Alltså, höll på att smälla av när det här avsnittet började. ETT HOLODÄCKAVSNITT TILL! DIREKT EFTER DET FÖRRA???? Lyckligtvis var det fråga om en falsk öppning – något jag tycker mig ana som en liten trend i både Voyager och Deep Space Nine. Inledningarna är ett villospår. Mer eller mindre lur som får oss att tro att avsnittet ska handla om något helt annat än vad som egentligen är temat.
Vi återvänder nämligen inte till holodäcket mer i det här avsnittet. Janeways dramatiska rollspel (En mix mellan Jane Eyre och Rebecca i brittisk 1800-talsmiljö får avbrytas när Chakotay och Tuvok anländer till Voyager efter ett uppdrag. Deras skepp är skadat och Chakotays hjärna är liksom tömd på allt energi och innehåll– han får läggas i respirator men kan inte väckas ur sin koma. Ett mystiskt rymdskepp ligger bakom, berättar Tuvok, det kom från nebulosan där borta. Kanske har de snott Chakotays medvetande och dragit dit? Janeway sätter kurs mot nebulosan, försöker scanna och använda sensorer för att undersöka den, men allt är mystiskt och svårt. Då sätter plötsligt Voyager en ny kurs, bort från nebulosan. Och ingen i besättningen vill kännas vid att det var dom som gjorde det. Och det är bara det första mystiska som händer ombord.
Snart börjar man gissa på att folks medvetanden korta stunder tas över av en främmande varelse. Samtidigt får vi tv-tittare se något som flyter runt på Voyager och i med lite dimmig lins följer det som händer på skeppet. För en gångs skull blir det faktiskt lite skräckfilmsstämning ombord, nära alla misstänker alla för att kanske just nu inte vara sig själva utan en alien.
Jag hade önskat att regissören och manusförfattaren hade mjölkat den paranoia som väcks ombord ytterligare lite mer. För det är ju en ohållbar situation: att försöka hålla en skuta som Discovery flytande om vem som helst, när som helst, plötsligt kan vara besatt/fjärrstyrd av en främmande varelse. Men visst förvaltar man en del av det här riktigt bra, tycker att Cathexis är ett ovanligt spännande avsnitt. Och till sist visar det sig förstås att intrigen innehåller ytterligare ett lur. Det är Tuvok som är besatt av ett främmande medvetande, och den som flyter runt på skeppet och ibland får folk att ändra Voyagers kurs är Chakotay. Han försöker förhindra att Voyager ska åka in i nebulosan och besättningens hjärnor ska bli käk åt komarerna som lever där. Så till sist visar det sig att spöket är snällt, och den som alla litat på är den som är besatt.
Sedan måste man ju bara älska ett avsnitt som har en replik som:
TORRES: I think I was just taken over by the alien. One second I was working the plasma relays and the next thing I knew, I was ejecting the warp core.
Råkade liksom bara skjuta ut den. Måste ha varit besatt. Förväntade mig att nästa grej Torres frågar om är när det blir fika. Så odramatiskt lät det, liksom
Betyg: 8/10.
Star Trek: Voyager: Säsong 1, avsnitt 13/16. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 374 tv-avsnitt.
Jag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).
Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.
Det är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.
Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern