ENT: Daedalus. Det om forskaren som vill transportera tillbaka sin son från de döda.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Det är idolbesök på Enterprise. Emory Erickson, mannen som uppfann transportören, ska tillbringa lite tid hos Archer och de andra för att testa en ny och förbättrad version av sin gamla uppfinning. För Tucker är det här en enormt stor grej, Erickson var en av hans förebilder redan när han var liten. För Archer innebär besöket att han får träffa en gammal vän till familjen – Erickson och Archers farsa hängde en hel del.

Eftersom Erickson sitter i rullstol och inte är helt frisk, så följer också hans dotter Danica med. Och det är när far och dotter snackar med varandra i enrum som vi inser att det är något skumt i görningen. Precis som det är något konstigt med Emorys rygg. Och varför låter inte Erickson Tucker titta på hans tekniska utrustning inför experimentet? Jo, för att hela grejen med transportörexperimentet är egentligen en bluff. I stället är Emory på Enterprise för att försöka få tillbaka sin son från de döda. Han försvann ut i intet under en transportörolycka, och nu tror Erickson att han kommit på ett sätt att återmaterialisera honom. Helt riskfritt är det däremot inte, resterna av sonen som liksom delvis materialiserats dödar en besättningsman som kommer i vägen för honom.

När Tucker och Archer till sist listat ut vad det egentligen är som Erickson håller på med så låter Archer honom fortsätta. Ja, faktum är att han blir sådär lite tokigt arg på Tucker när han har invändningar. Tydligen går det här med familjens vänner före gott omdöme och reglemente. Och givetvis är alla Ericksons ansträngningar förgäves. Visst, han får faktiskt sin son tillbaka. Men cellerna i hans kropp har redan brutits ner för mycket för att han ska kunna överleva. Han dör i sin fars armar.

Jo, en sak till hände, T’Pol sa till Tucker att hon inte pallar ha en relation just nu.

Efter de senaste avsnitten, fyllda med maktspel och hyfsat mycket action, känns det extremt skönt med ett lite mer stillsamt avsnitt av den lite mindre skalan. Och, faktum är ju, att Daedalus är ett avsnitt som känns mer troget det egentliga Star Trek-konceptet än det mesta vi sett i Enterprise. Ett avsnitt som handlar om förhållandet mellan teknik och människa, framsteg och förluster, moral och känslor. Sedan kanske jag inte direkt föll helt för det här. Tycker att det är så pass irriterande med Archers ojämna humör och inkonsekvens. Och tycker aldrig riktigt att han fått en ordentlig näsbränna för sin självupptagenhet. Men en fin historia på Daidalostemat.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 752 tv-avsnitt.

VOY: Emanations. Det om den mystiska liktransportören och livet efter döden.

voy emanations

Ändå ganska imponerad av hur det här avsnittet faktiskt lyckas diskutera religion och livet efter detta utan att bli alltför plakatviftande. Men kanske kan man sammanfatta avsnittet lite så här: det finns inga garantier och ingen returrätt när det handlar om  efter döden-upplevelser.

voy emanations 4När besättningen på Voyager tar sig till en meteorit för att undersöka eventuella fyndigheter av ett hittills okänt grundämne så hamnar de istället på vad som ser ut som en gravplats. Utspridda ligger det döda humanoider lindade i något slags vitt tyg. Efter ett tag inser de att kropparna transporteras dit genom någon form av transportstråle från en annan dimension, men när Voyagers stråle korsar likstrålen så byter två kroppar plats. Kim hamnar i en läskig elektronisk kista/dödsmaskin på en främmande planet medan en död kvinnoaliens kropp hamnar ombord på Voyager.

voy emanations 3Begreppen klarnar när Kim inser att Uhnari-folket han hamnar oss inte tror att de skickar iväg sina kroppar till en ödslig gravkammare, utan till nästa stadie i själens evolution. Och det handlar alltså inte om någon andlig utveckling, utan de förväntar sig att få behålla sina kroppar och kunna hänga med sina döda släktingar när de väl kommit dit. De är faktiskt så pass säkra på det här att det inte finns någon egentlig dödsångest bland dem, däremot ett visst mått av funkofobi. Om du har en skada eller funktionsnedsättning kan du ju lägga dig i den där maskinen i förtid, som först tar livet av dig och sedan skickar dig till det man föreställer sig är Paradiset. På det viset kan du snabbare få komma till det stadie av existensen där du får en perfekt kropp och kan leva ett perfekt liv. Gissa hur poppis det då blir när Kim börjar berätta om alla döda och föruttnade kroppar han hittat i sin ände av dödsmaskinens transportörstråle. Man kan väl säga att en viss irritation, sorg, skräck och vrede infinner sig hos Uhnarierna. För att inte tala om den ångest som drabbar Uhnarikvinnan som hamnar på Voyagers, och som man återupplivar där.

 

voy emanations 2Det är rätt många turer i intrigen, och den innehåller åtminstone några överraskningar på vägen. Helt döms inte heller tron på livet efter detta ut i manuset, men visst lyckas man ge ett och annat tjuvnyp åt eventuella trosläror som kan beskriva livet efter detta på tvärsäkra och exakta sätt. Däremot kanske jag inte riktigt uppfattade tråden kring dödshjälp som manusförfattaren Brannon Braga berättar om i boken Captain’s logs Supplemental, däremot är det klart att det här räknas som en av seriens mörkare avsnitt, och att Brannon distribuerat en del av sina egna tvångstankar och demoner i det här manuset. Vem som byggde den mystiska dödsmaskinen/liktransportören åt Uhnarierna förblir dock en gåta, både i avsnittet och i bakom-materialet.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 9/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 355 tv-avsnitt.