Star Trek: Nemesis. Långfilmen om Picards klon, Datas brorsa och den livsfarliga dödsgasen.

Vad är dealen?

Nemesis är den tionde Star Trek-filmen och den fjärde Next Generation-rullen. Den innebär också det egentliga slutet för en era av minst sagt ojämna filmsatsningar, där originalseriens och The Next Generations-besättningarna avlöst varandra på vita duken. I mitt huvud var det sedan en låååång paus innan nästa film, J J Abrams reboot, kom till. Men tydligen inte. Det dröjde faktiskt “bara” sju år innan det var dags för nästa fas av Star Trek-på bio. När det gäller berättarstil, det visuella uttrycket och effekterna känns det däremot som om flera sekel förflutit mellan Nemesis och nya Star Trek.

Rent intrigmässigt händer det däremot en hel del i Nemesis:

*Ryker och Troi gifter sig.

*Picard upptäcker att någon har gjort en klon av honom

*Data upptäcker att han har en korkad kopia

*Romulanernas beslutande råd gasas ihjäl av ett nytt domedagsvapen.

*Romulanerna upptäcker att det var en dum grej att döda hela sitt beslutande råd och lämna makten åt en galen klon av kapten Picard.

*Den galne klonen vill totalförstöra Jorden, men också få en transfusion eller något liknande från Picard eftersom klonkroppen håller på att falla sönder.

*Picard besegrar till sist sin klon, men Data får offra sitt liv för att Picard ska kunna överleva.

Till en början är jag glatt överraskad av tonen i den här filmen. Det kändes ändå lite oväntat att man här försökte göra Star Trek till någon form av machoactionsåpa. Picard kör ett lite härligt bröllopstal, det är en massa skämt om att alla måste vara nakna på den kompletterande bröllopsceremonin på Betazed, varpå filmen nästan peakar i grabbighet när Picard, Worf och Data samlar ihop en massa androiddelar med en härligt fet truck i en öken.

Men introduktionens glädje byts sedan ut mot superskurksmörkret. Du vet, någon bleksiktig maktgalen nisse som är beredd att utplåna hela planeter för att uppnå världsherradöme. Men influenserna från Star Wars slutar inte där. För den där maktgalne personen, Shinzon, råkar också vara Picards klon – det närmaste vår åldrade kapten lär komma en egen son. Så vi har alltså en reversed Luke/Darth Vader-situation med en klontwist. Och som för att göra den där klonen ännu mer obehaglig så har han en hangup på Deanna Troi och använder sig av en telepat för att kunna ligga med henne mentalt. Jisses!

I ensemblen ingår det ytterligare en dubbelgångare, den korkade Data-kopian B-4. En av prototyperna till Data och hans onda tvilling Lore. Och det verkar inte som om man lärt sig något alls av upplevelserna med Lore, utan man sätter ihop B-4 ombord på Enterprise, och låter till och med Data föra över alla sina minnen till honom. Givetvis har B-4 ett separat minne som slår igång när ingen annan ser, och där har Shinzon gett honom instruktioner om att stjäla och föra över massor av information om Stjärnflottan till romulanerna.

Ska jag vara helt ärlig så tappade jag intresset sådär en halvtimme in i filmen. Det kändes som så mycket väsen för ingenting. Som det moraliska dilemma som Picard hamnade i efter mötet med sin klon: “skulle jag också kunna bli en maktgalen despot om jag haft en annan bakgrund”. Ganska grunt och enfaldigt utfört. Dessutom har vi väl redan rett ut Picards alternativa karriärs- och livsvägar i två avsnitt av The Next Generation (både The Inner Light och Tapestry). Tanken kan alltså inte ha varit helt ny för honom.

Och poängen med att Shinzon vuxit upp på planeten Remus, där befolkningen ser ut som små orchliknande djävlar? Här tar man verkligen i med allt vad man har. Som i den utdragna sekvensen på slutet där man räknar ner till att Shinzons domedagsvapen. thalarongasen, ska bli färdig att avlossas mot Enterprise. Här blev jag mest fascinerad över vilket segt vapen det där är, och ineffektivt. Medan filmens känslomässiga trauma, att Data offrar sitt liv för att kunna rädda Picards, var väldigt snabbt överstökat. Men så var han ju heller inte riktigt död. Han hade ju faktiskt redan gjort en säkerhetskopia av sig själv på den lite korkade androiden B-4. Så jag antar att det är B-4 som dyker upp i den nya Picardserien? Datas minnen och personlighet verkar redan ha tagit över B-4:s kropp i en tecknad fortsättning på det här äventyret.

