i garderoben ett tag nu, efter att hon fick en uppsträckning om att hon inte hade korrekt klädsel av kapten Jellico i The Chain of command. Å andra sidan så får vi se henne i den på Ten Forward på sin lediga tid. Och i ett parallellt troligt universum där Picard aldrig avgick som kapten. Det ska bli spännande att se hur hon går klädd i nästa avsnitt av The Next Generation.Det är lite illavarslande att det är det som jag är mest nyfiken på just nu.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 251 tv-avsnitt.
Det är en enorm skillnad mellan de första två Star Trek-filmerna. Enorm! Där The Motion Picture är långsam och pretentiös är The Wrath of Khan mycket mer av ett klassiskt äventyr. Berättat av någon som inte antar att namnet Star Trek automatiskt ska locka en devot publik, utan förstår att man kanske måste anstränga sig lite också.
Den rappa inledningen är nästan ett måste för att man ska orka med den melankoliska grundtonen i filmen. The Wrath of Khan fortsätter nämligen att utveckla och fördjupa det ganska deprimerande temat kring medelålderskris som även genomsyrar The Motion Picture. Kapten Kirk har på nytt fått ett skrivbordsjobb, och Enterprise har blivit ett undervisningsskepp. Kirk vantrivs med att arbeta i marktjänst, samtidigt som han verkar ovanligt harig inför tanken att på nytt söka sig till aktiv tjänst inom Starfleet. Åldrandet tar sig också rent fysiska uttryck (Kirk måste skaffa läsglasögon) och mot slutet av filmen träffar Kirk för första gången sin son som han försummat för att kunna resa runt med Enterprise. Jag har förstått att William Shatner (51 år fyllda när filmen hade premiär) inte var helt bekväm med det här spåret i intrigen, men att han gick med på att vara med i filmen efter att Kirks ålder ströks ur dialogen. Ryktena om Shatner låter alltid exakts om schablonbilden av en fåfäng Hollywood-föredetting.
Det är också från Kirks förflutna som filmens skurk återvänder. Skådespelaren Ricardo Montalban är fortfarande grandios i sin roll som Khan – övermänniskan från jordens 90-tal – som nu återvänder in i Star Trek-universumet 
Men Shatner är inte den man främst minns i den här filmen. Jag är ytterst imponerad över producenten Harve Bennetts modiga vision kring att en Star Trek-uppföljare skulle innehålla specialeffekter även i manusform. Och då tänker jag förstås på Spocks död – den scen som ska ha lockat en annars ovillig och skeptisk Leonard Nimoy tillbaka till Star Trek. En så pass klassisk scen i Star Trek-universumet att den förstås repriseras (om än lite annorlunda) i den nya rebootade Star Trek.