Vad är dealen? 

Tänk om de ändå bara hade haft “Find my Iphone” i framtiden. Då hade Reed enkelt kunnat lokalisera den kommunikator som han tappade bort när han, Archer och Hoshi besökte en pre-warpcivilisation. Nu måste istället han och Archer åka ner till planeten igen och leta efter kommunikatorn, bli tillfångatagna av de lokala fascisterna och sedan dömas till döden. Och trots att det egentligen inte finns något prime directive ännu, så är Archer beredd att hellre gå i döden än förorena en primitiv kultur med kunskap om rymden, Jorden och avancerade vapen. Helt plötsligt börjar han till och med försvara Vulcanernas ogenerösa bidrag med kunskap till Jordens rymdteknikutveckling. Något har definitivt hänt med mannen vars hela existens verkar gå ut på att visa vulcanerna att människan faktiskt hör hemma ute i rymden.

Det är när Archer, Hoshi och Reed kommer tillbaka efter en utflykt på en pre-warp planet som Reed plötsligt upptäcker att hans kommunikator inte ligger på sin plats i fickan. Efter att ha letat överallt på Enterprise inser man att han nog måste ha tappat den nere på planeten. Efter lite omständliga sökningar hittar man till sist de kvarter på ett ungefär som kommunikatorn befinner sig i, varpå Reed och Archer ger sig iväg för att hämta hem den.

Givetvis har någon redan hittat kommunikatorn, och givetvis har denne någon riggat en fälla för Archer och Reed. Som när de blir tillfångatagna dessutom har en massa andra tekniska prylar på sig. Om man var rädd för att störa en civilisations tekniska utveckling efter att ha tappat en kommunikator, så är det riktigt illa nu när man också tvingats lämna över sina faserpistoler.

Det rike eller nation som Reed och Archer hamnat i råkar dessutom vara en paranoid diktatur, och de lokala generalerna tror genast att Enterprisarna är utskickade agenter från något som kallas för alliansen. Fast när man förhört (det vill säga misshandlat) Archer och Reed så pass mycket att man sett att deras blod är rött, så förstår alien-militärerna att det är något riktigt skumt med de två främlingarna. Det blir inte mindre mystiskt när man inser att deras pannor är falska, en förklädnad för att smälta in bland den lokala humanoidarten (visst är det en enorm tur som Enterprisebesättningen har när så många av alienarterna ser ut precis som människor, fast med lite olika fläckar, veck och utbuktningar i ansiktet).

För att inte någon ska fatta att Archer och Reed kommer från en annan planet, så ljuger man ihop en historia om att man är genetiskt förbättrade motståndssoldater från alliansen. Den lögnen faller i så god jord att de två döms till döden, så att de paranoida generalerna kan dissekera deras kroppar.

I sista minuten, när Reed och Archer bokstavligt talat står med snarorna runt sina halsar, räddas de av sina kompisar från Enterprise. De har på sitt håll lyckats kicka igång ett gammalt sulibanskepp med en osynlighetsmantel, som man haft på Enterprise sedan avsnittet Broken Bow. Alla kommer hem helskinnade med sina tekniska prylar i säkert förvar, men effekten på planeten man besökt kan ingen förutse.

Comic relief-inslaget står förresten Tucker för i det här avsnittet. Han får någon form av överdos av den där osynlighetsmanteln så en stor bit av hans arm syns inte längre. Han får göra en klassisk osynlige mannen och ha på sig handskar för att kunna jobba. I slutet av avsnittet är han helt återställd, förutom ett litet genomskinligt hål mitt i handen.

Några nya kontakter? Jag tror aldrig att vi fick reda på vad planeten hette. Men Archer och Reed hamnade definitivt mitt uppe i någon form av konflikt mellan en allians och en hårdför militärdiktatur

Vårdslöst beteende? 

Gå runt med en kommunikator löst i fickan? Har de inte sådana där snygga mobilhölster som man kan ha i livremmen i framtiden?

Personlig utveckling: Som jag nämnt ovan, det verkar som om Archer börjar förstå poängen med vulcanernas regler för besök hos primitiva civilisationer. Ett stort steg framåt för honom personligen, och antagligen även för det som ska bli Federationen.

Matvanor: Ingen hann äta något, tror jag. Men Archer och Reed blir erbjudna att dricka Allakas malt på krogen där de sedan blir övermannade och tillfångatagna.

Sexytime: Sexfritt den här veckan.

Transportörtrubbel: Inget i det här avsnittet hade väl hänt om man hade haft en lite skarpare transportör. Men det gör förstås också storyn lite mer spännande i det här fallet. Transportörlösningar på kniviga lägen känns ofta lite för enkelt.

Ordväxlat: Även T’Pol har upptäckt att Archer till sist har börjat lyssna på hennes argument:

ARCHER: You took a risk coming down in that cell ship. Its cloaking device could have failed.

T’POL: A calculated risk.

ARCHER: I’m glad you did it. What’s important is that we got everything back, the communicator, the phase pistol, the shuttlepod. We could have done a lot of damage to those people if we’d left any of it behind.

T’POL: We did do damage to those people.

ARCHER: We’ve changed their perception of the Alliance.

T’POL: They now believe their enemy is capable of creating genetically-enhanced soldiers, not to mention particle weapons.

ARCHER: And thanks to that Suliban ship, they also think the Alliance has developed invisible aircraft.

T’POL: You don’t have to leave technology behind to contaminate a culture. (turns to leave) You were willing to sacrifice your life to protect them. I would not have expected that.

Det här kändes precis som… 

…mitt liv, faktiskt. Eller vad som hade hänt om jag hade jobbat på Enterprise. För jag tappar verkligen bort och glömmer saker på konstiga ställen hela tiden. Just nu är det fjärrkontrollen till min Apple TV som är försvunnen här hemma. Men även min mobil får jag be folk ringa till ganska ofta eftersom jag glömt var i min tvåa jag lagt den.

För att förhindra att jag förlorar viktiga saker så har jag börjat känna igen om mina fickor varje gång jag ska förflytta mig från en plats till en annan. Har jag allt med mig: telefon, nycklar, plånbok, passerkort, busskort… Därför känns det ju helt osannolikt för mig att våra kära vänner på Enterprise inte har några rutiner inför att något sånt här faktiskt kan hända. Jag menar, nyckelknippan som började pipa när man visslade uppfanns ju redan på 80-talet. Kanske borde det finnas någon form av reglemente att man ska känna igenom sina fickor innan man sätter sig i skytteln på väg bort från en planet man besökt inkognito.

Men det här avsnittet handlar förstås inte om riskerna med att vara glömsk, utan om början på den långa vägen fram till prime directive. På ett ovanligt smart sätt, faktiskt. Även om idén till det här avsnittet faktiskt kommer från ett originalseriesavsnitt där doktor McCoy på slutet erkänner att han glömt en kommunikator på en planet. Det blir också ovanligt mycket mörker och svärta i det här Enterprise-avsnittet. Att Reed och Archer faktiskt bara är några sekunder från att bli avrättade genom hängning känns som ovanligt tuff realism för att vara den här serien.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 695 tv-avsnitt .