ENT: Dawn. Det där Tucker bondar med en fiende. Och tar av sig tröjan.

Vad är dealen? 

Ibland måste man bli kompis med sin värsta fiende för att kunna överleva. Det är läxan som Tucker försöker lära ut i det här avsnittet., där han är skeppsbruten på en måne tillsammans med någon som mest verkar vilja döda honom.

Jodå, Archer och hans kumpaner är inne i ett sånt där motigt skov igen. Alla de träffar på är aggressiva och fientligt inställda, verkar det som. Framför allt eftersom man på nytt lyckats irra in på någon annans territorium (finns det inget effektivt och tydligt sätt att markera gränser i rymden som alla kunde komma överens om?).

Tucker är ute och flyger på egen hand när han blir attackerad av ett främmande skepp. Bägge skeppens motorer går sen i baklås, och de måste bägge nödlanda på en närbelägen måne. Men aggressionen från den okände fienden tar inte slut med det, utan Tucker måste använda sig av stor list för att till sist själv fånga och fängsla rymdvarelsen. Och sedan få honom att hjälpa till med att bära en sändare upp på ett berg, där signalerna eventuellt kan nå fram till Enterprise.

Parallellt med det här lyckas Archer komma överens med ett arkoniskt moderskepp om att de ska hjälpas åt för att hitta de två skeppsbrutna. Planeten som incidenten hände vid har nämligen massor av månar, så ska man hitta någon levande är det nog bäst att hjälpas åt. Det tycker till och med arkonierna.

Några nya kontakter?  Det är första gången som människor stöter på folk från Arkonia, vulcanerna har däremot lite beef med dem sedan tidigare.

T’Pol vs Mänskligheten: T’Pol berättar att vulcanerna tidigare varit i kontakt med arkonierna, men att kontakten brutits. Arkonierna var inte lika tålmodiga som mänskligheten när vulcanerna inte ville släppa ifrån sig all kunskap och teknik på en gång. Nu är läget lite spänt, verkar det som.

Faktum är att T’Pol vid avsnittets slut måste ge Archer lite beröm. Hans samarbete med arkonierna gick bättre än någon av vulcanernas kontakter med dem på sistone.

Vårdslöst beteende?  Det är väldigt många avsnitt som börjar precis på det här sättet. Någon lallare som är ute på egen hand i en skyttel och blir attackerad. Är utflykterna verkligen värda att man hamnar i trubbel hela tiden? Och kan inte manusförfattarna hitta på några mer spännande uppslag?

Personlig utveckling:  Det här är väl ett Tucker-avsnitt, även om det egentligen bara förstärker saker som vi redan visste: Att han har ett enormt tålamod och kan laga teknik från snart sagt varenda civilisation i galaxen. Men fullt så fiffig som i det här avsnttet, när han ska locka arkoniern på avvägar genom en inspelning, har han nog aldrig varit. Jo, just det. En sak till stämmer ju in på Tucker i den här storyn: att han är godtrogen. Till exempel lite för snabb med att tro att det råder vapenvila mellan honom och arkoniern, så han måste därför uppnå vänskap och respekt genom slagsmål i stället.

Matvanor: Det är väl mest vattenfrågan som är i centrum här. Arkonierna sörplar i sig någon mörk sörja som är odrickbar för Tycker. Medan de verkar vara helt ointresserade av vatten. Det betyder att ingen av de två skeppsbrutna kan hjälpa den andre när det börjar bli bastutemperaturer på månen som de kraschlandat på.

Sexytime: Så varmt blir det att Tucker snabbt tar av sig tröjan. Det verkar dessvärre inte väcka särskilt mycket lust hos arkoniern.

Transportörtrubbel: När Archer får Tuckers signal vill han transportera upp honom till Enterprise. Men då det inte går att använda tekniken på den arkoniske piloten så väljer Tucker att avstå och vänta in den arkoniska transporten. För mellan de två forna fienderna har nu någon form av respekt vuxit fram, när de sitter där på klippan på den där månen. Och det verkar nästan vara ömsesidigt, ui alla fall utifrån vad arkoniern säger när det är dags för honom att lämna Enterprise sjukstuga:

Ordväxlat:

TUCKER: How’s he doing?

