Good Shepherd är väl lite av Voyagers motsvarighet till TNG-avsnittet Lower Decks. Precis som i det avsnittet får vi här följa några av besättningsmedlemmar med lite lägre rank. De som inte ständigt jobbar på skeppets brygga eller alltid får åka ut på olika spännande uppdrag. Nej, i Good Shepherd är det till och med de som tillhör besättningens riktiga losers som är i fokus: Tal, vars jobb alltid måste dubbelkollas eftersom hon jämt gör fel. Telfer, en hypokondriker som alltid sjukskriver sig så fort han får en lite mer krävande arbetsuppgift. Och så till sist Harren, den asociale enstöringen som sitter i en skrubb nere på femtonde våningsplanet och hatar sitt jobb – han vill bara jobba med sin avhandling och är otroligt bitter över att den korta tjänstgöringsperiod som krävdes för vidare studier nu blivit sex år lång.

Det är under en extremt petig effektivitetsgenomgång som Seven håller i som Janeway plötsligt inser att hon försummat de här tre personerna. Nästan lite hög på sin egen självgodhet så bestämmer hon sig för att ta med de här tre hopplösa fallen på ett spaningsuppdrag – hon går till och med så långt att hon kallar sig själv för Den Gode Herden som vågar sitt eget liv för att hitta ett får som kommit bort från flocken när hon ska förklara sitt val av manskap.

De där orden får hon flera tillfällen att äta upp, för de här fåren inser exakt vad det är för välgörenhetsarbete som hon sysslar med, och är också fullt medvetna om att de alla hade blivit utbytta mot någon mer kompetent person om skeppet hade befunnit sig i alfakvadranten. Upplösningen på avsnittet är förstås given, en farlig situation uppstår och alla de där underpresterande personerna visar sig vara hjältar på sitt eget sätt. Men jag tycker att det här avsnittet är otroligt underhållande fram till att den där vändpunkten kommer. Det inträffar ganska många och långa stunder av obekväm stämning ombord på vägen mot upplösningen. Framför allt är det den överintelligente Mortimer Harren som stretar emot varje gång Janeway försöker starta ett samtal eller uppfostra sina tre problembarn. Janeway blir extremt trött på honom, och sitter mest och grimaserar uppgivet för sig själv till svar..

Jag tycker också att de märkliga aliens som man stöter på känns fräscha. Tillräckligt mystiska och farliga för att få mig att känna att varken Janeway eller de andra har någon som helst koll på vad som händer. Ett extra plus när hypokondrikern plötsligt har en främmande organism inuti sig, som sedan borrar sig ut ur kroppen. Det blir till en liten komprimerad version av filmen Alien där mitt i avsnittet.

Det är efter avsnitt som det här som de vanliga Voyager-episoderna börjar kännas lite märkliga. Ja, nästan bisarra. För det mesta känns det ju som att det typ bara jobbar tolv personer på hela skeppet. Lite klaustrofobiskt i längden, och enformigt. Det gör man bot på i det här avsnittet, samtidigt som man sticker hål på den självgoda myten om att alla i Stjärnflottan är övermänniskor och perfekta arbetsmyror.

Rent generellt har några av de senaste avsnitten ändå testat att föra in nya element i serien, som till exempel Borgbarnen. Och det har i sin tur också lett till lite nya takes på intrigerna och avsnitten. Ett extra plus också till öppningsscenen där vi får följa en padds resa genom Voyagers befälsgång, uppifrån och ner. Men inget gott som inte för något ont med sig. Det här är ett avsnitt som är riktigt ruttet översatt på Netflix. Jag har inte riktigt tyckt att det varit lika undermåligt som det här tidigare. Om någon säger till Paris: ” I imagine it gets tedious up at the helm” så har det faktiskt inget med hjälmar att göra.

Extra bonusinfo: Michael Reisz som spelar den nervöse hypokondrikern var en av manusförfattarna bakom Boston Legal.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 630 tv-avsnitt