Okej, det är några av er som har påmint mig om att den här serien finns, och det visade sig ju vara ett extremt relevant tips när det gället Star Trek-kultur. Jag var bara tvungen att vänta med att se den tills The Orville släpptes på import-dvd för några veckor sedan (att se Foxserier på en vanlig linjär kanal är bland det mest komplicerade schemamässigt som finns. Framför allt om man är lite anal och verkligen vill se allt i rätt ordning). När jag väl började så gick det ganska snabbt, såg alla avsnitt på en helg. Det var länge sedan jag hade ett sånt där sug efter fler avsnitt, och inte kunde gå och lägga mig utan bara fortsatte att titta tills det nästan var morgon.
Det känns ju dessutom som om tillblivelsen av The Orville är bland de märkligare sakerna som hänt på den amerikanska tv-marknaden. Samtidigt som NBC CBS äntligen blev färdiga att relansera Star Trek som tv-serie så lanserar Fox en nostalgidoftande parodi på samma franchise. Men medan Star Trek: Discovery i mångt och mycket är en serie som vill vara samtida, mörk och dystopisk så är parodin en retrotechnicolordröm, och många fans kände nog sig till en början mer hemma i The Orvilles universum än i Discoverys.
Fast kanske är parodi fel ord. En del säger “tribute” istället. Och på flera sätt kan man se The Orville som ett slags fortsättning på de där klassiska Star Trek-serierna från 90-talet som The Next Generation. Banden till Star Trek blir ännu tydligare om man tittar lite närmre på eftertexterna och inser att Star Trek-veteranen Brannon Braga producerar The Orville, Jonathan Frakes (aka Riker) är inne och regisserar samt att Penny Johnson Jerald (aka Kasidy Yates från Deep Space Nine) spelar Orvilles skeppsläkare. Som en liten bonus dyker också skådisen som gjorde hololäkaren från Voyager, Robert Picardo, upp i en liten roll. Men referenserna och kopplingarna är förstås många fler.
På sina ställen är The Orville dessutom rätt så mörk, deppigare och mer seriös än de gamla Star Trek-serierna till och med, och det där med lustifikationerna hamnar allt mer i bakgrunden. Visst finns det komiska inslag, men oftast som en del av en större, och allvarligare, huvudhandling. Eller så består det komiska till stor del av valet av gästskådespelare: Rob Lowe och Charlize Theron gör rätt kul karaktärer här. Och nästa säsong ska tydligen Marina Sirtis vara med.
Det viktigaste att tänka på när man ser The Orville är att man ska uthärda det första urusla avsnittet. Efter att ha sett piloten så var jag faktiskt rätt så bekymrad. Det här var ju inte ens… roligt, utan snarare bara plumpt, lite sexistiskt och tramsigt. Men efter några lugnande ord från min kompis Stefan så gav jag serien en ny chans. Och han hade rätt, The Orville blir bara bättre och bättre ju längre den håller på. Jag insåg också att mina förväntningar var lite skeva. Det här är ju inte så mycket en renodlad komediserie som en serie där allt det där inträffar som aldrig får lov att hända i de riktiga Star Trek-serierna: Folk är fula i mun, nervösa, kåta, gör misstag på jobbet och har äktenskapsgräl som inte går att lösa på 45 minuter. Det är mer som en skildring av rätt vanliga människor i en framtidsmiljö på ett rymdskepp, liksom.
För mig framstår också flera av avsnitten som remakes eller reboots på befintliga Star Trek-avsnitt. Mad Idolatry, till exempel. Det avsnittet handlar om en planet som existerar i två dimensioner, och tiden går mycket snabbare i den andra dimensionen, som inte är en del av vårt universum. Det fick i varje fall mig att tänka på Deep Space Nine-avsnittet Meridian. Men det visar sig att det tydligen också har många likheter med ett Voyager-avsnitt i säsong sex.
Det är när The Orville plockar man upp en massa ämnen och strömningar i samtiden och skildrar det på sitt alldeles egna sätt som serien blir riktigt bra. Religionens plats i civilisationer, till exempel, eller hur hela samhällen kan förneka uppenbara fakta – där man ganska lätt kan dra likheter till det pågående klimathotet. Just det samtids- och samhällskommenterande passar det här formatet väldigt bra. Kanske ännu bättre i den här typen av serier med ett lättare komedianslag än i det mer seriöst menande dramat.
Här är i varje fall några av mina favoritavsnitt från den första säsongen:
“About a Girl”
Bortus, som arbetar i besättningen på Orville, kommer från planeten Mocius. En planet där befolkningen bara är av ett kön, fortplantar sig genom äggläggning och har ett allmänt buttert humör. Men när Bortus får ett barn tillsammans med sin partner Klyden så är det en liten flicka, och det visar sig att man vanligtvis könskorrigerar det fåtal flickor som föds på planeten. Ett lite hisnande avsnitt som får mig att associera till intersexualism och könskorrigering. Inte illa för vad jag trodde skulle vara en dratta-på -rumpan-och-skoja-om-stora-bröst-serie. Dessutom känns det också som om The Orville bara i och med det här avsnittet är bättre på att problematisera kön och könsroller än Star Trek någonsin varit.
“Majority rule”
Det här är lite som en remake av det där avsnittet av Black Mirror där människor ger varandra betyg hela tiden, men i The Orville är konceptet draget ytterligare några snäpp vidare. Om man får för många minusröster på planeten Sargas 4 så måste man till exempel göra en rad framträdanden på olika talkshows på tv och försöka väcka medlidande och sympati hos allmänheten när man ber om ursäkt för sitt beteende. Lyckas man inte göra det på ett trovärdigt sätt är det stor risk för att man blir lobotomerad. Men det slutar inte där, det här folket folkomröstar om allt – även faktafrågor. Ett tjuvnyp mot en samtid där all möjlig forskning blir allt mer ifrågasatt, och där folket ofta röstar fram de som förnekar till exempel klimatforskning.
“Firestorm”
Ett extremt kul skräckfilmsavsnitt som liksom börjar med en läskig clown som dyker upp i Orvilles korridorer, och sedan bara blir värre och värre. Så flippat. Älskade det här.
“Cupid’s Dagger”
Jag skulle också kunna kalla det här för Rob Lowe-avsnittet, han spelar en blå alien som utsöndrar ett feromon som gör alla kära i honom. Eller ska jag kanske skriva kåta. Och det visar sig också kunna gå att använda i fredsförhandlingar. Rätt roligt ändå att se det frånskilda paret på bryggan som slåss om samma kille.
Så nu ser jag väldigt mycket fram emot The Orvilles andra säsong, som drar igång den 30 december 2018. Och visas den på svenska Fox är jag till och med inställd på att bli slav under tablån igen. Som om det 90-talet aldrig hade tagit slut.
Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.
Men Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i 
Graphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten 
Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen 
Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.