Det är tydligt att man krämat på för att göra Nemesis till en fet rymdfilm, och bitvis får man mycket pang-pang, explosioner och en fet rymdskeppskrock för pengarna. Men samtidigt förlorar man också det Trekkiga med det hela. Här finns inte riktigt någon läxa att lära, eller någon filosofisk tanke. Knappt ens något fint avslut för The Next Generation-fansen. Hade en regissör som brydde sig om fansen låtit Wesley Crushers repliker klippas bort? Eller accepterat att favoritrollfigurer som Troi och Beverly Crusher nästan inte fick något utrymme alls i filmen? Nemesis känns som en film som försöker bli en tuff, hård och vuxen rymdfilm, men tappar bort hela sin Star Trek-själ på vägen (och lyckas väl inte något vidare med de tidigare nämnda ambitionerna heller). Men jag tycker inte att filmen är fullt så fasansfull som vissa fans låtit påskina. Mest lite långtråkig bara.

Ett lite snöpligt slut på The Next Generation, som tydligen tillsammans med Enterprises ytterst modesta framgångar ledde till att primäruniversumet började sjunga på sista versen….

Betyg: 4/10.

Det här är den tionde av 13 producerade Star Trek-filmer. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom sett 698 tv-serieavsnitt.

A man alone. Det där en man mördar sin egen klon.

ds9 a man alone 2Medan The Next Generation hoppade vilt mellan olika genrer så känns det som om Deep Space Nine kommer att ha en slagsida åt krim och deckargåtor. Så känns det i varje fall efter att ha sett de första fyra delarna, bland annat A man alone. Ett egentligen helt försumbart avsnitt som innehåller en mordgåta med futuristisk twist – en man som mördar klonen av sig själv. Det hela är en del av en större plan, att sätta dit rymdstationens säkerhetschef Odo. Lite som Agatha Christie i rymden med dna-analys adderad.

ds9 a man alone 3Odo är förresten en rätt mystisk figur – även inför sig själv.  Han är en shapeshifter, men vet inte själv något om sitt ursprung (redan nu har det pratats lite om att han hittades på drift i rymden – men jag förstår att det kommer att nystas lite i den tråden senare). Han har dessutom lyckats behålla sitt jobb som säkerhetschef, trots att regimen ombord har bytts ut, vilket inte heller är populärt hos alla. Han är förstås perfekt att använda för spionage eftersom han kan anta formen av det mesta, och att ta sig in i stängda rum är inte heller särskilt svårt för honom. Men det är också just de egenskaperna som nu gör att han är den ende som man tror kan ha utfört mordet på rymdstationen. Personligen är jag definitivt Team Odo. Han är sur, kärv, passivt aggressiv och lite stingslig. Gillar det.

ds9 a man aloneMen Odo är inte lika populär hos alla som lever på Deep Space Nine. När ryktena om misstankarna mot Odo sprids så vandaliseras först Odos tjänsterum, sedan bildas en mobb som vill ta lagen i egna händer utanför hans kontor. Man kan väl minst sagt säga att stämningen på Deep Space Nine är den motsatta jämfört med den ombord på Enterprise. Här finns en nyss avslutad ockupation som fortfarande är sårig, kulturkrockarna är många – precis som frekvensen av ruffel och båg. Till och med folk från The Next Generation blir bråkiga när de är med i DS9. Transportörteknikern O’Brien har ju följt med från Enterprise till Deep Space Nine, men han och hans fru Keiko grälar hela tiden när de väl flyttat dig. Hon har inget att göra ombord på rymdstationen eftersom det inte finns några behov av en botanist där (lite sent påtänkt kanske). Först efter några offentliga uppgörelser kommer hon på att hon kan starta en skola ombord på rymdstationen – men även då är misstroendet mot en federationsstyrd utbildning vanlig.

sa9 a man alone 5 Jag är fortfarande lite nyförälskad i den här serien, lycklig över att vara på ett ställe där folk beter sig lite mer som människor och mindre som övermänniskor. Dessutom känner jag någon märklig form av fascination över hur fult, klaustrofobiskt och otrevligt det är överallt på Deep Space Nine. Promenaden får till och med Gallerian i Stockholm att kännas hemtrevlig och mysig i jämförelse. Men det här är mest av allt ett bruksavsnitt, som inte sticker ut särskilt mycket. Lättuggat och lättsmält.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 1, avsnitt 4/20. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 243 tv-avsnitt. Det här är mitt sextioåttonde inlägg i årets #blogg100-utmaning.

The Infinite Vulcan. Det med växtmänniskor, kloner och vandrande blommor.

st infinite

Jag försöker förstå vad det är som gör att jag blir helt utmattad av att se de animerade Star Trek-avsnitten. Flera gånger har jag dåsat till mitt i avsnitten, vid andra tillfällen hänger jag inte med i handlingen och måste spola tillbaka några minuter för att fatta exakt vad som hände – i just det här avsnittet  hände det flera gånger eftersom jag föll ut ur handlingen i samma scen och inte fattade en avgörande vändning i intrigen.