PHLOX: Why don’t you ask him yourself? The Universal Translator is online.

TUCKER: They told me another ten minutes of sunshine, and we’d have been cooked.

ZHO’KAAN: Tarattaash.

TUCKER: I thought you said the UT was working.

ZHO’KAAN: I believe you promised me some Tarattaash.

(Zho’Kaan makes the universal drinking gesture.)

TUCKER: You mean the brown stuff you were drinking? Won’t take a minute. Anything else while I’m at it? Our chef is making something called chicken Marsala tonight.

ZHO’KAAN: Tarat

TUCKER: Tarattaash. Got you.

ZHO’KAAN: Trip. When I fired at your vessel. I’m grateful I didn’t destroy it.

TUCKER: That makes two of us.

Det här kändes precis som… ett extremt enkelt och rakt berättat avsnitt. Men med tillräckligt mycket action för att fylla programtiden utan särskilt mycket dödtid. Fiender som blir BBF, en liten berättelse om hur mycket slagsmål det egentligen behövs för två män från olika civilisationer att bli kompisar. Som när Kirk träffade Gorn, fast med en något trevligare alien.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 700 tv-avsnitt.

ENT: Shuttlepod One. Det där Tucker och Reed tror att de är övergivna i galaxen.

Det har varit trögt att pyssla med det här projektet på sistone. Tappade lusten sådär halvvägs in på första säsongen av Enterprise. Tyckte inte att serien var särskilt bra. Började reta mig på Archer. Irriterade mig på typ allt. Men ibland måste man verkligen bara kämpa på. För bakom nästa intetsägande avsnittstitel så kan det gömma sig något riktigt bra. Som i Shuttlepod One. Ett litet Star Trek-avsnitt om döden. Ja, i varje fall dödsångest och krishantering. Och en oväntat rolig take på det hela.

Vad är dealen? 

När jag var liten så brukade min morsa alltid ge mig instruktioner när vi var på väg in på stora ställen med mycket folk (typ varuhus under julhandeln eller Elmias jordbrukstuställning). “Om vi kommer ifrån varandra, stanna där du är! Spring inte runt själv för då blir det omöjligt att hitta dig”. Innerst inne misstrodde jag det där lite, och undrade om inte instruktionen var ett trick. Ett enkelt sätt att bli av med mig, för att sedan kunna åka hem och njuta av lugnet och friden utan mig galopperande runt i huset. Men efter att ha sett Shuttlepod One ger jag nog morsan rätt. Man kanske inte ska gripas av panik bara för att det ser ut som om Enterprise kraschat och gått i tusen bitar, och sedan på måfå kasta sig ut i universum på jakt efter hjälp. Kanske hade det varit enklare att bara stanna där man var och analysera situationen lite mera.

Avsnittet börjar med att Tucker och Reed återvänder lite för tidigt från ett uppdrag. Deras skyttel har fått problem, och de var tvungna att förkorta sin expedition. När de kommer tillbaka till mötesplatsen möts de av vrakdelar från ett rymdskepp, och på en asteroid ser de tydligt namnet Enterprise. Man befinner sig långt från närmaste bebodda solsystem, men bestämmer sig ändå för att dra iväg från vrakdelarna och försöka hitta någon som kan komma till undsättning.

Men, och det är är det roliga börjar, Tucker och Reed reagerar rätt olika på den här nödsituationen. Tucker försöker laga utrustning och komma på ett sätt att lösa situationen, medan Reed börjar diktera typ en miljon farväl-brev till alla han känner på skyttelns dator. Det blir dråpligt, intensivt och rätt kul. En svart komedi, mitt i bedrövelsen.

Några nya kontakter? Men givetvis är det hela frågan om ett stort och ödesdigert misstag. Vrakdelarna kommer från ett tesniskt skepp, och skälet till att Enterprise inte väntar på mötesplatsen är att man håller på att transportera besättningen från den havererade farkosten hem till sin planet. En av Enterprise luckor lossnade, större än så var inte skadorna på moderskeppet.

