DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

DS9: Apocalypse Rising. Det där Sisko, O’Brien och Odo klär ut sig till klingoner.

voy apocalypse rising 4

Det är till en början tämligen dystert på Deep Space 9 i denna säsongspremiär, men det kanske bara är som det ska – avsnittet heter trots allt Apocalypse Rising. I Quarks bar sitter Odo och verkar vara på god väg att bli alkoholiserad, i sin nya fasta form kan han ju numera uppskatta öl. Men värre är att klingonerna har trappat upp sina attacker mot Federationen och dess allierade. Den allmänna känslan av undergång byts lyckligtvis ut mot något av en utklädningsfest med de fyra federationsmusketörerna i klingonska förklädnader! Uppsåtet må vara hur viktigt som helst för Deep Space Nines överlevnad, men det är helt omöjligt att minnas Apocalypse rising som något annat än maskeradavsnittet.

voy apocalypse risingIntrigen tar sitt avstamp i det som händer i slutet av förra säsongens avslutningsavsnitt. Där får ju Odo får en plötslig vision. I Grundarnas kollektiva medvetande har han snappat upp att det är något skumt med klingonernas ledare Gawron, och kommer till slutsatsen att han måste vara en förklädd grundare. Därför åker Sisko, O’Brien, Worf och Odo till klingonerna för att avslöja bedragaren. Till sin hjälp har man tung kosmetisk kirurgi (Bashir förvandlar alla till klingoner) samt små bollar vars strålning ska få Grundaren att tvingas släppa sin kurs.

voy apocalypse rising 2Sen följer lite grundkurs i klingonbeteende för våra förklädda vänner, samt en hel massa blodvinsdrickande på ett stort Klingonevent. Men trots att våra tappra klingonimitatörer verkligen gör vad de kan för att vara trovärdiga i sina roller (dricker massor, slår ner alla som kommer i närheten), så går allt åt helvete precis när man ska sätta igång den där strålningsgrejen. Gawrons närmsta man Martok känner igen Sisko och avslöjar honom, men samtidigt borde det ha funnits tillräckligt mycket tid för  Sisko att bara trycka på den där fjärrkontrollen och aktivera sändarna. I stället åker han och de andra in i finkan. Fast bara en stund. För sen kommer Martok på att han också tycker att Gawron är rätt skum och släpper de fyras gäng fria för att de ska ta kål på Gawron.

I en inte helt trovärdig scen är det Odo som räddar alla från knipan. Han inser att han tagit fel, att det inte alls är Gawron som är Grundare utan just Martok. Så då skjuter alla honom i småbitar. Något fredsavtal mellan klingonerna och Federationen verkar ändå inte vara i sikte. Gawron må ha varit förledd av en Grundare, men han vill behålla de territorier som han invaderat om det ska bli fred. Så våra hjältar åker hem, lite slokörade. De genomförde uppdragets mål, men lyckades inte uppnå fred. Bara vapenstillestånd.

Hur roligt jag än tycker att det är med maskerad, så är det kanske lite typiskt att det som jag fnissat mest åt i det här avsnittet är sättet som Kira pratar om sin graviditet. Dels med Gul Dukat. När den kärlekskranke cardassierna frågar om Kiras pojkvän är glad nu när han ska bli pappa, så droppar hon bara lite stillsamt infon om att det är O’Brien som är far till barnet. Och låter det stanna där. Här finns också en lite fånig scen där Kira skäller på Bashir för att det är han som gjort henne gravid – det var ju han som transporterade över Keikos foster till henne. Och det roliga här är ju då att det i verkligheten just är Alexander Siddig, skådespelaren som spelar Bashir, som ska få barn tillsammans med Nana Visitor.

voy apocalypse rising 3In alle är det här ett underhållande avsnitt, med  maskeradoutfits som är svår att se sig mätt på. Men var det ändå inte lite tunt på intrigfronten? Ett endaste litet uppdrag, och en väldigt lång startsträcka innan det blev action? Jag hade rätt så kul på vägen, men det är ändå märkligt att mitt i alla dessa nogsamt utformade masker (Sisko var ju den som verkligen såg ut som en klingon, de andra såg mest lite tilltufsade ut) så är det ändå Gowrons/Robert O’Reillys glosögon som är mest fascinerande. En sån fantastisk och vansinnig look.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 440 tv-avsnitt.