Visst, jag såg det här avsnittet de sista dagarna innan semesterledigheten. Kanske var jag bara slutkörd. Eller så är det på allvar något som är så knepigt med den här serien att intrycken liksom KROCKAR i hjärnan på mig. Den får inte ihop kombinationen av den utstuderade visuella barnprogramsestetiken och en intrig och dialog som är proppfull med abstrakt sci fi-nördighet. För mig känns det lite som att man i varje avsnitt av Scooby Doo skulle diskutera avancerade filosofiska spörsmål om livet efter döden, om ni hajar en lätt föråldrad referens.

Men den här krocken är förstås också rolig. Star Treks animerade serie är verkligen inte lik något annat jag sett tidigare. Som i det här avsnittet som bjussar på pratande plantgubbar, en jätteklon av Spock och attacktränade flygande varelser med spiralformade fångstben.

st infinite 3Handling: Jo, men allt börjar med att Sulu blir biten av en liten blomma med ben och blir förgiftad. Sen kommer det lite större varelser, som också visar sig vara växter. De har ett motgift. Efter det blir Spock kidnappad av flygande fåglar/ödlor som i själva verket också är växter.

Planetens härskare visar sig nämligen vara en klon av forskaren Stavos Keniclius – en av de onda rashygienisterna som ville skapa övermänniskor under de rashygieniska krigen på Jorden. Och klonen Keniclius 5 är åtminstone imponerande när det gäller storleken. Han är en jätte! Men han behöver tydligen hjälp på traven med det intellektuella, därför har han kidnappat Spock och gjort en jätte-klon av honom också. Målet är att de tillsammans ske ge sig ut på ett korståg för att skapa fred i universum. När Kirk berättar att det redan är fred (vi får väl anse att vapenstillestånd med klingoner och romulaner räknas som fred i det här fallet) så blir K-5 förtvivlad. Vad ska han nu ta sig till?

st infinite 2Och vad ska man ta sig till med original-Spock, vars hjärna är tömd på innehåll eftersom allt förts över till klon-Spock. Mega-Spock tar till den gamla vanliga nödlösningen, gör en mind meld och därmed en kopia av sitt hjärninnehåll i original-Spocks skalle Därefter kommer K-5 och klon-Spock överens om att de ska lägga sina krafter gemensamma krafter på att återupprätta civilisationen på planeten de bor på. Den har nämligen nästan gått under, främst verkar det som eftersom vego-varelserna där har drabbats av infertilitet.

st infinite 4Det här är andra gången på kort tid som infertilitet varit en del av handlingen i den animerade serien. Inte heller sirenerna i The Lorelei Signal kunde fortplanta sig.Överhuvudtaget så är det ju tydligt att mycket av idealen i original-Star Treks universum handlar om det här. Att fortplanta sig, kolonisera andra världar och sprida mänskligheten över galaxen. Hållbar utveckling, ekologiska lösningar eller någon egentlig post-industrialism har jag inte sett till. Tvärtom så tävlar klingoner och Federationen att få kontrollen över  råvaror och mineraler i olika solsystem. Själva orsaken till växtvarelsernas infertilitet har också sin grund i en klassisk bieffekt av just kolonisation. I det här fallet att Stavos Keniclius förde med sig ett virus till planeten när han anlände dit.


st infinite 6Det här är nytt:
Äntligen plantor som går, tänker och pratar! Ett stort och fantasifullt steg framåt i skildringen av andra former av liv. Äntligen!

Äntligen säger jag också om den fantastiska jätteklonen (känns som ett måste i barn-tv)! Något som ju bara blir ännu bättre av jätteklon #2 – Mega- Spock!

Det här har vi sett förut: Avsnittet refererar tillbaka till det rashygieniska kriget på jorden, precis som man gjort i avsnitten Space Seed och The Savage Curtain. Och visst ser den där arga lilla blomman som biter Sulu precis ut som en Tribble  – fast med ben.


Betyg: 4/10
Det hjälper inte att jag har ett stort växtintresse, det här var ändå ett jätterörigt och konstigt avsnitt. Jag är framför allt glad att jag inte tillhörde den ursprungliga målgruppen för den här serien, jag tror det var främst 4-8-åringar som satt och kollade på de här avsnitten när de först visas. Jag föreställer mig att det både var skrämmande (Spocks död) och helt obegripligt (referenser till ett rasbiologiskt krig på Jorden som bara nämnts ordentligt i ett enskilt avsnitt i orginalserien!). Däremot tyckte jag att den här fantastiska kortversionen av avsnittet var bättre än avsnittet i sig (komplett med både drog- och gayreferenser):

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 7/16. Avsnitt 87 i min Startrekathon