Vårdslöst beteende? Fast kanske skulle Enterprise lämnat någon form av meddelande till Tucker och Reed om vad som hänt? Någon liten boj med ett meddelande? Om ifall att de kom lite tidigt tillbaka, och samtidigt hade fått sina kommunikationssystem utslagna.

Personlig utveckling: Det blir flera tillfällen till male bonding mellan Tucker och Reed. Men riktigt bra kompisar blir de inte förrän de börjar supa.

En lite bisarr ingrediens i det hela är den dröm som har där han befinner sig på sjukavdelningen på Enterprise, och T’Pol liksom inte kan slita sig från honom, på grund av något okänt hjältedåd han utfört. Det tar ett tag innan vi som tittar är helt säkra på att det är en dröm, och inte slutet på äventyret. Men även drömmen förvillar. Är det Tucker eller Reed som har den största crushen på T’Pol?

Det verkar också som att Enterpriseförfattarna inte har samma beröringsrädsla kring att bygga vidare på intriger och händelser som inträffat i tidigare avsnitt. Som när Reed i det här avsnittet pratar med Tucker om sin dåliga kontakt med föräldrarna, något som ju vi fick reda på för bara några avsnitt sedan.

Matvanor: Provianten på skytteln diskuteras en del. Bland maträtterna som det går att välja mellan finns till exempel Veal marsala, Chilean sea bass, och Goo Gai Pan. Fast Tucker vill ha köttfärslimpa. Ett bra val visar det sig, eftersom man kan laga hål i skrovet med potatismoset. Både skytteln och Enterprise (och skeppet vars besättning Enterprise räddar) blir nämligen skadade av mikrosingulariteter. Ett begrepp som använts tidigare i seriefranchisen, men alltså senare i tidslinjen. Ett rart (men lite osexigt) sätt att återanknyta till de gamla serierna.

Sexytime: Under sin tid tillsammans i skytteln kommer Tucker och Reed bland annat fram till att man är buksvågrar, och så fnissar man över att T’Pol har en sexig rumpa. Men jag blir lite förvirrad, för Tucker hävdar att han inte alls är attraherad av T’Pol. Luras han? Reed däremot, som jag tidigare nämnt, drömmer heta drömmar om att få T’Pol att både skratta och pussas.

Ordväxlat:

REED: Hey, what do you think of T’Pol, hmm? Do you think she’s pretty?

TUCKER: T’Pol? Are you serious?

REED: Well, she’s a woman, you know? I think she’s pretty.

TUCKER: You’ve had too much to drink.

REED: Don’t tell me you’ve never looked at her, you know, in that way.

TUCKER: Nah, she’s a Vulcan.

REED: Well, I think she’s pretty.

TUCKER: Oh, God.

REED: You ever noticed her bum?

TUCKER: What?

REED: Her bum. She’s got an awfully nice bum.

TUCKER: To Sub-Commander T’Pol.

REED: Awfully nice!

Det här kändes precis som… kanske kan man lite se det här som Enterprise-versionen av avsnittet där Paris och B’Elanna håller på att dö, den där gången när de var lämnade åt sitt öde ute i rymden bara skyddade av sina rymddräkter. Det avsnittet ledde ju till att de två blev ett par och gifte sig. Fullt så kärleksfulla blev inte Reed och Tucker mot varandra, tyvärr.

Kanske för att det här framför allt är ett rätt roligt avsnitt. Tuckers och Reeds olika förhållningssätt till döden och krisläget är kul att att kolla på. Det blir också vissa tendenser till kammarspel när de två är instängda i den lilla skytteln, där handlingen täcker allt från morbida samtalsämnen som att naglar och skägg växer efter döden, till att Tucker vill spärra in sig själv i en luftsluss så att syret ska räcka längre åt Reed.

Ja, jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att det här är det bästa Enterpriseavsnittet så här långt i serien. Det här gav mig nytt hopp inför serien. Och möjligheten att avsluta hela projektet före mitt nya måldatum. Femårsdagen av bloggen.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 678 tv-avsnitt.