I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jag blir alltid lite betänksam när jag börjar gråta under ett Star Trek-avsnitt. Är det verkligen ett bevis på att jag nått en ny nivå av fandom, eller bara ett tecken på att jag är jag på in i en utmattningsdepression? För Similitude var ett avsnitt där känslorna verkligen for iväg åt en massa olika håll: technobabbleuttråkning, chocken över brutaliteten i Archers ton, och så – till sist – tårarna. Men just det sistnämnda kanske man ändå ska vänta sig av ett avsnitt där teasern utspelas på en begravning.
Tucker blir allvarligt skadad under ett maskintest, och hamnar i koma. Den enda utvägen för att rädda honom är att skapa en klon, som man sedan kan hämta biologiska reservdelar från. Klonteknik är inte något som är allmänt vedertaget, men Phlox tanke är att använda en lysarisk ökenlarv som förhållandevis snabbt kan producera en kortlivad kopia av de gener den kommer i kontakt med. Tillväxttakten är dessutom extremt hög, men klonen kommer inte att leva längre än 15 dagar.
När Archer väl gett klartecken för att klona Tucker, så visar det sig att den där larven är mer avancerad än man kunnat tänka sig. Klonen delar även sin förlagas minnen – och får tillgång till dem successivt ju mer kroppen mognar och växer. Alltså, först barndomsminnena, sedan tonårsminnena och så vidare. Det här blir till sist lite förvirrat för klonen – som man väljer att döpa till Sim – som då och då blir lite osäker på vilka som är hans egna minnen och känslor, och vad som är Tuckers.
Tydligast blir det här i Sims relation till T’Pol. Visst fick vi se en halvnaken Tucker massera T’Pols fötter i början av avsnittet, men någon riktig gnista mellan de två har inte riktigt uppstått. Sim, däremot, är mer än öppen med att han är upp över öronen förälskad i T’Pol. Det gör också honom mindre förstående när Phlox förklarar att förutsättningarna för transplantationen av hans dna förändrats. Sim kommer inte att kunna överleva operationen, och en redan kort livstid är nu ännu mer begränsad. I samma veva har Sim själv grävt fram forskning kring hur man kan förlänga livstiden för kloner. Han har helt enkelt ingen lust att offra sig själv för att återuppliva Tucker. Framför allt inte eftersom han nyss räddat Enterprise från att gå under i ett fält av magnetiska partiklar, som förhindrade skeppet att förflytta sig. Sim borde kunna vara en fullgod ersättning för Tucker, om han bara får leva lite längre.
Och det är då det händer. Archer förklarar för Sim att det inte finns något val här. Archers uppdrag att förhindra Jordens utplånande alltid måste gå först – och för att ha en rimlig chans att klara av det så behövs Tucker. Det går inte att sätta sina förhoppningar till en experimentell metod som kanske kan förlänga Sims liv. Och att framställa det enzym som behövs skulle dessutom ta en hel dag, och under de timmarna skulle Sim hinna åldras så mycket att hans DNA inte kan hjälpa Tucker.
SIM: So what are you going to do? Drag me down to Sickbay, force me onto a biobed at gunpoint?
ARCHER: If you truly have all of Trip’s memories, you know the answer to that. I don’t have to tell you what’s at stake. I must complete this mission, and to do that I need Trip. Trip! I’ll take whatever step’s necessary to save him.
SIM: Even if it means killing me.
ARCHER: Even if it means killing you.
SIM: You’re not a murderer.
ARCHER: Don’t make me one.
I praktiken dömer Archer Sim till döden här. Även om det bara handlar om några dagar i de andra människornas liv, så är det en stor del av Sims liv som han aldrig kommer att uppleva. Jag är riktigt chockerad över både Archers beslut och sättet han resonerar kring det. Och, framför allt, att man inte skildrar lite mer vånda kring hur han fattar det. Detta bistra beslut mildrar man i alla fall med en gnutta feelgood. Sim lyckas i varje fall sticka hål på T’Pols känslomässiga bubbla. Hon ger till och med Sim en kyss innan han ska dö. Så generöst, eller hur?
I grunden finns det ju en intressant fråga här. Möjligheten att framställa kloner för att använda som reservdelslager är ju inte helt ointressant, och har ju tagits upp i annan SF. Men här får jag känslan att den övergripande handlingen kommer i första rummet för berättandet, inte filosofiska bryderier. Dessutom tror jag att upphovspersonerna verkligen inte önskade sig en serie där det finns två Tucker som slåss om utrymmet.
Men trots mina invändningar är jag rätt nöjd med valen man gjort. Allt måste kanske inte diskuteras och ältas. Och det må vara ett tidig tecken på utbrändhet, men det här avsnittet gjorde mig rörd på riktigt.
Betyg: 9/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 10/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 725 tv-avsnitt.